Blogg

Skolranking – utformning och tävlingshets

Skolranking – utformning och tävlingshets

Lärarförbundet presenterade härförleden sin skolranking för året och utnämner landets bästa skolkommun. Syftet med skolrankingen är enligt Lärarförbundet följande (klippt från Facebook):

Rankningen är framför allt ett sätt att få upp diskussioner om skolsatsningar, och är framför allt ett viktigt verktyg för våra avdelningar att få en bra dialog med kommunerna om skolsatsningar. I väldigt många kommuner ser vi att fokus på hur de ska nå bättre resultat stärks när de tar del av sina placeringar i Bästa Skolkommun.

Frågorna är två kring denna tävling (som det utvecklat sig till): Är rankingen rimlig i sin utformning och är det rimligt att ett fackförbund ägnar sig åt PR och tävlingshets?

skolranking

Skolranking, kriterier och alkemi

Skolrankingen har fått hård kritik. Statsvetaren Anders Sundell menar att:

[…] det är problematiskt att rankingen baseras på så många kriterier, menar han.

— Alkemin i det här blir att man inte förstår vad som händer. Om du i stället kollar på andelen elever som klarar kunskapskraven får du en rätt bra bild av läget. Här får du i stället den informationen körd genom Lärarförbundets magiska låda.

Små förändringar får lätt stort genomslag och kan få en kommun att flytta flera placeringar upp eller ner. Men säger det verkligen något om den faktiska situationen i skolan? Klarar sig eleverna bättre för att skolan klättrat?

Anders Sundell tar exemplet Örkelljunga som spelade i bottenligan 2013 – och som seglade upp i topp 2014. 2016 ligger kommunen åter långt ned; på plats 214 av 290.

— Det är väl bra om kommunen har gjort något för att räta upp situationen. Men tror du verkligen att det märks någon skillnad på skolorna i Örkelljunga?

Han svarar själv på frågan:

— Det handlar i princip om slumpmässiga förändringar och säger ingenting om kvaliteten i skolan.

Jag håller med i denna kritik mot skolranking. Frågan Anders Sundell väcker är viktig. Bättre att uttala sig om den faktiska situationen. Det blir uppenbart att värdet i mätningen är tämligen begränsat om man gör en graf som jämför 2015 års skolranking med 2016  års ranking. En oförändrad plats landar på den diagonala linjen. De som befinner sig över denna linje har förbättrat sin position; de som befinner sig under har försämrat. Sålunda kan vi se att Vindeln och Nordmaling är stora vinnare i år med förbättringar på hela 223 respektive 188 placeringar. Stackars Grums framstår exempelvis som en stor förlorare och har tappat 164 placeringar. Dorotea har på ett enda år blivit omkörd av 171 andra kommuner enligt den här rankingen.

skolranking1

Genomsnittskommunen har förflyttats 43 steg på rankingen under ett år. Det faktum att ett stort antal kommuner förändrar sin ranking uppåt eller nedåt med 100-talet placeringar på bara ett år talar ett tydligt språk: Mätningens värde är tämligen begränsat.

Tävlingshets, PR och medialogik

Jag tycker också det är bekymmersamt att Lärarförbundet fullständigt tycks hakat på den tävlingshets som finns i skolvärlden idag och delvis glömt bort sitt uppdrag. Visst är det bra med en dialog med kommunerna om skolsatsningar och en skolranking kan vara ett sådant inslag. Visst är det bra med feedback till kommuner som kunde utvecklas mer. Vad jag har svårt för är medialogiken och varför man aktivt från Lärarförbundets sida försöker göra ett så stort jippo av en skolranking.  En intern rapport baserad på ett fåtal faktorer (se synpunkt från Sundell ovan) hade kunnat göra det jobbet minst lika bra. Därefter hade kraften som nu läggs på PR och tävlingsmoment i samband med skolrankingen kunnat läggas på lokala diskussioner om medlemmarnas arbetsvillkor utifrån presenterade resultat. Dessutom kunde en intern rapport med återkoppling låta de kommuner som enligt Lärarförbundets ranking ligger dåligt till arbeta i fred. Här väljer Lärarförbundet dock en annan väg, nämligen att haka på och utnyttja tävlingstrenden i skolan, och jag undrar vad som är det egentliga syftet. Det tycks för mig som att PR är det primära. Det här bekräftas också indirekt av Lärarförbundet i ytterligare utsaga på Facebook om sin skolranking:

[…] en intern rapport hade inte nått samtliga rikstäckande tidning och samtliga lokaltidningar i hela landet, för det är i princip så stor täckning vi har fått. Nu finns debatten uppe i hela landet om att kommunerna måste satsa på skolan. Själva “tävlingsmomentet” är egentligen inte det viktigaste, det viktiga är att varje kommun analyserar sitt eget resultat. Tävlingsmomentet använder vi främst till att lyfta fram de som placerat sig högt upp, för att fira och gratulerar det hårda arbete lärarna gjort i den kommunen.

Men ärligt talat, håller det argumentet? Vet vi inte redan via medier att kommunerna måste satsa på skolan? Är inte lärare, skolledare, föräldrar och andra  plågsamt medvetna om brister i skolan? Visst vet vi det. Även om man kan hävda att PR i media ger en diskussion som är nyttig, är det ändå mycket tydligt att det i grund och botten handlar om just PR som mål och inte som medel. Vi får inte glömma bort att vi i Sverige har två lärarfack som för en ständig kamp om medlemmar. PR blir därmed viktigt för att bevaka och behålla “marknadspositionen”. Verksamheten blir motiverad genom att i sin tur erbjuda sitt PR-maskineri till de lyckligt lottade kommunerna.

Vinnarpaket erbjuds de lyckligt lottade kommunerna

För Lärarförbundet nöjer sig nämligen inte bara med att skapa en diskussion i lokala och rikstäckande medier. Fackförbundet hjälper också aktivt kommuner i sin skolranking att marknadsföra sig utefter resultaten. Vad sägs exempelvis om att få ett vinnarpaket och hjälp i form av wordmallar för att publicera texter om sin förträfflighet enligt Lärarförbundets skolranking på sin hemsida? Här finns stödmaterialet att hämta.

Är du anställd eller förtroendevald i en kommun som blev en av de 50 bästa eller bäst i ditt län i Lärarförbundets rankning Bästa skolkommun 2016? Då har vi tagit fram ett “vinnarpaket” för att marknadsföra din kommuns resultat i kommunens egna kanaler.

Vi hoppas att din kommun tar tillfället i akt att använda vårt “vinnarpaket” för att berätta om topplaceringen för den kompetenta och drivna skolpersonalen i kommunen, de hårt arbetande eleverna och deras föräldrar samt för dem som är nyfikna på att flytta till er kommun med sin familj eller sin företagsetablering.

Vinnarpaketet består av flera olika delar, och är anpassat utifrån om din kommun blev 1:a, 2:a, 3:a i Sverige, bäst i ditt län eller hamnade på topp 50 i Sverige.

Vinnarpaketen hittar du under rubriken “bilagor”.

Kommunerna erbjuds också affischer, diplom och facebookbilder för delning och spridning. Så här kan en mall i word se ut (hämtad från ovan nämnda sida):

skolrankingmall

Med den här ingången i sin skolranking (som i sig kan diskuteras i sin utformning enligt Anders Sundell ovan), handlar det verkligen om att Lärarförbundet försöker göra sitt jobb, nämligen att verka för sina medlemmars arbetsvillkor? Eller handlar det snarare om ett sätt att vara en del i den tävlingshets och PR-mani som tycks prägla hela skolsverige idag? Jag lutar åt det senare, och jag finner det mycket olyckligt.

Foto: puliarf via Foter.com / CC BY

Entreprenör för kommunal skolas röst i offentliga medier – är det okey?

Entreprenör för kommunal skolas röst i offentliga medier – är det okey?

Idag skulle jag vilja fråga er om något som jag är osäker på men som känns lite anstötligt. Kanske har det något med att göra att rätt personer skall föra kommunala skolors talan och inte en entreprenör?

Nå. Idag stötte jag på detta: En lärare som också jobbar som frifräsande föreläsare är ute på privat jobb i annan kommun och föreläser. I egenskap av entreprenör webbsänder hen samtidigt föreläsningen. Filmen är också tillgänglig att se i efterhand i offentliga medier. Allt publiceras i den kommunala skolans namn. Publiceringen sker, vad jag förstått efter att ha pratat med deltagare i publiken, dessutom utan att publiken känner till det hela. Beställaren känner inte heller till att föreläsningen sänds.  Föreläsningen rör dessutom samverkan där känsliga frågor kan dyka upp och direktsändas utan frågeställarens vetskap.

Således: den kommunala skolans officiella talan i medier förs alltså av en privatföreläsande entreprenörs röst och inte av kommunen eller ens rektorn. Är detta okey? Vad säger ni? Vad har ni på syn på detta? Jag tar gärna emot era synpunkter.

 

Kommande artikel: Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting

Kommande artikel: Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting

Fick idag officiellt letter of acceptance från tidskriften Education Inquiry. Min senaste forskningsartikel Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting har blivit fackgranskad av internationella experter, godkänd och kommer publiceras under 2017.

 

students' experiences

Foto: jfinke via Foter.com / CC BY-NC-ND

 

Bokmässan – debatt om digitala läromedel

Bokmässan – debatt om digitala läromedel

På väg till Göteborg och bokmässan och ett av få kvarvarande prat som rör skola. Har paneldebatt imorgon och fredag med Alexandra Pascalidou som moderator. Temat är digitala läromedel. Jag är i grunden positiv och ser dem som nödvändiga, inte minst när alternativet ibland är att lärare gör egna läromedel.

Men det finns mycket att göra. Dels eftersom den stora merparten lärare är missnöjda med de digitala läromedel som finns idag, dels för att vi också måste fundera över det faktum att förändring i läromedlets struktur kräver förändrad pedagogik. Därmed blir frågan om förhållningssätt relevant för oss på lärarutbildningen. En ytterligare aspekt i detta är att digitala medier i skolan hittills kallat på en utbildningsideologi som bygger på alltför stora frihetsgrader (inte minst i form av avsaknad från en instruerande lärare), samtidigt som alltmer talar för ett ökat behov av just den instruerande lärarens återkomst (se gärna Jonas Linderoths utmärkta analys på det temat). 

Om detta alltså i debatt på torsdag och fredag på Bokmässan. 

Näthat i skoltjänst är inte okey

Näthat i skoltjänst är inte okey

Häromdagen publicerade jag en bloggpost som ifrågasatte journalistiken bakom en artikel om Glömstaskolan. Jag tyckte den var slarvigt skriven och att journalisten inte ställde några kritiska frågor. Jag trodde nog det skulle bli kommentarer om den, men knappast näthat. Läs den gärna, jag står för vartenda ord.

Det tog 4 minuter efter publicering så kom första angreppet från en av lärarna på skolan. Detta på min facebooksida. Så här såg det ut:

näthat

Jag känner kanske att inlägget inte så mycket är en debatt i sakfrågan om journalistens avsaknad av kritiska frågor. Men, jag kan ha missat något. Jag tänkte i alla fall först bemöta synpunkterna något.

Kommentarer till näthatet

Först av allt, texten jag skrev var en seriös reflektion över journalistens verk. Jag kan inte säga att jag är utbildad journalist, däremot har jag en del kurser med mig av journalistiskt snitt från min utbildning inom medie- och kommunikationsvetenskap. Jag vågar påstå att jag har gott om underlag för att påstå just det jag påstår: att kritiska frågor kunde vara påkallade.

Sedan kallas jag självutnämnd sk “skolforskare”. Misstänkliggjord alltså. Personen påskiner att jag bara kallar mig forskare utan att vara det. Jag funderar på hur mycket forskning man behöver producera för att bli kallad “riktig” skolforskare? Hur etablerad behöver man vara? Jag disputerade 2013 med en enhällig betygsnämnds bedömning som grund. Min forskning inför disputationen har blivit granskad av en mängd professorer. Min forskarbana har fortsatt även efter disputation. Min forskning är väl spridd och citerad i internationella forskarkretsar. Jag undrar naturligtvis när man går från att vara självutnämnd till riktig forskare. Döm själv utifrån min cv.

Jag kallas också rikspajas. Det är alltid roligt att vara rolig förstås, men jag har helt lämnat underhållningsbranschen.

Därefter antyds att jag inte skulle ha några vänner. Detta av någon som inte alls känner mig. Det är ungefärligen lika dumt som att försöka kleta på mig att jag har ångest och därmed en psykisk sjukdom. Mitt glädjande besked: Det har jag inte. Sammantaget säger väl en sådan här postning på Facebook mer om den som skriver det hela än något annat.

Hur hanteras frågan om näthat?

Den här personen arbetar med barn på en skola som sägs hålla värdegrundsfrågor högt. Jag har ringt dit för att försöka nå personen i fråga. Jag vill gärna ha ett svar på vad han menar med allt detta och jag tycker man ska reda ut fnurror på tråden. Döm om min förvåning när jag upptäcker att skolpersonalen ställer sig bakom detta näthat. När jag ringer på det nummer jag fått tilldelat mig av intendenten på skolan (den enda som ens försöker ge ett professionellt bemötande), möts jag av en kvinna som svarar. Jag frågar efter personen artigt och presenterar mig. Jag hör hur hon frågar personen om han kan ta telefonen, jag hör hans röst tydligt. Därefter säger kvinnan att han inte finns på  plats och inte vet var han är. En lögn rakt upp i ansiktet alltså, i syfte att skydda personen. Ytterligare två gånger när jag har ringt och bett att få tala med personen har man helt frankt slängt på luren i örat. Några gånger har man tagit ett meddelande och framfört. Man vet ytterst var han är (go figure). Inte heller tillgänglighetsprincipen tycks gälla på denna skola – den som säger att man skyndsamt skall ta kontakt när man blivit sökt i tjänsten.

Jag har talat med rektor som ringde upp mig. Naturligtvis ställer sig inte skolan bakom näthat menar han. Först försöker han skyla över det hela med att angreppet skett utanför arbetstid, men se det håller inte riktigt eftersom Huddinge kommun har en kommunikationspolicy som stipulerar att högsta ansvariga chef skall uttala sig i medier och också kommentera publicerade texter som rör verksamheten. Dessutom kan brott mot lojalitetsprincipen (gentemot sin arbetsgivare) ske vilken tid som helst på dygnet. Därmed är det en fråga för skolan att hantera. Nåväl, det är naturligtvis förfärligt med en kollega som beter sig på detta sätt, och rektor ber personen kontakta mig för att reda ut saken. Jag tycker han låter trovärdig och vi har ett bra samtal. Det är den vägen det bör gå, anser jag. Man reder ut problem gemensamt. Men håller det här i praktiken då? Prioriterar rektor att personen som näthatat i Glömstaskolans namn verkligen ska ringa upp? Nej. Senare får jag nämligen besked om att andra arbetsuppgifter skall prioriteras före samtalet.

Under eftermiddagen har man nämligen arbetat med – håll i er nu: värdegrundsfrågor. Låt oss rekapitulera: Här har vi alltså en rektor som inte prioriterar att näthatande personal får stå till svars för sina handlingar. Vi har en lärare som arbetar med små barn och samtidigt ägnar sig åt näthat. Diskussionerna sker, antar jag, tillsammans med resten av personalen som när jag har ringt har ljugit och skyddat näthataren istället för att stå upp för de värden som borde prägla svensk skola. Allt detta prioriterat framför att personen tar ansvar för sin handling, något som tar 5 minuter av tiden. Mer begär jag inte. Det är ynkligt och också en skrämmande vittnesbild av kulturen man kan odla på en skola. Mina associationer går närmast till att det är en sluten sekt och inte en skola jag har att göra med. Personen har lovat att ringa upp under kvällen och förklara sig – naturligtvis har så inte skett. Jag har försökt nå den här personen i tre dagar och mötts av tystnad förutom ett brutet löfte att höra av sig idag. Uppenbarligen ångrar han inte sitt tilltag. Och här sträcker jag ut en hand – alla kan göra fel. Det är en mänsklig rättighet att vara dum i huvudet och en skyldighet att be om ursäkt när man varit det. Men vill du inte så vill du inte.

Vad drar man för slutsats?

Jag måste säga att jag blir ledsen av detta. Det är inte så att det är första gången. Jag har varit utsatt tidigare. Jag har varit utsatt för företagsledare som inte klarat kritik mot sitt företag och försökt tysta mig som författare på mitt bokförlag. Mäktiga personer har försökt skrämma till tystnad genom fancy advokatbyråers kontakter. Jag har tagit emot anonyma nattliga hot. Jag har blivit anklagad för att ha orsakat psykisk sjukdom (trots att den var känd sedan långt tidigare). Jag har varit utsatt för annan företagsledare som skickade förtalsbrev till min förra arbetsgivare (men som i alla fall hade sådan heder att hen kunde erkänna sitt fel. Respekt för dig). Jag har under våren publicerat en artikel om vad det egentligen innebär att vara kränkt (ett kort som dras för mycket i skolsvängen) utifrån några enkla definitioner  och blev därför kallad rövhatt, kötthuvud och skämme. Jag har debatterat mig blå mot lärare som anser att fingergympa i cirklar åt höger skapar bättre förutsättningar för att lära sig matematik. Jag har försökt nå fram till vad de grundläggande idéerna är bakom alla de organisationer som dyker upp med löften om att förändra allt i skolan men som inte kan svara på vad deras ideologiska bas är. Jag har debatterat hårt i sakfrågor, det är sant, och också blivit irriterad. Jag har alltid haft utgångspunkten att starkaste argumentet vinner och att man alltid måste vara beredd att överge sin ståndpunkt när ett sådant argument presenteras.

Jag har gjort detta av ett enda skäl: Att jag i grund och botten älskar svensk skola. Jag vill den väl. Allt jag verkat för är en sund skolutveckling byggd på kritiskt tänkande, vetenskap och beprövad erfarenhet för våra barn och ungdomars skull. Det är därför jag forskat, det är därför jag varit så transparent med resultaten. Det är därför jag har föreläst, det är därför jag skrivit en bok om digitalisering som lyfter skolan.

Inaktiva forskare

Jag tänker att man kanske bör fundera på varför så få forskare är aktiva i gräsrotsdebatten kring skolan. Kan det ha något med ovanstående att göra? Att man bemöts av spott och spe och ibland också näthat? Ja. Det är helt enkelt inte värt det. Jodå, jag vet vad du tänker. Det går 100 fantastiska lärare och rektorer på varje rötägg. Och tro mig, jag har träffat de mest fantastiska lärare genom offentligheten. Ni vet vilka ni är. Men ändå. Det blir meningslöst på det stora hela. Det kostar helt enkelt för mycket. Hur mycket man än vill göra gott för svensk skola inser jag, precis som de allra flesta forskare, att det bästa faktiskt är att strunta helt i den direkta skolverksamheten och istället ägna sig åt den akademiska världen. Skolan behöver en forskning som närmar sig fältet, men jag kan se tydliga skäl till att så inte sker. Tyvärr. 

 

Glömstaskolan – kritisk läsning av artikel krävs

Glömstaskolan – kritisk läsning av artikel krävs

Idag publicerade Södra Sidan en artikel på temat Lyckad start för skola utan  klassrum, det vill säga om Glömstaskolan. Låt mig citera:

En skola utan klassrum, årskurser eller schemalagda raster – kan det verkligen fungera? Så reagerade flera läsare när Södra Sidan berättade om den nya Glömstaskolan i våras. Nu är skolan invigd och hittills verkar föräldrar och elever bara nöjda.

Här är sinnebilden av en text om skola att förhålla sig kritisk till. Fantastiska resultat omvittnas på Glömstaskolan efter några veckors verksamhet. Rektorn har lagt kritiken åt sidan:

Det där har vi lagt åt sidan. Huvudsaken är att skolan fungerar bra. Det finns så mycket positiv energi här just nu som är värd att hålla i, säger han och förtydligar återigen tanken med multifunktionella klassrum i skolan.

Skolor ska se framåt. Det gäller även Glömstaskolan. Men att tro att skolan fungerar bra efter några veckor och dra några slutsatser utifrån det går naturligtvis inte. Jag vill subtilt påminna om den sk Hawthorne-effekten som gör gällande att du kan föra in snart sagt vilka inslag som helst, sätta ljuset på dem och få positiv feedback i början. Vad som händer med ungarnas kunskapsbildning på sikt återstår att se. Det är väldigt märkligt att denna fråga inte lyfts och problematiseras tydligare. För det är tämligen otydligt vad man egentligen avser åstadkomma när det gäller elevernas lärande:

Det handlar om att vi har rum som är anpassade efter olika typer av lärande. Vi har till exempel rum för enskilt arbete och andra för samarbete. Det handlar om att specificera olika utrymmen.

Här menar rektorn på Glömstaskolan att han talar olika typer av lärande. När han exemplifierar är det dock olika arbetsformer han avser, vilket ju är något annat. Det får mig att fundera över rektorns syn på vad lärande är. Att blanda ihop lärandeprocessens grunder med olika arbetsformer är en tämligen oroväckande signal för mig. Måhända har rektorn blivit oturligt citerad i artikeln, måhända har  han en luddig syn på vad lärande är. Märkligt är i alla fall uttalandet.

Jag blir också fundersam över kunskapssynen. Så här beskrivs verksamheten:

Verksamhetens fyra hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. I ett första steg tar den emot elever från förskoleklass till årskurs 6 för att sedan bygga på med klasser upp till årskurs 9. Totalt rymmer skolan 720 elever.

Vad betyder egentligen detta? Jag tänker att det är journalistens verk och att de mycket omfattande begreppen som går att tolka på väldigt många olika sätt får sin kontextualiserade förklaring på skolans egna sidor. Men när jag går dit ser jag istället att man fyller på med mer buzz-words:

Verksamhetens fyra hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. Detta är fyra viktiga förmågor att träna för att möta utmaningar i en alltmer globaliserad och digitaliserad värld. Skolans arbetssätt, organisation och lärmiljöer gestaltar detta. Ovanstående utgör tillsammans Glömstas lärandepyramid.

Jag blir inte mycket klokare. Här tillförs globaliseringen, ett begrepp som också kan tolkas på en mängd olika sätt i förhållande till skolans uppdrag. Inte minst på ett mycket kritiskt sätt med tanke på analyser av just globalisering och dess påverkan på skolan, men det utgår jag från inte är fallet här. Istället utgör dessa helt otolkade begrepp lärandepyramiden. Jo man tackar.

Artikeln gör gällande att man fått en mycket lyckad skolstart trots idel kritik i början. Så kan mycket väl vara fallet. I så fall är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Under alla omständigheter måste jag dock tillstå att jag anar att uppmärksamheten skolan får (bland annat genom artikeln) mer är resultatet av ett lyckat pr-arbete (som man bland annat drivit mycket starkt via en av Lärarnas Riksförbunds bloggar) än av ett lyckat skolarbete. Vart journalistens kritiska tänkande tog vägen kan man stillsamt fundera över.

Microsoft, lärarna och altruismen

Microsoft, lärarna och altruismen

I måndags utnämndes 15 svenska lärare till Microsoft Innovative Education Experts, vilket enligt Microsoft själva innebär detta:

När du har blivit duktig på att integrera tekniken i undervisningen, fundera över att anmäla dig till MIEExpert-programmet. Detta är ett exklusivt program som skapats för att uppmärksamma utbildningsvisionärer i hela världen som använder teknik för att bana vägen för sina kollegor för förbättrad inlärning och elevresultat. MIEExperter arbetar i nära samarbete med Microsoft för att leda utvecklingen inom undervisningen och förespråkar och delar sina tankar om effektiv teknikanvändning inom undervisning med kollegor och beslutsfattare. De hjälper Microsoft att förstå behovet av nya produkter och verktyg och diskuterar bästa praxis när de arbetar tillsammans med att uppmuntra innovation inom utbildning och lärande. Anmälningar tas emot varje år mellan 15 maj och 15 juli. Läs mer.

I pressmeddelandet tecknas dock en bild upp av en altruistisk verksamhet där de 15 lärarna får möjligheter att utvecklas och nätverka helt utan förpliktelser:

Som IKT-pedagog är det viktigt att ständigt vara uppdaterad om vad som händer inom den digitala pedagogikens värld. Att vara Microsoft Innovative Educator Expert har möjliggjort möten med ny teknik, ny metodik och nya människor. Möten som gör våra elevers vardag mer spännande, mer varierad och mer meningsfull, säger Thomas Hegefors. […]

Att bli MIEE hjälper duktiga pedagoger att utveckla lärandet till en nivå som kommer bli nödvändig i framtiden. Vi vill stötta de pedagoger som vågar testa nya och spännande sätt att arbeta på, och går i bräschen för det digitala lärandet, säger Joke Palmkvist. […]

Programmet ger kunskapsutbyte, nätverkande och inspiration som kommer till nytta för lärare i deras professionella yrkesroll. Exempelvis får lärarna möjlighet att medverka på konferenser och online-event som såväl gäster som föreläsare, testa nya produkter på beta-stadiet och vara med i diskussionsgrupper online med andra IKT-intresserade pedagoger. Programmet etablerades 2002. Från början var det en tävling ihop med Lärarnas Riksförbund för att utse och belöna en innovativ lärare, men de senaste åren har det förändrat form till ett nätverk där innovativa lärare diskuterar och inspirerar. Utnämningen inkluderar inte någon monetär ersättning, inga resor och inga gratisprodukter.

Jag menar dock att Microft i och med detta lanserar en bild av en problematisk (och kanske rentav osann) altruism och att vi bör vara mycket vaksamma på när multinationella företag ger erbjudanden med potentiell möjlighet att påverka skolan i dess kärnverksamhet.

Individen

Men låt oss börja tala om den individuella läraren. Det är lätt att förstå att det lockar att vara del av ett internationellt nätverk med lärare som brinner för en skola som använder IT på ett konstruktivt sätt. Här finns en möjlighet till utveckling och att fånga upp idéer som annars aldrig varit tillgängliga.  Och ärligt talat, vem kan säga att en lärare som självständigt söker sig till kvalificerad utveckling i sig gör fel? Jag vill inte kasta just den stenen per automatik. Det är emellertid också problematiskt ur perspektivet att det är en karriärväg som villkoras av ett multinationellt företag. Att visa framfötterna på det här sättet är naturligtvis ett sätt att visa sig positiv till IT inför sin chef, vilket inte sällan genererar högre löner (se exempelvis Karlsohn, 2009). Vidare är det lätt att se att sådana här engagemang är tydliga argument för exempelvis förstelärartjänster.

Microsoft

Men problemet ligger inte enbart hos individen. Som sagt, en utvecklingsinriktad människa kan knappast lastas för sin vilja framåt; ej heller kan eventuellt karriärssugna och mer opportunistiska lärare egentligen lastas för att använda de vägar framåt som bjuds. Däremot bör man sätta sig ner och tänka en smula kritiskt och rent av idealistiskt. Naturligtvis har Microsoft starka intressen i att förstå skolverksamheten för att kunna sälja sina produkter. Är det verkligen en helt altruistisk verksamhet utan några krav?

Nja. Om vi kilar över till amerikanska sidorna för Microsoft Innovative Education Expert som är lite mer “outspoken” kan vi läsa följande att man som MIEE har “tillgång” till följande:

  • Access to professional and career development opportunities and certifications
  • Share your expertise with world-renowned educators and specialists to scale their innovations
  • Present in Microsoft’s global webinar calls
  • Participate in focus groups giving feedback to development teams on Microsoft products
  • Join invitation-only special events from Microsoft
  • Share your passion for Microsoft with peers and policymakers, and through social media, blogs and videos
  • Test new products while in beta form and participate in pre-release programs for certain education-related tools.
  • Represent Microsoft through product demonstrations and by attending events
  • Build educator capacity in your community (school, district or at training events) by speaking, training and/or coaching colleagues and inviting them to participate in the online Microsoft Educator Community
  • Collaborate with innovative educators across the globe
  • Host regional events showcasing your use of Microsoft technology in the classroom
  • Achieve eligibility to attend the Microsoft Global Educator Exchange Event (E2), March 2017

Några saker är särskilt intressanta, markerade i fetstil. Man får som MIEE “möjlighet” att dela sin passion för Microsoft med vänner, policymakers och genom sociala medier, bloggar och videor. Jag tolkar detta som en direkt uppmaning att sprida bilden av Microsofts produkter och deras användning så brett som möjligt – naturligtvis i syfte att sälja in tekniken till fler skolor i sista änden (även om det inte är den enskilde läraren som gör detta). Låt oss gå vidare bland de fetstilta punkterna. Man får också möjlighet att representera Microsoft genom att göra produktdemonstrationer och vid events. Åter igen förutsätts läraren vara reklampelare för ett multinationellt företag.

Nästa fetstilta punkt är riktigt intressant. Här ges alltså läraren “möjlighet” att bygga förutsättningar i exempelvis skolan för att använda Microsofts produkter genom att föreläsa, coacha eller erbjuda kollegor träning. Man får också möjlighet att själv vara värd för regionala events där man visar upp sin användning av Microsofts teknik i klassrummet. Att lärare ställer upp på sådan verksamhet är häpnadsväckande (ja, jag vet att svenska företag har liknande idéer med lärspridare. Det är lika illa).

Jag får säga att bilden från det svenska pressmeddelandet skiljer sig avsevärt ifrån bilden av MIEE såsom det presenteras på de amerikanska sidorna. Kanske det råder andra förutsättningar i Sverige? Kanske, eller kanske inte. I årets pressmeddelande står uttryckligen att inga ersättningar i form av resor ingår. Jag finner det märkligt att man behöver peka ut detta i ett tillägg. Kanske beror det på kritik för att några av dessa MIEE-lärare förra året fick åka på en gratis resa till USA för att möta andra lärare i nätverket? Deltagarna valdes ut bland annat på grundval av hur aktiva de var med att marknadsföra Microsofts produkter och tjänster i sociala medier, exempelvis Twitter.

Ett litet stickspår medan vi ändå är igång: Själv fick jag för övrigt också erfara Microsofts sätt att agera förra året. Jag fick en fråga om att via Microsoft föreläsa för ett gäng riksdagsledamöter om boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik. Jag hade inget emot uppdraget. Under resans gång ändrades dock förutsättningarna och landade i att jag skulle prata om förträffligheten med att använda Minecraft (Microsoftprodukt) i undervisningen. Jag behöver kanske inte säga att det enda Microsoft fick ut av mig i sista änden var en rejäl utskällning. Detta exempel har inte ett dugg med MIEE att göra, men väl med Microsofts förhållande till den altruism de gärna vill peka på att de ägnar sig åt.

Systemet

Ärligt talat, jag tror inte det finns någon lärare som inte förstår att Microsoft gör detta för att tjäna pengar i sista änden. Och den här utvecklingen är helt naturlig. Företagandet har kommit allt närmare sin kund. Genom globaliseringen och teknikutvecklingen är det möjligt för Microsoft att få den enskilde läraren i Sveg eller Motala att känna sig sedd av denna jätte på ett tämligen direkt sätt. Uppskattad. Vem faller inte för det? För Microsoft är det naturligtvis extremt värdefullt: ju närmare kundens dagliga verksamhet man kommer desto bättre. Det är uppenbart. Det stora problemet är att samhället lämnar öppet mål för den här typen av rätt sjaskig verksamhet. Lärare som är sugna på utveckling söker sig till de arenor som finns helt enkelt. Finns inte denna möjlighet till utveckling genom kommunen, lärarfacken eller i samverkan med högskolor och universitet så uppstår ett vakuum som marknaden blixtsnabbt fyller. Microsoft skiljer sig inte från andra företag på den punkten.

Varför köper då lärare de här uppläggen? Är de korrupta bovar? Är de korkade? Svaret är väl troligen nej på båda frågorna, mer än att man kanske blir lockad till en gratisresa som den till USA förra året. Men generellt sett söker lärarna naturligtvis lösningar på sina problem. Min förhoppning är att de hade valt andra arenor om de fanns – men nu gör de inte det tyvärr.

I sammanhanget finns dock en betydligt viktare sak som alla MIEE-lärare bör fundera på: Är det rimligt att bjuda in ett multinationellt företag som Microsoft rakt in i klassrummet och skapa förutsättningar för påverkan på den pedagogiska verksamheten? Är det rimligt att bedriva experiment med tekniken för att kunna visa upp en verksamhet som innovativ, med risken att barnens kunskapsutveckling blir försämrad? Var och en gör som hen vill, men för mig är svaret ett klockrent Nej. Det är helt orimligt, otänkbart och näst intill oetiskt i förhållande till uppdraget som lärare.

Referenser

Karlsohn, T. (2009). Teknik – retorik – kritik. Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska skolan. Stockholm: Carlsson.

 

 

 

Seymor Papert och skolans misstag

Seymor Papert och skolans misstag

I dagens DN ber professor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer influerade av bland annat Seymor Papert:

Nittiotalets pedagogiska idéer ledde inte till en bättre skola. Trots det är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi gjorde avbön. Det skulle vara ett väsentligt bidrag till att höja läraryrkets status i Sverige, skriver professor Jonas Linderoth.

I artikeln kan vi bland annat läsa följande fortsättning:

År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara ”en vis person stod på en scen” utan en ”en guide som följer vid sidan” (“The sage on the stage to a guide on the side”). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att ”undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning”.

Seymor Papert

Jonas Linderoth har helt rätt. Vi är relativt få som i vår forskarroll kritiserat dessa pedagogiska ideal, framför allt i offentliga debatter. När det gäller frågan om IT i skolan är Papert särskilt framträdande. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om IT i skolan och svensk policyutveckling. Det betydande inflytande Papert haft och alltjämt har beskrevs av mig så här:

Papert har starka kopplingar till Apple Education sedan arbetet med programmeringsspråket Logo (Player-Koro & Beach, 2014). Projekten i Maine rönte uppmärksamhet, och en delegation från Sverige gjorde ett besök och tog starka intryck. Utifrån dessa intryck formades det första storskaliga en-till-en försöket i Sverige (Fleischer, 2013; Player-Koro & Beach, 2014). Här drogs genast kopplingarna från amerikanska Apple in education till svenska Apple i utbildningen som verkställde sin utbildningsideologi via den då starka aktören TänkOm, ett bolag Apple investerat betydande summor pengar i.

Det är bara ett problem: Seymor Paperts idéer är inte särdeles hållbara. Biesta (2015) pekar i en tydlig analys på att förhållandet att läraren, bland annat tack vara konstruktionistiska/konstruktivistiska ideal, har gått från ‘being the sage on the stage to the guide at the side to the peer at the rear’. Det vill säga, lärarens undervisningsposition har förflyttats på ett sätt som verkar skadligt för kunskapsutvecklingen (Pisa-analys, anyone?). Vi vet också sedan analyserna av 30 års verksamhet, genomförda av Mayer (2004), att de ideal om lärande Papert står för inte håller för vidare granskning. Om detta har jag skrivit i artikeln Frihetens ideologi har ett pris (Fleischer, 2015).

För visst finns Papert och hans idékonglomerat närvarande alltjämt vad gäller IT i skolan, både i Sverige och utomlands. Paperts sätt att betrakta kunskapsutveckling har bildat norm, vilket är minst sagt oroväckande med tanke på den forskningsgenomgång Mayer (2004) gjort av de konstruktivistiska idealen (vilka Papert i sin tur utvecklade till vad han kallade konstruktionism).

Återta undervisningen

Jonas Linderoth menar att idealen från Papert och från övriga strömningar i tiden har bidragit till en alltför långdragen individualisering där läraren skuffats undan till förmån för elevernas upptäckarlust, vilket också är en uppfattning som delas av andra auktoriteter såsom Biesta (2015) och Ball (2012). Läraren behöver återta sin plats i klassrummet menar Linderoth, och vägen till en skola som det går bra för igen går genom undervisning som är instruerande, visande och berättande. Idealbilden av de upptäckande barnen där läraren inte skall stå ivägen för barnens nya intryck behöver delvis raseras (vilket inte alls betyder att elevernas motivation inte skall tas tillvara eller att IT skall försvinna från skolan). Jag har för övrigt skrivit på samma tema i artikeln Låt skola vara skola och lärare vara lärare.

Jonas Linderoth utvecklar dessa idéer i den kommande boken Lärarens återkomst : Från förvirring till upprättelse. Jag ser mycket fram mot att läsa den. Jonas Linderoth är mycket kunnig i området och tvekar inte att sätta ner tummen där det behövs, även om det kanske ömmar en smula. Hittills delar jag helt Linderoths analys. Lär vi av den kan skolframtiden se ljus ut. Recension av boken kommer.

Referenser

Ball, S. (2012). Global education inc. : new policy networks and the neo-liberal imaginery. New York: Routledge.

Biesta, G. (2015). The Rediscovery of Teaching: On robot vacuum cleaners, non-egological education and the limits of the hermeneutical world view. Educational Philosophy and Theory, 48:4, 374-392

Fleischer, H. (2013). En elev – en dator : Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping: Högskolan i Jönköping.

Fleischer, H. (2015). Frihetens ideologi har ett pris.

Mayer, R.E. (2004). Should There Be a Three-Strikes Rule Against Pure Discovery Learning? American Psychologist, Vol 59(1).

Player-Koro, C., & Beach, D. (2014). ‘Roll-out neoliberalism’ through one-to-one laptop investments in Swedish schoolsIRPPS Monografie, 0, 75-84

 

 

Är läslov en bra idé?

Är läslov en bra idé?

Häromdagen presenterades idén om att döpa om höstlovet till läslov. Jag hade tänkt att skriva något om detta, men är ärligen talat inte så vass på skolpolitik. Jag tänkte och funderade länge på vad jag skulle säga om detta läslov. Så hittade jag filmklippet som ger en hint om min uppfattning:

Sagt med glimten i ögat förstås. Men det ligger lite korn i hojtet, som Galenskaparna säger.

Ses vi på Bokmässan?

Ses vi på Bokmässan?

Hejsan!

Läget inför årets bokmässa börjar klarna. Som det ser ut nu kommer jag delta i en paneldiskussion om digitala läromedel den 22/9 kl 11 och den 23/9 kl 16 i Molnet på bokmässan. Det ryktas om att en kändis kommer att hålla i det hela. Kan inte säga mer än så just nu.

Ska ni till mässan så tjoa till, kanske det finns läge för en kopp kaffe?