Smarta hjärnrörelser är bara dumt

Jag har tidigare skrivit om smarta hjärnrörelser i kommunikologi, fingergympa och kunskapsrelativism. Då pekade jag bland annat på följande:

I somras hade jag det tveksamma nöjet att diskutera kommunikologi och huruvida fingergympa enligt förutbestämda mönster kunde bidra till att skapa mental skärpa och lugn hos elever […] Detta är naturligtvis nonsens och påståenden som inte har något som helst stöd i forskning. Det är såklart vettigt att röra på sig i klassrummet, men det finns inga rörelser som är bättre lämpade än andra för exempelvis matematik och läsförståelse.

Jag citerade då också Torkel Klingberg, professor i neurovetenskap som har synpunkter på hjärnrörelser:

– Vad som påstås här är att specifika rörelser skulle ha specifika effekter på olika psykologiska funktioner, och det ser jag helt enkelt inte logiken i. Så från mitt perspektiv är det här ren nonsens, säger Torkel Klingberg.

Att röra på sig är bra för koncentrationen, men enligt Torkel Klingberg spelar det ingen roll vilken sorts rörelser man gör. Huvudsaken är att man rör på sig. Ändå sprids den här typen av felaktiga påståenden om hur specifika rörelser påverkar hjärnans utveckling på flera skolor runtom i Sverige.

hjärnrörelser

Det märkliga är att sådana här verksamheter fortsätter att existera. I skolor och på myndigheter förekommer dessa utbildningar i hjärnrörelser. Våra skattebetalares pengar går till humbug. Hur går det till rent praktiskt när betydande belopp används till sådant här? 4 augusti skrev Lisa Magnusson följande i Dt:

Är du dålig på matte? Inga problem! Böj ryggen och låta armarna hänga och slänga så får du snart lättare att räkna. Metoden säljs in av entreprenörer under olika namn – “långsamma smarta hjärnrörelser”, “superbrain yoga”, “hjärngympa” och “brain gym” – och tillämpas på ett antal grundskolor runtom i landet.

Långsamma smarta hjärnrörelser finns även för vuxna, och kallas då “kommunikologi”. Denna lära röner stor framgång. I Norrköping har kommunen exempelvis lagt fyra miljoner kronor på att låta tjänstemännen krypa på golvet för att de ska fatta bättre beslut. En annan kommun lät anställda öva i timmar på att läsa varandras tankar.

Fyra härliga miljoner. Pengar som hade kunnat användas till utvecklande verksamhet.

Smarta hjärnrörelser i skolan

Särskilt allvarligt är det att skolor köper kurser kring detta. Det förekommer men jag vet inte i vilken omfattning. Jag har diskuterat saken med personer som förespråkar metoden och som dessutom sitter i skolutvecklande position sin kommun. Det förekommer också att dessa tankar smygs in av lärare utan att skolan subventionerar det, men likväl ser mellan fingrarna.

Skola är en verksamhet som skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har så ytterligt svårt att förstå att en rektor hanterar sin budget så vårdslöst att hen lägger pengar på detta. Jag är än mer förvånad över den totala avsaknaden av reflektion när detta sedan skall praktiseras med skolbarnen. Jag är väckt till häpnad att sympatier med sådana här tankar kan leda till framflyttade yrkespositioner i skolvärlden.

Fråga till läsarna

Jag vill därför ställa en fråga till mina läsare: Hur vanligt förekommande är det med kurser i smarta hjärnrörelser och annat? Är det någon av mina läsare som tvingats vara med på något av dessa förnedrande “utbildningstillfälle”? Skriv till mig och berätta, jag är nyfiken på din erfarenhet!

Kommunikologi, fingergympa och kunskapsrelativism

kunskapsrelativism och fingergympa

I somras hade jag det tveksamma nöjet att diskutera kommunikologi och huruvida fingergympa enligt förutbestämda mönster kunde bidra till att skapa mental skärpa och lugn hos elever. Kommunikologi är naturligtvis rent trams som skolan skall hålla sig för god för, men alltjämt en trend som tyvärr har fått fäste inte bara i skolans värld . Inom kommunikologi hävdas att vissa rörelsemönster skapar givna effekter, exempelvis förbättrad förmåga att förstå matematik eller ökad läsförståelse. Sveriges Radio har träffat grundaren till kommunikologin och uttalar sig på följande sätt:

Enligt kommunikologins grundare, norrmannen Truls Fleiner, har krypande på golvet, liksom olika typer av roterande och korsvisa rörelser stora effekter för lärandet i klassrummet.

– Ja, de får ett helt annat liv, både hälsomässigt, kreativitetsmässigt och inlärningsmässigt. De blir smartare, säger Truls Fleiner.

Detta är naturligtvis nonsens och påståenden som inte har något som helst stöd i forskning. Det är såklart vettigt att röra på sig i klassrummet, men det finns inga rörelser som är bättre lämpade än andra för exempelvis matematik och läsförståelse. Torkel Klingberg, professor i neurovetenskap säger i samma artikel:

– Vad som påstås här är att specifika rörelser skulle ha specifika effekter på olika psykologiska funktioner, och det ser jag helt enkelt inte logiken i. Så från mitt perspektiv är det här ren nonsens, säger Torkel Klingberg.

Att röra på sig är bra för koncentrationen, men enligt Torkel Klingberg spelar det ingen roll vilken sorts rörelser man gör. Huvudsaken är att man rör på sig. Ändå sprids den här typen av felaktiga påståenden om hur specifika rörelser påverkar hjärnans utveckling på flera skolor runtom i Sverige.

Kommunikologi kan tyckas som en bagatell och något att le åt. Charmigt i sin dumhet. Men faktum är att den pekar på något annat, något större. Vi ser en trend till kunskapsrelativism i skolsverige. Det vill säga en syn där kunskapen är relativ och sanningen kan vara olika för olika personer. Här glider vi långt ifrån det vetenskapliga ideal skolorna bör bygga på och undervisning blir lätt uddlös. Vad är egentligen sant och vad är egentligen kunskap när allt är relativt?  Problemet uppmärksammades i en artikel i Dn som pekar på att pseudoteorier allt oftare jämställs med vetenskap i den svenska skolan. Författarna, tre professorer och en välrenommerad debattör, pekar bland annat på en händelse på en lärarkonferens enligt nedan:

Nyligen deltog ett par av oss som föreläsare på en inspirationsdag för lärare i Skolverkets och Kungliga Vetenskapsakademins regi med temat Naturvetenskapen och livets mening. I samband med en fråga om hur man bemöter barn och ungdomar som uppfostrats i kreationistisk anda inträffade något märkligt.

Ett par lärare började argumentera för att den vetenskapliga synen på livets utveckling kan ställas bredvid den kreationistiska och att man som lärare inte behöver övertyga eleverna om vilken som är rätt. Det vore till och med direkt fel att göra det och ”i strid med en god lärargärning”. Dessutom är det ju ett välkänt faktum, hävdade lärarna, att vetenskapen inte representerar någon absolut sanning. Panelen hamnade efter dessa inlägg i chock och inspirationsdagen avslutades i förvirring.

Jag menar att vi har ett allvarligt läge om kunskap tillåts att relativiseras i så hög utsträckning i skolan att tro och vetande flyter samman.

Den vetenskapliga medvetenheten hos lärarkåren bör bli större. Var får detta plats i tider där starkt ämnesknuten kompetensutveckling står i främsta fokus? Får de allmänt hållna men ack så viktiga diskussionerna plats, de som handlar om vad kunskap är och hur vi skiljer tro från vetande? För mig står det klart: kunskapsteoretiska diskussioner måste få större plats i Sveriges lärarkollegier. Skulle lärarfacken kunna bidra till dialogforum mellan forskning och praktik, mellan akademi och lärarkår i högre utsträckning än idag? Kopplingen mellan färdigutbildade lärare och universitetsvärlden måste bli mer omfattande, och här ligger ett mycket viktigt arbetsområde för Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Genom att ständigt vässa tankesågen kan relativiserande tendenser avvärjas. Det ligger i allas vårt intresse.