Etikettarkiv: undervisning.

Fyra balanser som gör svensk skola bättre

Publicerat av
3

Jag satt igår och skrev igenom ett kapitel till boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter i praktik som kommer ut i handeln i oktober. Medan jag skrev insåg jag att det sätt jag talar om skolan, och skolans uppgift, ibland är provocerande. Jag upptäckte det också på en föreläsning jag höll i veckan i Sollentuna. Min tanke är dock inte så provocerande, men kanske den behöver uttryckas i termer av balanser i stället för ett kategoriskt uttalande om vad som är fel i skolan. Det går ju inte gärna hymla om att det går sådär för svensk skola nu för tiden, och jag menar att en tillbakablick – men inte återgång – till vad skola en gång har varit är på sin plats. Låt mig i en bisats här också påpeka att IT låter sig användas även i en balanserad skola enligt nedan.

Den första balansen som behövs är den mellan att vara en katalysator och förbereda eleverna för ett kommande samhälle där snabb information och förändring är ledordet. Jag tror att detta förekommer rätt mycket i skolan, men jag menar att om detta accentueras alltför mycket uppstår en obalans. Skolan behöver också vara en motvikt till ett allt rörligare och rörigare samhälle, där eleverna också kan få vila i sin kunskapsbildning utan den stress och hets som råder i det samhälle de förbereds för. Således krävs balans här.

För det andra behövs också en balans i uppfattningen om eleverna. Idag råder tämligen individualiserande ideal. Elevens autonomi hyllas och möjligheten att få välja själv, såväl vilken uppgift som skall genomföras och hur den genomförs, framförs som motiverande, inte minst när det gäller användningen av IT. Själv framhåller jag detta som positivt i skoldiskussioner – vem vill inte ha motiverade elever? Men skolan behöver också ge undervisning som gäller alla elever, oavsett bakgrund och intresse. I undervisningen som riktar sig till eleverna som en grupp med mer generella inslag finns en kraft som alltmer har sinat i svensk skola. Genom mer kollektiva inslag i skolan lär sig eleverna också att se världen genom andra och andras ögon.

Den tredje balansen jag kommer att tänka på är den mellan utbildning och bildning. Jag gör här kopplingen till bildning och menar att det visst är viktigt att skolan är målinriktad men det får inte leda till en utbildning som skapar stress att nå i förväg uppsatta mål. Skolan behöver också handla om en öppenhet mot världen som visar sig för eleverna genom undervisningen, och ta vara på de impulser för bildning som uppstår. I den gravt målinriktade skola – vilket är resultatet av någon slags neoliberal hållning – riskerar bildningen att komma i skymundan.

Den fjärde och sista balansen jag tänker på är lärarens roll. Jag har svårt att glömma Gert Biestas  ord för några veckor sedan: “The teacher has gone from being a sage on the stage to the wise at the side to the pear in the rear”. Jag hoppas jag fångade citatet rätt. Jag tycker naturligtvis att läraren skall ha vägledande och mentorsaktiga egenskaper. Men jag tror det är olyckligt när den totala bilden av läraren reduceras från just lärare, från ledare, från en undervisande person (ibland vid kateder, ibland på andra sätt) till en coach, ivrig påhejare och ibland rentav kompis. Det ligger för övrigt i linje med samma neoliberala hållning som tidigare nämnts, vilken också urholkat svensk skola. I denna fråga behöver skolan också balans.

 

Undervisningens retorik – tre instrument du måste behärska

Publicerat av
1

En enkel och snabb definition av retorik är vältalighet eller Konsten att tala. Detta namn har jag haft på mina kurser under lång tid. Ett fördjupat sätt att se på retoriken är att det är konsten att tala i syfte att åstadkomma förändring. När retorik fungerar skall det alltså inte bara vara en leverans av välklingande ord, utan det skall också leda till något. Det kan naturligtvis vara att eleven får lust att lära sig mer, men kan också vara förändrade handlingsmönster eller att ta till sig ett annat sätt att tänka. Att lära sig är ju att förändras som människa! Av det skälet finns en naturlig koppling mellan retorik och undervisning. För att lyckas behöver du spela på tre instrument.

Undervisa

I retorikens hjärta ligger att undervisa. Här är det viktigt att vara så klar och tydlig som möjligt, att driva ett påstående och underbygga det med argument. I undervisandet ligger därför att du tänker igenom din struktur för talet/föredraget/lektionen. I vilken ordning bör jag presentera stoffet? Är det tydligt vad jag vill ge för huvudbudskap? Till undervisandets konst hör det att inte lägga in för mycket fakta. Prata om en sak i taget, sakta och metodiskt. Våga ta paus och låt undervisningen sjunka in. Det finns naturligtvis massor att säga om undervisandets funktion i retoriken – vi återkommer till detta längre fram.

Behaga

Men det räcker tyvärr inte att undervisa för att få budskap att fastna. Jag har haft många lärare som varit otroligt skickliga på sitt ämnesområde, men som inte lyckats lära mig någonting. För att nå fram behöver du också behaga, vilket du gör med dina karaktärsdrag och din personlighet. Mitt främsta tips är: våga visa upp din personlighet. Tänj på gränserna (men håll dig innanför ramarna). Ett exempel är när jag gör presentationer på forskningskonferenser. Det är oftast väldigt stelt, och de flesta läser mer eller mindre direkt från ett manus. Hur intressant innehållet än är, så fastnar väldigt lite. Jag brukar bryta mönstret, och visa upp en personlighet som behagar genom att ha karaktär. Istället för att stå bakom katedern, sätter jag mig på den. Istället för att läsa ur ett manus, berättar jag om min forskning utan några som helst papper. Istället för att enbart använda torr akademisk fakta skapar jag också metaforer och använder ett bildspråk för att illustrera hur jag tänker. Behaga genom att visa upp din karaktär och personlighet med hjälp av ditt sätt att tala, gå, stå, klä dig etcetera. Tänk igenom, hur kan du stimulera dina elever med hjälp av ditt starkaste vapen – din personlighet?

Beröra

Dessvärre räcker inte ens detta för att få motparten att vilja åstadkomma förändring. Möjligen kan du ha fått dem att lyssna. Om du lägger till berörande, så får du mycket större kraft! Du berör genom att skapa engagemang i saken hos eleven. Det kan man göra på många olika sätt, exempelvis genom att måla upp starka bilder. Metoden blir olika i olika sammanhang. Mitt tips som gäller i alla lägen är att försöka vara så närvarande i det du pratar om, och gärna (om lämpligt) så engagerad som möjligt. Det är det allra bästa sättet att engagera – nämligen att själv vara engagerad så mycket som möjligt. När du pratar om ditt ämne, se till att älska det! Tänk på Knut Knutsson i Antikrundan – har han någon gång varit oengagerad? Gå igång på ditt ämne så berör du automatiskt.

Vad ska du göra nu? 

Vill du nu utveckla ditt sätt att undervisa – fundera över de här instrumenten. Jag vet att du redan har ämneskunskapen. Då är det bara två instrument kvar att behärska. Få dem att spela samspelt. Undervisa, behaga och berör din publik, och tänk igenom dina metoder för att spela på vart och ett av instrumenten så väl som möjligt. Själv älskar jag retoriken, både att undervisa i den och att utöva den från scenen. Lycka till!

Nå fram bättre med varierat språk i undervisningen

Publicerat av
Svara

Språket är ju ett fantastiskt verktyg! Varje gång vi läser blir vi påminda om hur språket sätter oss i olika känslolägen, men märkligt nog glömmer vi ofta bort språkets betydelse när vi vill övertyga, exempelvis när vi talar inför en publik eller när vi undervisar. Redan Aristoteles var väl medveten o att ett varierat språk är nödvändigt för att nå fram till publiken. I nedanstående klipp ger jag tips på sätt att få till ett språk, som gör att de som lyssnar på er lär sig bättre:

Språket stimulerar alltså åhörarna och har betydelse för hur mycket de minns av det du säger. Dessutom kommer din personlighet fram, vilket är helt nödvändigt för att nå fram. Det ska vi prata om längre fram. Så, börja lek med språket och variera det med tipsen ovan, så att din publik lär sig bättre!

The teacher’s laptop as a hub for learning in the classroom

Publicerat av
Svara

Artikeln tar sin utgångspunkt i en longitudinell studie där tre skolor följts under fyra år, i syfte att undersöka de förhållanden som råder när lärare och elever har fått var sin dator. Detta gäller bland annat lärarnas undervisning. Detta efter att ha uppmärksammat det vanliga problemet: Trots de många löftena om förändringar i undervisnings- och lärandekultur som ICT för med sig , är det inte särdeles vanligt att stora förändringar uppstår.

Implementeringen har fungerat väl på de tre skolorna, och datorn är en hub för användningen (som beskrivs som den klassiska, det vill säga att samla in information, artikulera kunskap, samla anteckningar och så vidare. Ungefärligen samma saker som står i min forskningsöversikt). Datorn är den hub varigenom allt annat arbeta kanaliseras: arbete med ipads, kameror, informationsdelning etcetera.

Författarna överväger skälen till denna lyckade implementering (trots att skolorna har mycket skilda socioekonomiska förutsättningar), och kommer fram till några saker. För det första har samtliga skolor i studien klara och tydliga mål och visioner för vad de vill åstadkomma med sin undervisning (inte med ICT i sig). Detta tror jag är en mycket väsentlig del av sanningen bakom en lyckad ICT-satsning: att den kretsar kring något som i sig inte har med ICT att göra. Det låter som en öppen dörr att slå in, men efter att ha sett mig om i skolsverige vet jag att så inte är fallet. För det andra har skolorna haft en konsekvent ledning, där mål och strategier (i enlighet med ovan) är levande i allt som görs och kommuniceras i samspel med personalen. För det tredje har man satsat ordentligt på professionsutveckling – dock är artikeln inte helt tydlig med vilken typ av kompetensutveckling man satsar på. För det fjärde har var och en av de lyckade skolorna minst en “teacher champion” som förser personalen med modeller för hur ICT kan användas. Viktigt här var att se varje lärares behov och förmåga och supporta i enlighet med iden att göra små saker lätta att hantera, för att skapa lusten att utveckla sitt ICT-användande ytterligare.

Referens
Parr, J. M., & Ward, L. (2011). The Teacher’s Laptop as a Hub for Learning in the Classroom. Journal of Research on Technology in Education, 44(1), 53-73.

7 styrande föreställningar om sociala medier i undervisning

Publicerat av
Svara

Artikeln Exploring pre-service teachers’ beliefs about using web 2.0 technologies in K-12 classroom (Sadaf et al, 2012) behandlar vilka beteende-, normativt- samt kontrollrelaterade föreställningar lärarstudenter under slutpraktik har om användande av web 2.0 i sin framtida undervisning. Studien tar sin utgångspunkt i Theory of planned behaviour (TPB), som i korthet säger att det de tre nämnda typerna av föreställningar skapar attityder, normer och beteendekontroll, vilket i sin tur skapar en intention, som i sin tur leder till ett planerat beteende.

Resultaten visar att intentionerna att använda web 2.0 i sin framtida undervisningspraktik hos lärarstudenter i slutpraktik är starkt relaterade till föreställningar om:

  • värdet av teknikanvändningen i syfte att stimulera elevernas lärande och engagemang
  • hur enkelt det är att använda
  • teknikens förmåga att möta förväntningarna hos elever vana vid ‘digitalt leverne’
  • lärarstudentens höga självförtroende (self-efficacy, jmf Bandura (1997)) i användningen
  • dess förmåga att förse eleverna med möjligheter att bryta tids-rumsliga barriärer i sitt lärande
  • anpassningsförmågan av innehållet efter ämne, intressen och ålder
  • möjligheterna att få stöd/känna krav att använda web 2.0 bland kollegor och hos skolledning

På ett tydligt sätt ger artikeln en fingervisning om vilka aspekter som är centrala att arbeta med för lärarutbildningar, om man nu anser att web 2.0 är ett pedagogiskt verktyg värt att ägna intresse. Naturligtvis är det också centrala aspekter att bearbeta i all kompetensutveckling av befintlig skolpersonal, när satsningar på sociala medier skall göras. Läsvärd!

Referenser
Bandura, A. (1997). Self-efficacy: the exercise of control. Basingstoke: W. H. Freeman.
Sadaf, A., Newby, T. J., & Ertmer, P. A. (2012). Exploring pre-service teachers’ beliefs about using Web 2.0 technologies in K-12 classroom. Computers & Education, 59(3), 937-945.

Läs gärna också

Fleischer, H. (2011). Towards  a  Phenomenological  Understanding  of  Web  2.0  and  Knowledge  Formation. Education Inquiry, 2(3), 535-549.

 

 

 

Lärare, våga leka med språket!

Publicerat av
1

Ord

 Jag släpper mitt ord fritt
En blygsam gåva från mig, till den som tar åt sig, till den som blir berörd
Med självutlämnat mod lämnar jag dem att dansa i vinden, plågas av solen, dränkas av regnet

Om du kallar på dem, kommer de till dig
Om viljan och lusten finns, då väljer de dig
De nästlar sig in i ditt väsen, väver sig samman i ditt dig
Sedan avgör du, bara du, om du låter dem tystna
Eller om de blandas med din själ för att åter få besjunga världen

Ovanstående rader är inte skrivna i syfte att vara ett fullfjädrat poetiskt verk. Tvärtom – jag är smärtsamt medveten om naiviteten i texten. Vad jag istället vill peka på är något mycket enkelt: Vikten av att ha mod att leka med språk. Det är så lätt att glömma bort att språket faktiskt är den väsentligaste kontaktytan gentemot våra elever. Det är i språket mötet föds, det är genom språket jag som pedagog väcker engagemang,  lust och mod hos eleven. Ändå glömmer vi det så lätt. Naturligtvis måste jag vara fullfjädrat pedagogiskt skicklig i mitt ämne, men jag menar, att en väsentlig del av den pedagogiska gärningen alltså också ligger i att slipa sina ord, att våga leka med uttrycken.

Raderna ovan kom till mig när jag tog min morgonlöprunda, och då slog det mig också att en stor del av min lärargärning består i att fånga studenterna med just mina ord. Så dagens uppmaning är helt enkelt: Lek med språket, vare sig du undervisar unga eller gamla, och alldeles oavsett vilket ämne du undervisar i. Om det sedan handlar om att skapa poesi, skriva kåserier eller för sitt inre försöka höra hur föreläsningen hade låtit i Björn Ranelids, Marcus Birros eller Kristina Lugns tappning, är oväsentligt. Medvetenheten och leklusten är det centrala.