I 15 år har jag undervisat i presentationsteknik och retorik, både på högskolan, gymnasiet och i näringslivet. I lika många år har jag också tränat personer som är rädda för att stå på scen. Det kan vara allt ifrån att vara lite för pirrigt till att uppleva en renodlad skräck. Under de här 15 åren har jag uppskattningsvis tränat omkring 300 personer.

Jag vågar säga att samtliga som har ägnat sig åt träningen på det sätt vi har kommit överens om har gjort stora framsteg. Jag säger det inte för att skryta, utan snarare för att peka på vikten av att träna några olika saker, oavsett om det är i skolan med elever eller om det är i näringslivet. Min modell är rätt enkel:

För det lär sig deltagarna hantverket. Framför allt behöver manushantering och struktur i anföranden diskuteras, men också hur man går till väga för att hitta material till sitt anförande och hur man använder språket på ett kontaktskapande sätt. Ibland använder vi litteratur för att studera ämnet, ibland är jag själv läromedlet.

Vi tränar också på själva framförandetekniken med allt vad det innebär: att använda sin personlighet, att använda kroppsspråket på rätt sätt och att tala med stadig röst. Det går inte lära sig köra bil genom att läsa en bok. Tillsammans får deltagarna träna föredrag i ökande svårighetsgrad.

För det tredje tränar vi tanken. Vid rädsla blir vi inte särdeles konstruktiva i vår självkritik. Vi tränar därför på att se på våra prestationer på ett nytt och mer konstruktivt sätt.

För det fjärde tränar vi på att hantera våra emotioner. Att hantera rädslan, och veta hur man kan agera för att bättre styra sin känsla.

Som tränare/coach/pedagog i det här sammanhanget finns det emellertid en komponent som är helt avgörande: Jag. Det är inte så att jag i sig är något under som får människor att förändra sig. Tvärtom, jag är nog en rätt vanlig kille. Jag är bra på att föreläsa och dålig på att städa. Men jag lägger tyngdpunkten vid att skapa en trygg och tillåtande stämning. Jag bjuder på mig själv och visar hur jag hanterat mina egna rädslor i andra sammanhang. Jag ger gruppen energi och en känsla av att våga ta steg ut i det okända. Kanske är det så enkelt att det handlar om två saker i grund och botten: att skapa en positiv utvecklande känsla och att träna gemensamt.

I 15 år har jag alltså tränat personer som är livrädda för att tala inför  publik. Drygt 300 har blivit avsevärt mycket lugnare och tryggare och sover gott kvällen innan ett anförande. Ikväll avslutar jag ännu en grupp, jag tror det är grupp nummer 33 i ordningen. Det här är det mest meningsfulla uppdrag jag har, och jag tänker fortsätta med det minst 15 år till, både i skolan och i näringslivet.

P.S Är du intresserad av en inspirerande föreläsning om talad kommunikation? Kanske till sommaravslutningen eller inför höstens kickoff? Kika gärna in på min sida Tala med kraft och karisma!

Är igång med Våga Tala, en verksamhet jag driver i Delectare Föredrag och Kommunikation på uppdrag av Högskolan i Jönköping. Hade start i torsdags med ett nytt gäng, som alla lider av skräck inför att stå framför folk och prata. Vi tränar instrumentella färdigheter, får kontroll på Automatiska Negativa Tankar, lär oss avslappning och lite annat smått och gått. Vi feedbackar och tränar, slipar och är envisa, under gråt och tandagnissel, men också under skratt och förtjusning. Allt om vartannat. Det är så skönt att faktiskt, med erfarenheten i ryggen, VETA att samtliga kommer bli av med mycket av sin rädsla och skräck, under förutsättning att de lägger manken till och jobbar på ordentligt under de här veckorna vi träffas. Mer meningsfullt arbete får man leta efter!