En mycket läsvärd artikel, ‘Roll-out neoliberalism’ through one-to-one laptop investments in Swedish schools (Player-Koro & Beach, 2014) har legat på min dator ett gott tag. Artikeln problematiserar hur marknadiseringen av skolan har förändrat det sätt som policies kommer till och det sätt de kommer till användning. Artikeln använder situationen där alla elever och lärare har var sin dator, en-till-en, som exempel. Den väcker en del tankar hos mig kring vad detta inflytande betyder för skolan och för lärare som är tongivande i debatten.
IT i skolan
Först och främst, låt oss konstatera att IT i skolan är en fråga om mycket stora pengar. Uppskattningsvis omsätts mellan 1-2 miljarder kronor per år på detta i svenska skolor enligt Sveriges Radio. Naturligtvis är de stora aktörerna på hugget snabbt. Såväl Microsoft som Apple har agerat starkt för att få in en fot på skolmarknaden. I deras program ingår naturligtvis en teknisk infrastruktur. Problemet är bara det att de inte bara gör anspråk på tekniska lösningar utan också att påverka pedagogiken i sig. I affärsmodellen ligger också att skapa partnerskap över organisationers och samhällssektorers gränser. Jag citerar Player-Koro & Beach (2014):
These networks between actors spread a message or discourse about educational goals and problems and, more importantly, they also offer a solution to these problems that could be viewed more or less as a belief system (s. 78).
Det vill säga, genom att skapa gränsöverskridande nätverk formuleras en rådande diskurs som blir tagen som en allmän sanning. Ju starkare den uttrycks desto mer trovärdig blir den. I ett läge där myndigheter är, relativt sett, svaga aktörer och där den nyliberala hållningen är subventionerad får dessa krafter ett reellt inflytande på policynivå (Ball, 2012), vilket Player-Koro & Beach (2014) också menar är fallet i Sverige. Det är således inte bara en fråga om att företag ska kunna tjäna pengar på skolan – det handlar om direkt påverkan på den politiska utvecklingen.
Marknadiseringen av skolan gick fel från start
I Sverige gick detta fel från början kan man lite tillspetsat säga. När det gäller en-till-en är det ju allmänt känt att initiativen från Maine i mycket stor utsträckning bidragit till att forma ideologierna om vad datoriseringen skall innebära och hur den skall förverkligas. Guvernören i Maine, Angus King, tog starka intryck av Seymor Papert, fadern till idéerna om konstruktionism och lärjunge till Jean Piaget. Papert har starka kopplingar till Apple Education sedan arbetet med programmeringsspråket Logo (Player-Koro & Beach, 2014). Projekten i Maine rönte uppmärksamhet, och en delegation från Sverige gjorde ett besök och tog starka intryck. Utifrån dessa intryck formades det första storskaliga en-till-en försöket i Sverige (Fleischer, 2013; Player-Koro & Beach, 2014). Här drogs genast kopplingarna från amerikanska Apple in education till svenska Apple i utbildningen som verkställde sin utbildningsideologi via den då starka aktören TänkOm, ett bolag Apple investerat betydande summor pengar i.
Det är bara ett problem: Seymor Paperts idéer är inte särdeles hållbara. Biesta (2015) pekar i en tydlig analys på att förhållandet att läraren, bland annat tack vara konstruktionistiska ideal, har gått från ‘being the sage on the stage to the guide at the side to the peer at the rear’. Det vill säga, lärarens undervisningsposition har förflyttats på ett sätt som verkar skadligt för kunskapsutvecklingen (Pisa-analys, anyone?). Vi vet också sedan analyserna av 30 års verksamhet, genomförda av Mayer (2012), att de ideal om lärande Papert står för inte håller för vidare granskning. Om detta har jag skrivit i artikeln Frihetens ideologi har ett pris.
Dagsläget
Player-Koro & Beach (2014) gör en ansats att undersöka vilka nätverk som idag påverkar på policynivå när det gäller IT i skolan. En snabb analys innan läsning av artikeln säger att att influenserna från Apple via TänkOm har minskat – företagets kopplingar till Apple har blivit mindre påtagliga och verksamheten tycks krympt i omfattning. Istället pekar artikeln (ibid.) på två stora noder som betydelsefulla för den nationella policypåverkan, nämligen konferenserna Framtidens lärande och SETT. Analysen är mer omfattande än vad som kan redogöras för här, men den pekar på att SETT drivs av samma personer (Rektorsakademien) som en gång startade TänkOm och att man knutit några starka aktörer till sig i sitt nätverk, bland annat Lärarförbundet (Player-Koro & Beach, 2014). Vad artikeln inte nämner är också att Rektorsakademien knutit ett antal kommuner till sin verksamhet via föreningen Rebel Learners, vilket skett efter artikelns författande. Den andra noden med betydande inflytande på policy kring IT i skolan är konferensen Framtidens lärande. Artikeln tar här fasta på ett nätverk av kopplingar från den instans som driver konferensen, Datorn i utbildningen, till den tidning samma aktör driver, tävlingen Guldäpplet vidare till Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Konferensen Framtidens lärande har bland annat ett antal kommuner som samarbetspartners liksom Sveriges Kommuner och Landsting och Vinnova. Player-Koro & Beach (2014) pekar också på väsentliga skillnader mellan dessa noder: SETT är drivet av nämnda Rektorsakademien Utveckling AB, med ett uttalat fokus på att göra affärer medan Framtidens lärande via sin huvudaktör, Datorn i Utbildningen, tycks drivas av mer idéburna intressen. Detta märks också i de aktiviteter som anordnas då Datorn i utbildningen arrangerar en mängd hearings och mindre seminarier som mer syftar till att föra fram idéer om skolutveckling än att (åtminstone direkt) tjäna pengar. Detta är en mycket summarisk bild av artikelns innehåll, jag rekommenderar en läsning av den i sin helhet förstås. I artikeln finns bland annat en nätverksbild över aktörernas relationer med varandra som är mycket tänkvärd. Naturligtvis visar detta bara huvuddrag och andra noder finns säkerligen också.
Nyttiga idioter
Player-Koro & Beach (2014) pekar i sin väl underbyggda artikel på hur ett fåtal aktörer genom nätverksmodeller som sträcker sig över sektioners och organisationers gränser skapar sig inflytande över den diskurs om IT och lärande som råder på nationell nivå. Att detta är en situation som råder inte bara i Sverige står klart (Ball, 2012). Frågan är hur individerna i systemet, lärarna, skall värja sig från att bli del av denna diskurs när det är som i Sverige, nämligen att dessa nätverkskrafter har ett mycket stort spelrum. En av de grundläggande idéerna i verksamheterna är att stärka sin diskurs med hjälp av lärare som talar med en mun. Därför nomineras lärare till Guldäpple-priser, de blir talare på konferenser och de känner att de får ljus på sig. De får uppleva sig sprida ett viktigt budskap. Och inget ont om detta i sig – har man gjort något bra vill man berätta om det. Ändå är det så att på systemnivå blir dessa individer OCKSÅ brickor i ett spel, ett spel om inflytande över frågan om IT i skolan (vare sig intresset är affärsmässigt eller mer idébaserat) som sträcker sig långt bortanför den enskilde pristagarens eller konferenstalarens horisont.
Men stämmer verkligen detta? Ja, jag menar att det är så. Åsiktskorridorer är ett mycket talande tecken på att det förhåller sig på just detta sätt. Man kan säga att ju mer som står på spel, desto starkare är åsiktskorridoren. Den som uttalar sig i enlighet med åsiktskorridoren blir ohämmat hyllad och inbjuden på fler hearings, konferenser och referensgrupper. Den som talar emot blir snart tystad med hänvisning till #ton eller #elevsyn. Ett underhållande exempel är när det på en av dessa konferenssidor fördes fram att åsiktskorridoren enbart finns i betraktarens huvud. Jag skrev då en kommentar om den hårdföra diskussion i sociala medier som tyder på motsatsen – varpå kommentaren inom 5 minuter redigerades bort av avsändaren. Det är charmigt och litet löjeväckande förstås, men också ganska märkligt. Tror ni möjligen att en sådan stenhård reglering av åsiktskorridoren också påverkar vilket innehåll som ljuder i de policypåverkande strukturerna, det vill säga på konferenserna Player-Koro & Beach (2014) pekar ut som noder när det gäller svensk policy för IT i skolan (och andra noder)? Det tror jag.
Jag menar därför att var och en bör fundera både en och två gånger på att vara del i ett sådant spel, eftersom slutresultatet är att vi lägger frågan om policies kring IT i skolan i händerna på aktörer som inte kan ställas till svars för effekterna. Jag skuldbelägger ingen i denna fråga och vill inte betrakta detta på individnivå utan på systemnivå. Det står var och en fritt att ha sina bevekelsegrunder för deltagande i spelet. Men betänk att i Sverige är dessutom antalet aktörer som styr innehållet få. Det är sannerligen ett demokratiproblem som vi alla bör tänka till kring.
Referenser
Ball, S. (2012). Global education inc. : new policy networks and the neo-liberal imaginery. New York: Routledge.
Biesta, G. (2015). The Rediscovery of Teaching: On robot vacuum cleaners, non-egological education and the limits of the hermeneutical world view. Educational Philosophy and Theory, 48:4, 374-392
Fleischer, H. (2013). En elev – en dator : Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping: Högskolan i Jönköping.
Fleischer, H. (2015). Frihetens ideologi har ett pris. Hämtad 2016-03-14 från http://www.reflex.folkbildning.net/index.php/2015/09/18/datorn-i-skolan-del-3-frihetens-ideologi-har-ett-pris/
Player-Koro, C., & Beach, D. (2014). ‘Roll-out neoliberalism’ through one-to-one laptop investments in Swedish schools. IRPPS Monografie, 0, 75-84
Sveriges Radio. (2013). Lärare ger Apple fördel i skolan – kan vara olagligt. Hämtad 2016-03-14 från http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5398572.
Foto: bachmont via Foter.com / CC BY