Att driva förändringsarbete i skolan är alltid en utmaning. I innovationsforskning sägs det att det tar 5 år innan en innovation får fotfäste i en organisation (Bohrman et al, 2003). När det gäller frågor som rör IT är det extra svårt av två skäl. För det första är förändringarna som påkallas ofta så kallade andra ordningens förändringar. Första ordningens förändringar innebär att stegvis förändra det man alltid gjort med hjälp av nya verktyg, ett ständigt förfinande där värderingar och uppfattningar om verksamheten är intakta. En andra ordningens förändring är mer paradigmatisk och innovationsdriven; själva kärnan i aktiviteten förändras (Marzano et al, 2005). Hindren för första ordningens förändringar anses vara av yttre karaktär, medan hinder för andra ordningens förändringar oftare är av inre karaktär (Agélii Genlott et al, 2019):
First-order barriers to technology integration, such as lack of digital devices or inadequate technical support, are extrinsic. Second-order barriers are intrinsic and include beliefs about digitalization and traditional classroom practices, as well as the general unwillingness to change which is captured in the saying “if it isn’t broke, don’t fix it.”
Införande av programmering i ämnet matematik kan exempelvis ses som en andra ordningens förändring; kraven på digital kompetens i sin helhet likaså.
För det andra är förändringstakten i IT-utvecklingen så hög att det som var hållbart för fem år sedan kanske inte alls är hållbart idag. Kort sagt, stora utmaningar för skolledare, exempelvis vad gäller att genomdriva förändring av undervisning med hjälp av IT. Läget är vanskligt. Tidigare forskning (Agélii Genlott & Grönlund, 2016) visar att användning av IT utan en tydlig pedagogisk metod och plan kan skapa sämre resultat än att inte använda IT alls, vilket också kan verka skadligt på elevernas kunskapsbildning (Fleischer, 2013). Vad gör man då tänka på? Genlott et al (2019) ger vissa riktlinjer, destillerade ur ett forskningsprojekt som genomförts i Sollentuna kommun (här presenterat varvat med mina reflektioner utifrån pågående forskningsprojekt).
Hållbarhet
För det första menar författarna att förändringen behöver föras in på ett hållbart sätt. Med det avses att vikt skall läggas vid att inte kräva färdigdefinierade och statiska praktiker med den nya tekniken utan att snarare tillåta variation och flexibilitet. Detta kan sägas överensstämma med de rekommendationer för användning av IT i skolan som givits i Fleischer & Kvarnsell (2015), där förhållningssätt anses viktigare än specifika praktiker. Som skolledare gäller det alltså att definiera vilka ramar som råder och staka ut friutrymmet som lärare har att röra sig inom. För att göra det krävs naturligtvis kunskap om och grundläggande färdigheter i den nya innovationsdrivna praktiken.
Skolledarskap
För det andra är just skolledarskapet i sig en viktig faktor. Det är viktigt att kommunicera en långsiktighet (betänk att innovationsdrivna förändringar tar runt 5 år att genomföra), att vara ständigt motiverande, att vara konsekvent med vilka värden som skall uppfyllas genom den nya praktiken och vilka ramar som gäller. Förståelse för de personer som upplever osäkerhet och otrygghet är enligt mig också helt avgörande. Jag skulle också vilja lägga till uppföljning utan upplevelse av detaljkontroll som centralt. Här vill jag även lägga till att samarbete mellan rektorer och övrig skolledning är av högsta vikt för att kommunicera stringent.
Kollegialt sammanhang
För det tredje är den kollegiala kommunikationen viktig. Agélii Genlott et al (2019) pekar på att det behövs olika sociala stödstrukturer. För de som är så kallade early adopters och som ligger längst fram i utforskandet av innovationen kan behöva ett socialt sammanhang att diskutera förändringen som sträcker sig utanför den omedelbara kontexten. Min upplevelse är att man ofta ser till att det finns gott om utrymme för den kollegiala diskussionen på skolan när förändringar sker. Detta är särskilt bra för de som känner en osäkerhet och som inte har kommit så långt i sin utveckling. Men för de som kommit längst krävs alltså något utöver de närmsta kollegorna. Som skolledare är det bra att bädda för en sådan arena. Kanske – och nu kommer en käpphäst hos mig – är det där de så kallade eldsjälarna och goda exemplen skall agera och inte alltid på hemmaplan? Min poäng är att rektorer ofta vill föra fram ”stjärnorna” för den andra personalen och låta dem inspirera – och effekten blir precis tvärtom! De som fortfarande känner olust och osäkerhet inför förändringen blir snarare avskräckta än inspirerade, helt enkelt för att avståndet att överbrygga är för långt. Om skolledare kan bädda på flera olika arenor och använda dem synkront tror jag mycket är vunnet.
Referenser
Agélii Genlott, A., Grönlund, Å., & Viberg, O. (2019). Disseminating digital innovation in school – leading second-order educational change. Education and Information Technologies, 1–19. https://doi.org/10.1007/s10639-019-09908-0
Agélii Genlott, A., & Grönlund, Å. (2016). Closing the gaps–improving literacy and mathematics by ict- enhanced collaboration. Computers & Education, 99,68–80.
Borman, G. D., Hewes, G. M., Overman, L., & Brown, S. (2003). Comprehensive school reform and achievement: A meta-analysis. Review ofEducational Research, 73(2), 125–130.
Fleischer, H. (2013). En elev, en dator – Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping: Högskolan för lärande och kommunikation.
Fleischer, H & Kvarnsell, H. (2015). Digitalisering som lyfter skolan : Teori möter praktik. Stockholm: Gothia fortbildning AB.
Marzano, R. J., Waters, T. & McNulty, B. A. (2005). School leadership that works: From research to results. Alexandria, Va: Association for supervision and Curriculumn development.
IT i skolan är ett fantastiskt verktyg när det används rätt. Om det råder inget tvivel – jag har till och med skrivit en bok om den saken tillsammans med Helena Kvarnsell. Det är också helt nödvändigt att använda IT i skolan. Ett antal skäl perspektiv på det kan anföras, exempelvis samhällsekonomiska sådana och rättvise- och medborgeligt orienterade sådana. Men frågan är om IT har blivit till drömmen om skolans magic bullet. Det som nu bekymrar mig är att se helt okritiska röster för en digitalisering av skolan som inte tycks ha någon rim och reson. Här är ett exempel från en skolområdeschef som uttalar sig (i egenskap av tjänsteman) efter att ha tagit del av skolutvecklingsprogram på BETT-mässan 2017:
I vår digitala tid är vi uppkopplade, konnektade hela tiden och behöver vara det. Är vi inte det löser vi inte de problem som behöver lösas, t ex:
klimatkris
social kris
flyktingkris
rasism & faschism
Dessa globala utmaningar är för stora för att lösas 1 & 1, de behöver läsa ww, together. Tillsammans kan vi! Vi måste lära oss att utnyttja konnektiviteten och inte kämpa emot.
Hur uppkopplade elever skall bidra till att lösa klimatkrisen och att lösa frågor om rasism står dock kvar osagt. Helt klart är dock att det är just användningen av IT som skall lösa dessa problem. Skolans magic bullet. Jag citerar vidare ordagrant från samma källa:
Det är dags att på riktigt göra ALLT digitalt, det lilla ska vara analogt. Precis som vi under senaste 20 åren gjort vissa saker digitalt men det mesta analogt ska vi nu göra tvärtom!
När barnen börjar skolan, sätt en läsplatt i deras händer och stimulera språkutveckling (både läsa och skriva) via denna. Vilken vetenskaplig grund säger att de måste lära sig att skriva med en penna före forma ord på en platta?
När de ska räkna, låt dem räkan med hjälp av programmering och annan teknik.
Leta ord och inspiration i en en app
Läs i plattan.
Lär dig om vår jord i en kartapp
mm
mm
Ta BARA fram papper och penna när de verkligen behövs.
I ett annat blogginlägg från en välanlitad skolinspiratör hittar jag argument kring att IT äntligen kan bidra till att göra skolan så himla kul och relevant för eleverna. IT är skolans magic bullet. Nu är det de tråkiga analoga böckerna som är i skottgluggen. I blogginlägget med den uppseendeväckande titeln Förbjud böcker i svensk skola nu! kan vi bland annat läsa:
Men med digitaliseringen är det helt tvärt om. Här kan du fylla på med hur mycket som helst utan att ryggen tar skada! Här behöver vi inte känna dessa begränsningar. Och vi kan på ett helt annat sätt möta barns naturliga nyfikenhet. Vi behöver inte längre ”tvinga” på de saker och försöka fejka kul. Nu kan vi på ett helt annat sätt ha en verklighetsbaserad och individanpassad undervisning. Ju mer information, kunskap och lärande, ju lättare blir det att bära […] Grejen är bara att ni INTE KAN tillgodose alla barns egna behov och lustar i en bok.
Det är enkla och oproblematiska bilder som skissas upp, men världen är ju faktiskt mer problematisk än så. Ta exempelvis detta med skrivandet. Det är något som varit i centrum för kunskaper sedan skolornas begynnelse. Jag citerar min senaste artikel i Re:flex:
Det är näst intill omöjligt att tala om skola utan att ta avstamp i skriftspråk. Det tycks nämligen vara precis där det börjar. I området kring Eufrat och Tigris för drygt 7 000 år sedan utvecklades kilskriften och man upptäckte relativt snart att det var, trots dess begränsningar, ett utmärkt sätt att hålla kollektiva minnen vid liv i ett samhällsbygge som krävde alltmer administration. Skrivkonsten gick i arv, men i takt med ett alltmer utpräglat leverne i städer räckte det inte till. För drygt 4 000-5 000 år sedan började därför så kallade tavelhus byggas. Här förvarades skrifter, men skrivkonsten lärdes också ut. Här formades de traditionella skolrollerna som vi idag känner oss välbekanta med: lärare, vaktmästare etcetera. Disciplinen var hög. Något årtusende senare bidrar Grekland till ytterligare utveckling, genom att dels koda bokstäver kopplade till ljud istället för till bilder – en idé de övertog från fenicierna – dels genom att också tillföra vokaler till alfabetet. Skriftspråket blev behändigare att använda, skolväsendet utvecklades och alltsedan dess är skriften intimt förknippad med vår kunskapsbildning. Resten är, som man säger, historia.
Det stora paradigmskiftet har alltså ägt rum – själva uppfinnandet, traderandet och användandet av skriftspråk. Därefter har vi sett exempel på betydelsefulla innovationer. Akademiernas aktivitet och funktion blev naturligtvis starkt påverkade av exempelvis tryckerikonsten. Nu står vi i ytterligare en sådan förändring, nämligen användandet av digitala hjälpmedel. De verktyg vi använder för att skriva och lära oss med påverkar de facto det innehåll vi tar till oss och också kvaliteten i kunskaperna. Vårt sätt att anteckna och skriva påverkar helt enkelt vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen.
Frågan är om skolans magic bullet finns, och om det handlar om IT. Vi har alltid drömt om hjälpmedel som skall göra det enklare i undervisningen, göra den effektivare, vassare, ge andra kunskaper som den inte gav förr. För ett gott tag sen sattes ett sådant hopp till radion, senare till Tv:n och till videobandsspelaren. Det antogs vara skolans magic bullet. Därefter stod hoppet till e-learning (vem minns inte kurser distribuerade via cd-skivor?), allt med ungefärligen samma resultat: det påverkar inte kunskapsbildningen i positiv riktning (se exempelvis Ihde, 2002). Skolans magic bullet hade ingen effekt. Nu står hoppet till Google, appar och Internet. Men vad vet vi då egentligen? Jag kan knappast erbjuda en heltäckande bild, men bjuder er här några axplock från forskningen.
Låt mig som inledning berätta om en studie som rör så kallad media literacy (Tan, L.H., Xu, M., Chang, C.Q. & Siok, W.T., 2013.). I Kina har man lärt sig det komplicerade språket genom att nöta in ett antal tusen tecken i skolan. Inget roligt arbete, bara hårt jobb. Under 20 har läsförmågan mätts hos kinesiska elever. För 10 resp 20 år sedan var det 2-8% av eleverna som inte uppnådde full läskunnighet, definierat såsom att de låg på en nivå som motsvarade kamrater som var 2 år yngre. Nu undervisas om kinesiska tecken på ett annat sätt. För att parafrasera skolområdeschefen ovan: de lär sig genom att forma orden på en platta. Nu är det inte så att ett tangentbord på en kinesisk dator (eller telefon) är stort som ett bord med alla tusen tecken att välja på. Istället skriver eleven ljudet på tangentbordet – ordet börjar med exempelvis med ljudet “li”. Detta skrivs in och eleven får upp förslag på tecken att välja på, väljer det och går sedan vidare i skrivandet. Sedan man börjat använda detta system i skolorna visar motsvarande siffror i undersökningen från 2013 att så många som 40-50% inte når den förväntade läskapaciteten. Nu tänker läsaren kanske: ja, men nu lär vi oss inte kinesiska i svensk skola. Det är naturligtvis helt riktigt, men det väcker onekligen impulser till reflektion. Det finns alltså skäl att överväga vilka risker datoranvändning innebär, utöver att det är kul eller smidigt.
Smidigt och roligt – men ytligare
För det är ju ett vanligt argument att det är kul och smidigt att använda datorn. Men den generella lärdomen vi kan dra från 40 års forskning i experimentell psykologi och 25 år i neurovetenskap (Spitzer, 2014) är att för att lära sig något på djupet krävs djupt mentalt arbete (deep information processing). Studier visar nämligen (ibid) att använding av IT leder till att informationsprocessandet i hjärnan blir ytlig och att användningen därför förhindrar information att bli fullt förstådd och kodad. Vad betyder det i praktiken? Ja, exempelvis betyder det att chanserna till djup kunskapsbildning är bättre när eleverna läser en vanlig textbok där de får kämpa (lagom) mycket med innehållet, jämfört med om de läser texter som varvas med filmer och hyperlänkar, helt enkelt för att de stör det mentala processandet (Daniel & Willingham, 2012). En annan intressant studie undersöker vad som händer med elevers kognitiva aktivitet när information hämtas från Google. När det gäller böcker, tidningar, facktidskrifter och Google som källa visar det sig att information som söks på Google är den som bearbetas sämst av eleven och att det är sämsta sättet att arbeta om kunskap skall bildas (Sparrow, Liu & Wegner, 2011). Krasst sett (och retoriskt medvetet spetsfundigt) kan man med forskningsstöd säga: Skall du se till att eleverna inget lär – se till att de använder Google.
Distribuerat arbete
Vad är då skälet till att sådana resultat visas upp gång efter gång efter gång? Spitzer (2014) menar att det har med hjärnans plasticitet att göra. Vi har nu en god kunskap om synapsernas funktion i hjärnan. Enkelt uttryckt kan man säga att ju djupare kunskap som skall bildas, desto fler aktiva synapser krävs. När vi distribuerar ut arbete till IT (och det är ju hela idén – låt datorn göra det tråkiga jobbet!) så aktiveras färre synapser. När färre synapser är aktiverade spelar det ingen större roll vilken information som sedan presenteras – förutsättningarna är dåliga från början och kunskaperna blir ytliga eller uteblivna. Det är det som är skälet till resultaten i en del intressanta studier. Exempelvis har en studie jämfört hur mycket av en och samma text som två grupper lär sig. Den ena gruppen får en text där olika typsnitt är blandade och det är besvärligt att läsa, den andra gruppen får en helt vanlig text med Arial och Times New Roman. Det visar sig att de som fått lägga ner tankemöda på att avkoda innehållet (dvs fått läsa en besvärlig text rent formmässigt) bildar signifikant bättre kunskaper. Jag citerar studien (Diemand-Yauman, Oppenheimer & Vaughan, 2011).
This study demonstrated that student retention of mate- rial across a wide range of subjects (science and humanities classes) and difficulty levels (regular, honors and advanced place- ment) can be significantly improved in naturalistic settings by presenting reading material in a format that is slightly harder to read. [ …] disfluency appears to operate […] presumably engender- ing deeper processing strategies.
Nu är det naturligtvis inte så att vi skall försvåra läsning för elever, men det visar att ju mer synapser som är i arbete, desto bättre sätter sig kunskaperna. Något som är vanligt är att använda mobilen eller ipaden för att exempelvis fotografera av Powerpoints eller tavlan och att samla allt material i en digital anteckningsbok. Läraren tänker sig att då kan eleven ägna sig åt annat än att anteckna av bilden – och det måste ju vara bra. Också ett sådant förfarande är distribuerat arbete och verkar sannolikt menligt för lärandet. En studie jämförde hur människor kommer ihåg konstverk på en tur på ett museum. En grupp fotograferar av konstverken medan en annan grupp tittar verkligt noga på verken. Det är kanske inte så förvånande, men de som istället för att använda digitala hjälpmedel tittar ordentligt på konstverken minns dem bättre (Henkel, 2014). Det låter kanske självklart att man i skolan inte bara skall fota av saker utan också bearbeta dem – men poängen är att bearbetningen redan från start har bidragit till djupare informationsbearbetning i de fall inget foto tagits. Varför ge hjärnan ett handikapp från start genom att distribuera arbetet kan man fråga sig.
Distraktioner och multitasking
Dessutom är det ju så att användningen av IT inbjuder till distraktioner och multitasking. Det finns en uppsjö av studier som konsekvent visar att kunskapsbildningen blir lidande av multitasking och att det är allt annat än skolans magic bullet. Det är inte så förvånande att föremålet för uppmärksamheten verkar störande. Vad som är än mer intressant är att den som ägnar sig åt multitasking (exempelvis kollar av Facebook eller Snapshat under lärandet) också blir mer mottaglig för irrelevanta störningar i den omkringliggande miljön och för irrelevanta minnesimpulser (Ophir, Nass, & Wagner, 2009). Det enda som händer när man låter eleverna multitaska är alltså att vänja dem och träna dem i ett dysfunktionellt sätt att arbeta.
Rim och reson
Det jag efterfrågar med det här blogginlägget är inte att IT skall ut ur skolan. Jag inledde med att säga det, och jag säger det igen: IT måste användas i svensk skola av ett flertal olika skäl. Men det måste ske balanserat. I fråga om böckernas varande eller icke varande i skolan tycker jag att Karin Brånebäck uttryckte sig klokt:
Jag har aldrig förstått varför det måste vara antingen eller […] Det är alldeles –alldeles– för vanligt att man tror att de digitala verktygen är lösningen på allt. Sätt några iPads eller Chromebooks i händerna på eleverna och allt kommer att lösa sig. Sätt detsamma i händerna på lärarna och de kommer att lära sig att hantera de digitala verktygen i klassrummet per automatik. Jag har från början sagt att det inte kommer att ske, det finns de som fortfarande tror att det fungerar precis så, men vi måste diskutera digital pedagogik! […] Man kan inte prata om att slänga ut läroböcker ur klassrummen utan att också diskutera, samt förstå, hur eleverna behöver förhålla sig till “ungefär 1 840 000 000 resultat”! (apropå Google-sökningar, min anmärkning). Skolan måste inte vara rolig jämt. Det är inte vårt uppdrag. Det är inte lärarnas uppgift att stå på huvudet och jonglera med färgglada bollar varje lektion. Däremot ska det finnas en strävan att finna varje elev. En vilja att få varje elev att nå nya och högre mål/kunskapskrav. Läroböckerna är en del i undervisningen som vi inte kan slänga ut utan vidare. De är en bra grund att stå på både för lärare och elev.
Jag inser att jag inte gör Karins mycket läsvärda blogginlägg rättvisa genom dessa korta citat-snuttar – Läs hela inlägget Behåll böckerna i skolan.
När du läst det inlägget, och kanske följt några av de referenser till forskning som jag gett i det här inlägget, gör dig en kopp kaffe eller te och fundera på användningen av IT i ditt klassrum. Är IT skolans magic bullet som skall lösa alla problem – och tror du nu verkligen att det är rimligt? Ska IT som skolans magic bullet verkligen användas för att lärare skall “slippa fejka kul” som nämns i ett av citatet ovan på bekostnad av elevernas kunskaper? Eller ska IT hellre användas på ett avvägt sätt tillsammans med andra (traditionella) metoder för att skapa så bra kunskaper som möjligt? Ditt svar är viktigt för svensk skola.
Referenser
Daniel DB, Willingham DT. (2012). Electronic textbooks: why the rush? Science 2012;335:1570–1.
Diemand-Yauman C, Oppenheimer DM & Vaughan EB. (2011). Fortune favors the bold (and the Italicized): effects of disfluency on educational outcomes. Cognition 2011;118:111–5.
Ihde, D. (2002). Bodies in technology. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Ophir, E., Nass, C. & Wagner, A.D. (2009). Cognitive control in media multitaskers. Proceedings of the National Academy of Sciences, 106(37), 15583-15587. doi: http://doi.org/10.1073/pnas.0903620106
Tan, L.H., Xu, M., Chang, C.Q. & Siok, W.T. (2013). China’s language input system in the digital age affects children’s reading development. Proceedings of the National Academy of Sciences, 110(3), 1119-1123. doi: http:doi.org/10.1073/pnas.1213586110
Sparrow, B., Liu, J. & Wegner, D.M. (2011). Google Effects on Memory: Cognitive Consequences of Having Information at Our Fingertips. Science, 333(6043), 776.
Spitzer, M. (2014). Information technology in education: Risks and side effects. Trends in Neuroscience and Education, 3(3–4), 81-85. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.tine.2014.09.002
Kommande artikel: Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting
Fick idag officiellt letter of acceptance från tidskriften Education Inquiry. Min senaste forskningsartikel Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting har blivit fackgranskad av internationella experter, godkänd och kommer publiceras under 2017.
Under första veckan i februari hade jag glädjen att sitta ned och samtala med en högt värderad kollega över ett glas öl på Åland. Vi hade båda föreläst på en större konferens och satt nu och diskuterade forskningens tillgänglighet för allmänheten. I samband med det här samtalet sa min vän något som dröjt sig kvar hos mig sedan dess. Han pekade på att alla forskare bara borde välja att publicera sig i så kallade open acess-tidskrifter, det vill säga tidskrifter som är gratis och som ligger publika på nätet. Artiklarna är fria att ladda ner för alla och envar. Så här definieras open access av Budapest Open Access Initiative
There are many degrees and kinds of wider and easier access to this literature. By ‘open access’ to this literature, we mean its free availability on the public internet, permitting any users to read, download, copy, distribute, print, search, or link to the full texts of these articles, crawl them for indexing, pass them as data to software, or use them for any other lawful purpose, without financial, legal, or technical barriers other than those inseparable from gaining access to the internet itself. The only constraint on reproduction and distribution, and the only role for copyright in this domain, should be to give authors control over the integrity of their work and the right to be properly acknowledged and cited.
Open access är en sympatisk tanke
Sedan samtalet har jag funderat. Jag tycker att tanken är sympatisk. Forskningens uppgift är i grund och botten att göra världen till ett bättre ställe och då måste dess resultat vara tillgängliga.
Traditionellt finns forskningen tillgänglig i de fysiska tidskrifterna och via forskningsdatabaser som är mycket dyra att prenumerera på. Det är i stort sett bara högskolor och universitet och ett och annat större bibliotek som har råd att prenumerera på dessa. Visst kan enskilda individer söka fram en artikel på en tidskrifts hemsida men måste då vara beredd att betala så mycket som upp till 400 kr för att läsa en enda artikel. För skolan innebär det i praktiken att den dag en lärarstudent examineras förlorar hen en stor del av sin möjlighet att ta del av den senaste forskningen över en natt.
Open access är då ett bra alternativ. Jag är själv publicerad i en sådan med min artikel Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. De är gratis och lättillgängliga. Och visst finns det ett gäng tidskrifter att välja på och säkert mycket att förkovra sig i. Directory of Open Access Journals (DOAJ) listar i dagsläget drygt 9.000 tidskrifter i sin databas. Så vad är problemet? Det är väl bara att välja open access-tidskrifter att publicera sig i?
En skum marknad
Nej, det är inte så enkelt och problemet handlar om finansiering. Generellt kan man säga att det finns två kategorier av open access-tidskrifter. Den ena typen finansierar sin verksamhet via universitet som finner det värdefullt med en tidskrift som andas tillgänglighet. Drygt 65 procent av tidskrifterna i DOAJ är sådana. Dessa är gratis att publicera sig i för forskare.
Men den andra typen är tyvärr allt för vanlig. Här får forskaren betala för att publicera sig. Tidskriften har blivit en skum marknad och ett printing house snarare än en garant för vettigt producerad forskning. Så här går det till. Som forskare får man relativt ofta förfrågningar om publicering av manus i tidskrifter. I början blir man förstås smickrad, tills man läser att det kostar 500 dollar att publicera sig, naturligtvis för att täcka tidskriftens kostnader. Är detta då seriösa tidskrifter? Ja, en och annan finns säkert, men ett experiment genomfört av Harvardforskaren Mark Shrime visar upp en skrämmande bild:
Shrime decided to see how easy it would be to publish an article. So he made one up. Like, he literally made one up. He did it using www.randomtextgenerator.com. The article is entitled “Cuckoo for Cocoa Puffs?” and its authors are the venerable Pinkerton A. LeBrain and Orson Welles. The subtitle reads: “The surgical and neoplastic role of cacao extract in breakfast cereals.” Shrime submitted it to 37 journals over two weeks and, so far, 17 of them have accepted it. (They have not “published” it, but say they will as soon as Shrime pays the $500. This is often referred to as a “processing fee.” Shrime has no plans to pay them.) Several have already typeset it and given him reviews, as you can see at the end of this article. One publication says his methods are “novel and innovative”!. But when Shrime looked up the physical locations of these publications, he discovered that many had very suspicious addresses; one was actually inside a strip club.
Liknande experiment har gjorts av andra som kommit till samma slutsatser. Kort sagt, en artikelpublicering kan köpas för 500 dollar och prånglas ut tämligen snabbt. En självklar slutsats är att en artikel som består av nonsens som ändå blir publicerad inte alls är faktagranskad. Trots att det alltså finns ytterligen seriösa open access-tidskrifter bidrar de oseriösa till att totalt sänka kvaliteten på de artiklar som ser dagens ljus. Visst är det så att traditionella tidskrifter inte alltid är perfekta, men utgångspunkten får ändå vara att det ligger en seriös peer-reviewgranskning bakom publiceringen av deras alster (även om skandaler förekommer där det visar sig icke alls vara så).
När artiklar, vars innehåll det helt enkelt inte går att lita på, blir publicerade ställer det höga krav på forskningslitteracitet. Forskare som är välbekanta med sina akademiska fält väljer hellre att citera traditionella tidskrifter än open access-tidskrifter. Med det i bakhuvudet får vi förstå att det är en mycket svår uppgift för den som inte dagligen arbetar med vetenskap att detektera felaktigheterna i artiklar som kan se mycket trovärdiga ut men som innehåller nonsens. Open access kräver dessvärre alltför hög forskningslitteracitet för att göra någon nytta utanför forskningsfältets omedelbara domäner. Min prognos är att vi av denna anledning kommer att få se alltfler ”vetenskapliga studier” som visar ”effekten” av humbug som homeopati, elallergi eller chemtrails. Det är bara en tidsfråga innan motsvarande artiklar dyker upp inom det pedagogiska området. Den ”vetenskapliga” artikeln blir då tagen som ett mycket starkt argument för något som helt enkelt är en fantasiprodukt producerad av exempelvis en lobbyorganisation eller en konsultfirma (låt vara att en forskare måste tas som gisslan för att skriva artikeln).
Vad som händer med denna utveckling vet jag inte, men jag finner den oroande. Min egen strategi, som jag inte alls vet om den är vattentät, är att publicera i de tidskrifter jag finner mest lämpade för mitt fält och som naturligtvis är seriösa. Jag kommer aldrig betala för att publicera mig av ovan nämnda skäl.
Finns det alternativa sätt att nå ut?
Men hur ska vi då göra för att få ut forskningen i skolor om den inte är gratis och lättillgänglig? Ja, här har vi på högskolor och universitet ett ansvar för den så kallade tredje uppgiften, det vill säga att informera om och kommunicera vår forskning. Jag tror generellt att vi kan bli avsevärt mycket bättre på det. På den individuella nivån skulle jag gärna se fler bloggande forskare som inte bara berättar om sina egna publikationer (det kan gå långt mellan sådana), utan också om forskningsseminarier de bevistat och texter de läst. Somliga av oss är frekventa som föreläsare på konferenser men fler av oss behöver nå ut i det publika ljuset. Fler behöver skriva populärvetenskapliga och tillämpade böcker, författa debattartiklar och vara aktiva i det offentliga samtalet. Här är vi forskare som kollektiv litet lama.
På ett mer allmänt plan skulle jag också gärna se ett utökat samarbete mellan högskolor/universitet och skola. Jag tänker att det inte behöver vara särdeles pretentiöst. Frukostseminarier och diskussionsstunder där forskare och lärare och skolledare kan mötas och verkligen ta intryck av varandra. Visst är det så att jag som forskare tycker att skolan ska ta till sig av senaste forskningen, men vi själva kan också bli så mycket bättre på att lyssna på skolans reella och vardagliga problem och generera nya forskningsidéer. En del sådana initiativ finns men många fler behövs.
Vi behöver också fler och nya sätt att organisera kunskapsproduktionen inom högskolor och universitet. Jag är själv inblandad i ett försök att skapa en verksamhet som för samman frågor om pedagogik med frågor om IT. Här handlar det alltså om att låta fakulteter och institutioner med skarpa gränser mot varandra mötas i fruktbara områden med starka influenser från de behov som finns ute i skolvärlden.
Vi behöver också en starkare styrning av den kompetensutveckling lärare får sig till livs. Nu sticker jag ut hakan: Det finns alltför många oseriösa konsulter som reser land och rike runt och tjänar stora pengar på skolan och lämnar efter sig falska förhoppningar om en förändrad skola byggd på modeller som ser spännande ut men som mest innehåller luft. Dessa konsulter kan liknas vid skolvärldens homeopater. Deras ”preparat” känns bra och en viss placeboeffekt infinner sig, men risken finns att behandling enligt ”skolmedicin” uteblir med ödesdigra konsekvenser.
Här behövs en styrning. Varför inte börja i löneänden? Det är inte rimligt att gå igenom ett helt yrkesliv som lärare utan någon vidare kompetensutveckling och samtidigt kräva en ständigt ökad lön, ja kanske till och med en utnämning till förstelärare. Det ska inte vara möjligt att lyfta 5.000 kr mer i månaden än sina kollegor och inte känna till vem John Hattie är (jodå, det förekommer). Jag skulle hellre se en styrning av löneutvecklingen med utgångspunkt i lärarens kompetensutveckling – och då en sådan som är verifierad som seriös, gärna av ett statligt skolkompetensinstitut (fast gärna med sexigare namn). Funktionen för ett sådant blir att samla och utvärdera erbjudanden om kompetensutveckling och att också genom ett godkännande ge en kvalitetsstämpel. Det kan handla om universitet och högskolor, men naturligtvis kan också andra seriösa aktörer finnas med i potten av vettig kompetensutveckling. På så vis slipper vi desperata försök att tjäna pengar på skolan på ovetenskaplig grund. Om åtminstone huvuddelen av kompetensutvecklingen sker via ett sådant instituts godkännande kommer forskning spridas avsevärt mycket effektivare till skolverksamheten. Och om den enskilda läraren vill höja sin lön – varsågod att kompetensutveckla dig med innehåll som stöds av vetenskapen. Och konsultfirmorna som säljer luft får på detta sätt försämrade intäkter. Det är sant. Nå. I sann entreprenöriell anda lär de hitta nya sätt att tjäna pengar. Jag är inte särdeles orolig för deras ekonomiska framtid.
Slutsats
Open access är i grunden en bra idé för spridning av forskning som tyvärr har annekterats av dunkla krafter. Vi behöver värna om kvalitativ och relevant skolforskning, och det gör vi genom publicering i seriösa tidskrifter med en rejäl fackgranskning av innehållet. På så sätt produceras också kunskap som läsaren faktiskt kan lita på. Därmed är open access en otillräcklig väg (eller ibland tom olämplig väg) att gå för att nå ut. Som väl är kan vi nå ut med andra medel och åtgärder, från den enskilda forskarens publika kommunikation till styrningen av kompetensutveckling inom exempelvis läraryrket.
Even as digital devices (e.g., tablets, smart phones, laptops) have become increasingly ubiquitous in schools, concerns have also been raised that such devices might hinder students’ social, emotional, and personal development. Educators’ perspectives on such matters could shape the success or failure of 1:1 technology initiatives. Thus, there is a need for a way to measure educators’ attitudes and beliefs toward the potential impact of digital devices on educating the whole student. This paper describes the development of the Digital Devices and Educating the Whole Student instrument and the results from a pilot study of 59 educators. The results suggested three potential domains of teacher attitudes toward the impact of devices on students; holistic learning outcomes, classroom learning processes, and concerns about digital distraction. Overall, the survey instrument demonstrated reliability and validity suggesting that the survey instrument may be a useful tool for school technology researchers and practitioners alike.
Bästa argumentet vinner. Så brukar vi ju säga inom akademin – men var härstammar uttrycket ifrån? Jo. En gång i tiden behövde doktoranden på universitetet inte disputera på en egen avhandling. Det som stod i fokus var snarare hens förmåga att argumentera stringent för slutsatserna i någon annans text. Detta i en tid då universiteten var mer traderande än producerande till sin karaktär. Ganska spännande tanke att disputera på någon annans avhandling må jag säga.
Även om jag nog föredrar den form universitetet och disputationen har idag, kan jag finna något sympatiskt i detta. Exempelvis sätter den fokus på något helt centralt: Den uppfattning som har starkast möjliga underlag har helt enkelt företräde. Det innebär i sin tur att en grundregel alltid är: Den som med seriöst underlag debatterar inom sitt ämnesområde är ALLTID beredd att slänga gamla sanningar överbord. Väl värt att nämna i en skoldebatt som präglas av ideologiska låsningar snarare än öppna sinnelag.
Karlstads Universitet skall börja bedriva forskning kring mobiltelefoner i klassrummet enligt ett pressmeddelande den 16 december. Projektet varar i tre år och är finansierat av vetenskapsrådet. Ur pressmeddelandet:
Nästan alla svenska gymnasieungdomar har en smart telefon. Att de används öppet i klassrummen är känt, men till vad och hur? Vid Karlstads universitet startar nu en ny studie som ska undersöka detta.
– En vanlig föreställning är att telefonerna stör undervisningen och att de skapar frustration bland lärare, men i vår förstudie har vi sett att problemen med disciplin kring telefonerna är ganska små och att aktiviteterna runt telefonerna ofta skapar lugn och ro, säger Christina Olin Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Det betyder inte att telefonernas närvaro i klassrummet alltid är positiv men vi behöver få mer kunskap om telefonernas roll, både hur de används pedagogiskt och för sociala syften.
Detta är välkommet. All forskning som sätter ljuset på den samtida tekniken, exempelvis mobiltelefoner, är viktig och Kau har ringat in ett viktigt område. Jag skall följa projektet med intresse.
Min invändning rör en annan sak. Jag blir bekymrad när det i den svenska skoldebatten bara är vissa forskningsrön som är värda att uppmärksamma, för att inte tala om att man bara ibland är positiv till forskning som verksamhet (dvs när inriktningen passar). Som forskare är jag stenhårt drillad i tänket att bästa argument vinner. Har jag en ståndpunkt måste jag alltid vara beredd att överge den om bättre argument (företrädesvis genom forskning) visar sig.
Jag blir oroad när personer uttalar sig positivt på grundval av citerat pressmeddelande (som anger en positiv ton i och med att man anser att telefonerna skapar lugn och ro) och i andra sammanhang kategoriskt avfärdar forskning som inte är opportun för deras egen verksamhet. Exempelvis forskning som säger att mobiltelefoner leder till minskat fokus (attention span), se Hadlingtons forskning i Computers in Human Behaviour. De avfärdar konsekvent forskningen som visar att samtal blir ytligare om mobiltelefoner över huvud taget är synliga i rummet (se mycket väl underbyggda Sherry Turkle’s sociologiska forskning exempelvis via hennes utmärkta böcker. De låtsas inte om forskning som visar att elever i mobilfria klassrum får bättre testresultat, främst för att de svagare eleverna har svårt att hantera telefonerna i klassrummet (se exempelvis Murphy & Belands undersökningar). När sådana forskningsresultat presenteras, då är det bättre att gå på maggropskänslan.
Vi som arbetar med skolsverige behöver kunna se alla forskningsresultat för vad de är. Alla argument skall vägas in. Att däremot avfärda forskning ibland för att i andra sammanhang hylla den, måhända för sina affärers skull, det är att vara en pedagogisk kappvändare. Sådana är inte behjälpliga i svensk skolutveckling.
Den framtida forskningsbanan för mig blir alltmer tydlig. Det har nu gått ett tag sedan disputation och det börjar bli dags att fortsätta den akademiska meriteringen. Just nu arbetar jag parallellt med tre forskningsprojekt som berör digitala läromedel på olika sätt. Ett spännande och viktigt område då jag är helt övertygad om att skolor måste investera i digitala läromedel, inte minst då det ger en gemensam bas för alla lärare att utgå från. Det är inte rimligt att tänka sig att varje lärare skall vara sin egen läromedelsproducent (även om jag vet att den idén förekommer på vissa skolor). Till syvende och sist blir det till en fråga om rättvisa: alla elever skall ha samma bas att stå på oavsett om läraren sitter hemma i källaren och flippar klassrummet eller inte). Jag menar att det då är bättre med en bra digital bas, professionellt producerad, som sedan används och “fylls på” av lärarens egenproducerade material (som gärna delas med andra lärare vilket ett bra digitalt läromedel medger).
I dagsläget kan jag alltså inte berätta om de enskilda projekten i detalj då inget av dem ännu är helt klart utan fortfarande på förhandlingsbordet. Men spännande saker är på gång alltså, och en tydlig riktning på den framtida forskningen finns.
Bebells senaste forskningsstudie visar positiva effekter av 1-1
Den så produktive Bebell har släppt en ny studie kring användning av 1-1 datorer i 6th grade (USA). Studien visar att eleverna som använder datorerna, jämfört med andra elever, ökar mängden interaktion i klassrummet och dessutom också kvaliteten i densamma. Engagemanget i studierna var större bland elever med egen dator, och man uppmätte också positiva effekter på standardiserade tester i Engelska (ELA) bland eleverna med egen dator.
Den eviga frågan om analoga eller digitala anteckningar plågar många i skolan. Det finns fördelar med att anteckna digitalt – allt kan samlas på ett ställe och eleverna har alltid tillgång till alla anteckningar om logistiken sköts vettigt. Å andra sidan är det förenat med störningsmoment att eleverna har skärmen uppe vid exempelvis genomgångar. Min rekommendation är att hålla anteckningarna analoga. De kan ju ändå alltid samlas digitalt, exempelvis genom att fotograferas av in i Evernote eller genom att använda en penna som automatiskt läser in materialet. Jag har skrivit om att anteckna analogt och lagra digitalt här.
Det finns ett gott skäl till att anteckna analogt nämligen. Forskningedit: en forskningsrapport visar att elever som antecknar analogt presterar bättre på prov där de skall redogöra själva för kunskaperna (exempelvis i form av öppna svar) än om de skrivit sina anteckningar digitalt. Teorin forskningen lägger fram har att göra med att eleverna som antecknar analogt tvingar att processa anteckningarna, att göra något av dem direkt på pappret. De som antecknar digitalt gör det mer som en avskrift av vad som sägs, ord för ord. Därmed sker inte ett mentalt processande, och kvaliteten i kunskaperna blir helt enkelt lägre. Forskningsartikeln från Princeton och University of California är presenterad i Psychology Science.
Mitt tips är alltså – låt eleverna anteckna analogt för att sedan lagra dem digitalt. (i det här läget talar jag inte om hybridvarianter, exempelvis att med stylus skriva på ipad eller annan surfplatta. Jag har bara min egen erfarenhet att utgå från här. På tid och längd ska jag naturligtvis läsa in forskning om detta).
På ett mer allmänt plan skulle jag också gärna se ett utökat samarbete mellan högskolor/universitet och skola. Jag tänker att det inte behöver vara särdeles pretentiöst. Frukostseminarier och diskussionsstunder där forskare och lärare och skolledare kan mötas och verkligen ta intryck av varandra. Visst är det så att jag som forskare tycker att skolan ska ta till sig av senaste forskningen, men vi själva kan också bli så mycket bättre på att lyssna på skolans reella och vardagliga problem och generera nya forskningsidéer. En del sådana initiativ finns men många fler behövs.
