Bästa argumentet vinner. Så brukar vi ju säga inom akademin – men var härstammar uttrycket ifrån? Jo. En gång i tiden behövde doktoranden på universitetet inte disputera på en egen avhandling. Det som stod i fokus var snarare hens förmåga att argumentera stringent för slutsatserna i någon annans text. Detta i en tid då universiteten var mer traderande än producerande till sin karaktär. Ganska spännande tanke att disputera på någon annans avhandling må jag säga.
Även om jag nog föredrar den form universitetet och disputationen har idag, kan jag finna något sympatiskt i detta. Exempelvis sätter den fokus på något helt centralt: Den uppfattning som har starkast möjliga underlag har helt enkelt företräde. Det innebär i sin tur att en grundregel alltid är: Den som med seriöst underlag debatterar inom sitt ämnesområde är ALLTID beredd att slänga gamla sanningar överbord. Väl värt att nämna i en skoldebatt som präglas av ideologiska låsningar snarare än öppna sinnelag.
Med detta sagt, lyssna gärna på Bildningspoddens avsnitt om universitets framväxt från antiken och till idag. Mycket spännande och lärorikt.
Disputation i pedagogik