Etikettarkiv: debatt

Bokmässan – debatt om digitala läromedel

Publicerat av
Svara

På väg till Göteborg och bokmässan och ett av få kvarvarande prat som rör skola. Har paneldebatt imorgon och fredag med Alexandra Pascalidou som moderator. Temat är digitala läromedel. Jag är i grunden positiv och ser dem som nödvändiga, inte minst när alternativet ibland är att lärare gör egna läromedel.

Men det finns mycket att göra. Dels eftersom den stora merparten lärare är missnöjda med de digitala läromedel som finns idag, dels för att vi också måste fundera över det faktum att förändring i läromedlets struktur kräver förändrad pedagogik. Därmed blir frågan om förhållningssätt relevant för oss på lärarutbildningen. En ytterligare aspekt i detta är att digitala medier i skolan hittills kallat på en utbildningsideologi som bygger på alltför stora frihetsgrader (inte minst i form av avsaknad från en instruerande lärare), samtidigt som alltmer talar för ett ökat behov av just den instruerande lärarens återkomst (se gärna Jonas Linderoths utmärkta analys på det temat). 

Om detta alltså i debatt på torsdag och fredag på Bokmässan. 

Mobiltelefoner i skolan bör hanteras, inte förbjudas

Publicerat av
3

mobiltelefoner i skolanMobiltelefoner i skolan är ett hett ämne. Användning av mobiltelefoner är en del av vår vardag, såväl professionellt som privat, såväl för yrkesutövning som för nöje. Det är också en del av den uppkopplade världen. 2015 har 97% av befolkningen mellan 8-55 år en mobiltelefon i Sverige. Användningen av sociala medier är mycket omfattande:

Besökarna på sociala nätverk har ökat från 53 procent av internetanvändarna år 2010 till 77 procent år 2015. 70 procent av internetanvändarna använder Facebook och nästan hälften gör det dagligen. Instagram har ökat i popularitet och används idag av 40 procent av internetanvändarna, 2014 var motsvarande siffra 28 procent. 22 procent använder Twitter och det är lika många som använder LinkedIn.

En nyhet i årets rapport är Snapchat som används av 21 procent av internetanvändarna. De flitigaste användarna är 12-15 åriga flickor, 62 procent av dem använder dagligen Snapchat. Det är däremot sällsynt med snapchattare över 35 år.

Det här är en verklighet skolan har att förhålla sig till, och låt mig vara glasklar: läget är problematiskt. Forskning bekräftar att just mobiltelefoner skapar en oroväckande utveckling. Exempelvis pekar forskaren Katarina Gospic på forskning som  visar att vi tittar på mobiltelefonen 150 gånger per dag. I genomsnitt. För unga är siffran avsevärt högre. Samtidigt tar det enligt artikeln uppåt 25 minuter att återfå fullt fokus. Men det är inte bara den aktiva användningen som påverkar oss i negativ riktning. Sherry Turkle visar i Reclaiming Conversation att samtalskvaliteter blir ytligare av det faktum att en mobiltelefon ligger framme på ett bord när vi pratar med varandra, trots att vi inte använder den.

Det är bra att skolan uppmärksammar detta. Det är också fullt förståeligt att reaktionerna från lärare blir stark vid upplevelsen av att tappa kontrollen i klassrummet. Men debatten om mobiltelefoner i skolan har varit märkbart onyanserad. I huvudsak har två tänkbara strategier för att hantera problemet förts fram, båda med allvarliga brister.

Förbud mot mobiltelefon i skolan

Vi ser nu idel signaler om att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Allt ifrån kolumnister som Alex Schulman till elever själva och lärare som tröttnat pekar på det som en lösning. I debatten hörs röster för att preventivt samla in mobiltelefoner innan lektionen påbörjas. Men är detta ett rimligt förhållningssätt?

Jag menar att förbud mot mobiltelefoner i skolan är orimligt och verklighetsfrånvänt som strategi för att hantera de problem tekniken för med sig. Användningen av IT – som ju smarta telefoner är en del av – främjas just nu hårt i skolsverige. Idag, i  skrivande stund, diskuterar exempelvis Skolverket hur digital kompetens kan tydliggöras ytterligare i läroplanen och om hur programmering kan bli en del av ämnet teknik. Att fjärma elever från IT i ett avseende och att främja den i ett annat kan tyckas inkonsekvent. Dessutom vet vi att innehållet på av skolorna utdelade datorer och Ipads kan vara minst lika störande som mobiltelefoner.

Jag menar vidare att ett förbud eller preventivt insamlande av mobiltelefoner i skolan är ett steg bort från skolans uppdrag att verka fostrande. Fostran är naturligtvis ett begrepp som kan förstås olika – somliga anser att förbudsideologier och straff är fostran, men en mer rimlig tolkning av fostransuppdraget för skolan är att skolan skall fostra till att bli en ansvarstagande individ. Detta uttrycks också mycket tydligt i såväl  läroplanen för grundskola, förskoleklass och fritidshem (LGR 11) som i läroplanen för gymnasieskola (Gy 11). Att förbjuda och/eller samla in mobiltelefoner i skolan ligger knappast i linje med dessa läroplaners formuleringar, utan är snarare ett sätt att skjuta problem framför sig.

Dessutom är ett förbud sanktionerat med insamling av mobiltelefoner i skolan problematiskt rent juridiskt. Skollagen ger visserligen stöd för beslagtagande av föremål, men först sedan den varit störande. Att preventivt och/eller kollektivt förbjuda och/eller samla in mobiltelefoner kan knappast anses ha stöd i lagstiftningen.

Fri användning av mobiltelefoner i skolan

I andra ringhörnan har vi de som är för en fullständigt fri användning av mobiltelefoner i skolan. Denna position är lika problematisk som den föregående. Ett inte så vanligt, men dock förekommande argument är att eleverna så småningom själva kommer lära sig hantera distraktionen. Vi vet dock att så inte är fallet. Vad gäller exempelvis så kallad fulsurfning vet vi att den inte minskar och att ansvarstagandet inte ökar per automatik enligt forskning av Martin Tallvid. Det finns goda skäl att tro att situationen är densamma vad gäller mobiltelefoner i skolan.

Vidare är den fria användningen av mobiltelefoner i klassrummet problematisk då klasser prestationsmässigt riskerar att dras isär. De skickligaste eleverna tenderar att hantera distraktioner väl emedan de svagare eleverna dras med i en negativ användning. En fri användning av mobilerna riskerar alltså att skapa klyftor inom klasserna, precis som kan ske vid annan IT-användning som inte regleras rimligt. Om detta har jag skrivit en smula i min avhandling.

Då vi ju faktiskt vet att mobiltelefoner i skolan bidrar till många distraktionsmoment är det också rimligt att anföra att den kan utgöra ett arbetsmiljöproblem. I min forskning (som dock handlar om datorer i klassrummet), vittnar eleverna om att det är svårare att fokusera på studierna även om ambitionen finns, helt enkelt därför att det ibland blir stökigare när alla runt om använder IT. Samma sak torde gälla mobiltelefoner i skolan.

Och till sist har vi det där med koncentrationen. Om en elev tittar på sin mobil så ofta som var 3-6 minut och det tar 25 minuter (enligt Katarina Gospic) att återfå fokus har vi en situation där det finns elever som faktiskt aldrig upplever fullt fokus. De må tro att de gör det, men de når aldrig dit. En fri användning av mobiler i skolan verkar ur detta perspektiv också orimligt.

Hantera mobiltelefoner i skolan

Jag är uppriktigt förvånad över att debatten kring mobiltelefoner i skolan är så starkt polariserad. Förmodligen hänger det ihop med vår egen relation till mobiltelefonen å ena sidan och å andra sidan en retorik som strikt betonar skolans kunskapsuppdrag (och alltså glömmer en del av fostransuppdraget eller åtminstone tar lättare på det). Jag menar att det är skolans uppgift att se till att hantera mobiltelefonerna på ett konstruktivt sätt.

Skollagen stipulerar att eleverna skall ges möjligheter till likvärdig utbildning. Det är ett rimligt argument att somliga elever exempelvis kan behöva appar på mobiltelefonen för att hålla ordning på tiden eller för att använda andra hjälpmedel. Detta uttrycks ofta i specialpedagogiska sammanhang, och eleverna måste få de möjligheterna. (Att det är skolan som skall tillhandahålla det material som behövs för utbildningen är en riktig invändning här – men det är en annan fråga). Det finns också andra tillfällen där mobiltelefonen faktiskt kan vara motiverad. Låt exempelvis säga att en elev har ytterligen svårt att läsa långa nyhetstexter och helt struntar i sina skoluppgifter. Är det då inte bättre att eleven läser korta nyhetsnotiser på Omni än att hen inte alls läser? Den utvecklingskraft som finns skall användas när det är pedagogiskt motiverat.

Det innebär inte att alla andra skall använda telefonen. Erfarenheter visar att elever faktiskt kan förhålla sig till tydliga regler när det gäller IT-användning. Så pekar exempelvis jag och Helena Kvarnsell i Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik på att elever i sjunde klass mycket lätt kan lära sig när man får använda IT och inte. Sammaledes kan utan vidare tillämpas på mobiltelefoner. Det är upp till var och en att finna sina regler utifrån rådande förutsättningar förstås. För mig ter det sig rimligt att mobilen i normalfallet skall finnas i fickan med notiser avstängda. Ungefärligen på samma sätt som undervisning där datorer finns i klassrummet under vissa omständigheter behöver genomföras med locket stängt och/eller notiser av. Måhända att mobiltelefoner i skolan skall användas avsevärt mycket mindre än datorerna, men ändå.

Utöver att skapa gemensamma regler för användningen av mobiltelefoner i skolan kräver en mer konstruktiv hantering också ett medvetandegörande av vad teknik faktiskt gör med oss. En aktiv hantering kräver att läraren pratar med sina elever om just koncentration, om app-beroende och om hur tekniken påverkar vårt sätt att tänka. Reglerna och förhållningssätten måste med andra ord byggas upp kring ett tydligt motiv till att lärare och elever gemensamt skapar ett förhållningssätt till mobiltelefoner, liksom till annan IT.

Till sist

Det finns naturligtvis undantag. En debatt handlar exempelvis om Periscope och filmning av verksamheten i skolan. Detta borde ingå att diskutera när det gäller hanteringen av mobiltelefoner. Användningen av just Periscope har använts som skäl allena att förbjuda mobiltelefoner exempelvis av det skälet att det på en skola finns elever med skyddad identitet. Sådant måste naturligtvis hanteras ytterligen respektfullt och förbud kan vara påkallat av den anledningen (om det inte verkar stigmatiserande och utpekande vilket kan vara kontraproduktivt för den drabbade). Likaså kan andra situationer påkalla andra lösningar än att hantera mobiltelefonen såsom beskrivits ovan. Men utgångspunkten måste ändå vara att ge en utbildning som å ena sidan fostrar mot det samhälle vi faktiskt lever i, och som å andra sidan också tar signalerna om mobiltelefonernas negativa inverkan på allvar. Jag menar att det är fullt möjligt att hantera mobiltelefoner i skolan på ett sådant sätt. Balans är nyckelordet.

 

 

 

Mobilfria lektioner – en replik

Publicerat av
4

mobilfria lektioner? nej tackSå blossade ännu en förbudsdebatt upp i sociala medier. För några månader sedan uppmärksammades en artikel i DN med titeln Förbättra resultaten i skolan genom att kasta ut datorerna från lektionerna. Författaren till artikeln är lärare och har helt sonika beslutat att datorerna inte får förekomma på hans lektioner. Jag skrev en replik på detta inlägg med titeln Om eleverna inte får använda datorerna blir skolan en enda lång historielektion.

Mobilfria lektioner är inte vägen

Nu är det alltså dags igen. I artikeln Mobilfria klassrum gör gott för barn låter läraren och politikern (M) HåGe Persson meddela att han systematiskt tar mobilerna från eleverna. Jag citerar artikeln i Expressen:

Mobillösa lektioner gör eleverna mindre stressade och att de kan fokusera på de uppgifter de förväntas utföra. Därför tar jag ifrån eleverna deras telefoner på mina lektioner, skriver läraren HåGe Persson.

Artikeln fortsätter med en alarmerande ingress:

Mobillösa lektioner gör eleverna mindre stressade och att de kan fokusera på de uppgifter de förväntas utföra. Därför tar jag ifrån eleverna deras telefoner på mina lektioner, skriver läraren HåGe Persson.

HåGe har faktiskt både rätt och fel när det gäller mobilfria lektioner. Han har absolut rätt i att mobiltelefoner kan stressa eleverna, något vi måste ta på allvar. Min egen avhandling pekar på hur datorisering över lag (och visst får vi räkna mobilerna hit, de är ju trots allt små datorer) leder till ökade distraktioner som kan bidra till att sänka kunskapskvaliteten. Trots det menar jag att mobilfria lektioner medelst tvingande insamling är fel väg att gå. Slutsatsen HåGe drar – det vill säga att mobilfria lektioner är att föredra – är problematisk av åtminstone tre skäl.

För det första får man nog säga att det är skolans uppgift att lära eleverna att hantera de distraktioner som uppstår i det kommande yrkeslivet. Vem har inte suttit och arbetat och blivit irriterad av notiser och pling, eller för all del upptäckt att alltför mycket tid har gått åt till att surfa på Facebook? Slutsatsen måste bli att vi behöver lära oss att hantera dessa störningar. Vägen är inte mobilfria lektioner. Vägen är att lära hantera. Om lärobjektet (lära sig hantera telefonen/distraktioner) systematiskt plockas bort från eleven, hur skall hen då kunna närma sig det?

För det andra är det en väsentlig skillnad att som lärare vid behov säga “Lägg undan telefonen” och att regelmässigt säga “Lägg telefonen där”. Dessutom, som kloka Jacob Möllstam påpekade, kan inte läraren utan vidare ta sig rätten att omhänderta eventuellt störande föremål proaktivt.  Det är för mig absolut självklart att mobiler och andra störande element skall plockas bort ur undervisningen när alla andra alternativ är prövade. Här blir insamlingen av mobilerna det första som sker, på regelmässig grund med mobilfria lektioner som självändamål. Jag tycker det speglar en syn på lärarens uppdrag som är problematisk. Jag skulle hellre se att man först prövar att skapa gemensamma regler och upprätthåller förtroendefulla relationer mellan elev och lärare för att se till att de efterlevs.

För det tredje är de digitala verktygen ett potent redskap för lärande. Precis som alla verktyg kan det förstås användas konstruktivt eller destruktivt. Men en sak är säker – det digitala verktyget kan aldrig användas konstruktivt om det regelmässigt försvinner ut ur elevens synfält. Jag är själv skeptisk till idéer om att elever regelmässigt skall agera enligt Bring Your Own Device osv av rättviseskäl – men om det nu är så att en elev faktiskt kan genomföra delar av sitt skolarbete genom att använda sig av sin telefon – skall hen då bli hindrad? Än värre – skall den enskilde eleven som faktiskt KAN hantera sin telefon bli kollektivt straffad och fråntagen möjligheten att använda ett potent verktyg för sitt lärande? Snacka om orättvisa.

Av dessa tre skäl vill jag peka på att det måste finnas alternativ till att kräva mobilfria lektioner. Skapa tydliga regler och upprätthåll dem genom dialog, medbestämande och förtroendefulla relationer. Förbjud inte elever att använda potenta verktyg för att fördjupa sin kunskapsbildning; hjälp dem istället att göra det så optimalt som möjligt.

Håkan Fleischer, fil dr i pedagogik och författare (tillsammans med Helena Kvarnsell) till Digitalisering som lyfter skolan. 

Fyra balanser som gör svensk skola bättre

Publicerat av
3

Jag satt igår och skrev igenom ett kapitel till boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter i praktik som kommer ut i handeln i oktober. Medan jag skrev insåg jag att det sätt jag talar om skolan, och skolans uppgift, ibland är provocerande. Jag upptäckte det också på en föreläsning jag höll i veckan i Sollentuna. Min tanke är dock inte så provocerande, men kanske den behöver uttryckas i termer av balanser i stället för ett kategoriskt uttalande om vad som är fel i skolan. Det går ju inte gärna hymla om att det går sådär för svensk skola nu för tiden, och jag menar att en tillbakablick – men inte återgång – till vad skola en gång har varit är på sin plats. Låt mig i en bisats här också påpeka att IT låter sig användas även i en balanserad skola enligt nedan.

Den första balansen som behövs är den mellan att vara en katalysator och förbereda eleverna för ett kommande samhälle där snabb information och förändring är ledordet. Jag tror att detta förekommer rätt mycket i skolan, men jag menar att om detta accentueras alltför mycket uppstår en obalans. Skolan behöver också vara en motvikt till ett allt rörligare och rörigare samhälle, där eleverna också kan få vila i sin kunskapsbildning utan den stress och hets som råder i det samhälle de förbereds för. Således krävs balans här.

För det andra behövs också en balans i uppfattningen om eleverna. Idag råder tämligen individualiserande ideal. Elevens autonomi hyllas och möjligheten att få välja själv, såväl vilken uppgift som skall genomföras och hur den genomförs, framförs som motiverande, inte minst när det gäller användningen av IT. Själv framhåller jag detta som positivt i skoldiskussioner – vem vill inte ha motiverade elever? Men skolan behöver också ge undervisning som gäller alla elever, oavsett bakgrund och intresse. I undervisningen som riktar sig till eleverna som en grupp med mer generella inslag finns en kraft som alltmer har sinat i svensk skola. Genom mer kollektiva inslag i skolan lär sig eleverna också att se världen genom andra och andras ögon.

Den tredje balansen jag kommer att tänka på är den mellan utbildning och bildning. Jag gör här kopplingen till bildning och menar att det visst är viktigt att skolan är målinriktad men det får inte leda till en utbildning som skapar stress att nå i förväg uppsatta mål. Skolan behöver också handla om en öppenhet mot världen som visar sig för eleverna genom undervisningen, och ta vara på de impulser för bildning som uppstår. I den gravt målinriktade skola – vilket är resultatet av någon slags neoliberal hållning – riskerar bildningen att komma i skymundan.

Den fjärde och sista balansen jag tänker på är lärarens roll. Jag har svårt att glömma Gert Biestas  ord för några veckor sedan: “The teacher has gone from being a sage on the stage to the wise at the side to the pear in the rear”. Jag hoppas jag fångade citatet rätt. Jag tycker naturligtvis att läraren skall ha vägledande och mentorsaktiga egenskaper. Men jag tror det är olyckligt när den totala bilden av läraren reduceras från just lärare, från ledare, från en undervisande person (ibland vid kateder, ibland på andra sätt) till en coach, ivrig påhejare och ibland rentav kompis. Det ligger för övrigt i linje med samma neoliberala hållning som tidigare nämnts, vilken också urholkat svensk skola. I denna fråga behöver skolan också balans.

 

Måste alla lärare använda IT i sin undervisning?

Publicerat av
7

Ungefärligen så lät startfrågan i en debatt jag överhörde igår. Utgångspunkten var att Görel, 58 år, är en alldeles fenomenal lärare med mycket goda resultat och vitsord, men hon behärskar ingen IT. Måste hon då använda IT och göra sin undervisning sämre, eller kan hon slippa? Grovt förenklat var utgångspunkten i debatten sådan.

Här kan man inta två olika positioner. Den ena positionen säger att Görel (som inte alls behöver vara kvinna och 58 för att vara motsträvig mot IT, utan kan också heta Magnus och vara 27) har ett undervisningsuppdrag. Det finns också någon slags solidaritetsuppdrag och medmänskligt uppdrag – att ge den allra bästa undervisningen som bara är möjlig att ge. Det är vi skyldiga våra ungdomar. Om detta sker utan IT, skall det ske utan IT enligt denna position.

Å andra sidan kan man också inta en annan position. Ponera att Görel arbetar på gymnasiet och undervisar i historia. Hon är då faktiskt skyldig att använda informationsteknik i undervisningen. Att inte göra det är alltså direkt att missköta sitt arbete. Om vi tittar på hur ämnet historia exempelvis ser ut i GY 11 kan vi se följande:

Skärmavbild 2015-05-07 kl. 15.40.45

De sista raderna är intressanta. Eleven har rätt, och därmed har läraren skyldighet, att använda modern informationsteknik, i detta fall för att presentera resultatet av sitt arbete. Det ingår helt enkelt i uppdraget. Jag har svårt att se den läkare som fortsätter söva med eter får behålla jobbet i det långa loppet. Eller att en telefonutvecklare på Eriksson får fortsätta tillverka telefoner men vägrar låta dem kunna skicka sms.

Om vi lyfter frågan en nivå upp kan man säga att den handlar om en konflikt mellan paradigm i skolan. Vi kan med gott samvete peka på att skolan gått från att spegla ett industrisamhälle till att spegla ett kunskapssamhälle. Detta är ett samhälle med allt snabbare växlingar. Det ger en större flexibilitet åt individen att forma sina liv med multipla livsberättelser (en identitet på den anonyma chatten, en på facebook och en i klassrummet exempelvis) och därmed också en större rörighet och rörlighet. Att använda IT i detta samhälle är den naturliga drivkraften. Tänkare som exempelvis Hargreaves har problematiserat detta, och ställer frågan om skolan skall verka som en trygg motvikt till detta samhälle eller som en katalysator, det vill säga förbereda eleven på bästa möjliga sätt för det.

Mitt svar på den frågan är att skolan har dubbla uppgifter och att det därmed krävs en balanserad syn på saken. Positionering i endera skyttegraven är kontraproduktivt för skolan. Det är alldeles självklart att skolan skall förbereda eleverna för det framtida samhället. Samtidigt är det OCKSÅ skolans ansvar att verka för bildning, djup kunskapsbildning och förmåga till reflektion. Det är lätt att tänka att lärare som ivrar (alltför) hårt för IT i skolan är katalysatorvänliga, emedan de som är mer (eller helt) avigt inställda vill vara en motvikt. Jag tror inte att de lärare som är fullständigt förblindade av omdefinierat lärande (hu!), kodning på svenskalektioner och så vidare utan tanke på kunskaps- och bildningsideal i det långa loppet faktiskt bidrar till en bättre skola. Jag har en känsla av att renodlade katalysatorlärare springer lite för fort ibland. Å andra sidan är det förödande med en alltför stor andel konservativa och skeptiska lärare som faktiskt inte gör sitt jobb.

Så åter till Görel. Jag menar att hon har absolut fantastiska möjligheter att bibehålla sin undervisningskvalitet OCH införa IT i sin undervisning, i enlighet med sitt uppdrag. Problemet är att Görel hela tiden blir presenterad för de coolaste häftigaste lärarnas praktik där saker flippas, det spelas in screencasts, det används Minecraft och annat som känns väldigt främmande. Avståndet blir helt enkelt för stort, och Görel förmår inte ens snöra på sig skorna för att försöka komma ifatt IT-löparna längst fram i loppet. IT måste med andra ord framstå som något enkelt att använda för Görel, och skolledningen har ett ansvar att också med mycket varsam hand lyfta lägsta-nivån och inte bara lyfta fram eldsjälarna (de träffas på pedagogisk pubb, Framtidens Lärande och SETT så det räcker ändå och får sina ryggar kliade där).

Görel har inte väldigt mycket tid till kompetensutveckling, därför måste stegen vara mycket små för att smyga in IT. Här är några sätt:

Görel bör exempelvis lära sig informationssökning. Det råkar vara så att jag har ett avsnitt om detta i min senaste bok om studieteknik som fungerar alldeles utmärkt även för lärare. Men det finns naturligtvis också otroliga mängder information på nätet. När Görel behärskar Googles alla möjligheter att söka, blir det lättare för henne att låta eleverna söka, och också hjälpa till på ett konstruktivt sätt där hela lärarerfarenheten får komma till spel.

Görel kan också utan vidare lära sig att lägga in inlägg på en blogg. Det är motiverande för eleverna att få skriva för en riktig publik. Det kan vara socialt stimulerande, och dessutom stimuleras elevernas reflektion när de får skriva och tänka till lite. Jag vågar påstå att vilken lärare som helst kan ha en blogg uppe inom en timme och fullt ut förstå hur den fungerar och kunna redigera i den.

Jag är också helt säker på att Görel kan lära sig använda powerpoint och en digitalkamera för att låta eleverna göra bildspel. Eller att förstå hur ett forum på nätet fungerar och låta eleverna agera där. Med ytterligare lite kraft och hjälp från en IT-pedagog är jag helt säker på att alla kan lära sig spela in ljud och göra en podcast, eller en enkel film att publicera på Youtube.

Min poäng är denna: Ja, Görel är skyldig att använda datorn. Hon kan lära sig i små små steg och hela tiden säkra att hennes alldeles utmärkta utbildningsideal är bibehållna. Och det är absolut möjligt utan förlorad undervisningskvalitet. Tvärtom är IT en utmärkt väg för Görel att stimulera reflektion och bildning, om hon bara vet hur hon skall göra. Frågan om användning av IT får aldrig bli till en fråga om teknik som självändamål (vilket vi tyvärr ser alltför ofta idag, inte minst på de stjärnbeströdda IT-pedagogiska konferenserna), utan måste alltid vara en fråga om pedagogiskt förverkligande och fördjupad kunskapsbildning. Det innebär att rätt användning av laptopen ibland också är att stänga locket. Förstås.

Om det finns en som är tämligen skeptisk på en skola kan det säkerligen hanteras. Men om det finns ett helt gäng: Kim 29, Görel 58, Sara 36, Magnus 27, Otto 45… och så vidare, som inte kommer till ruta ett, ja då har vi faktiskt ett problem i svensk skola som alla måste hjälpa till att lösa. Jag tror att vägen är med de små stegens pedagogik präglad av en ömsint förståelse av de farhågor och rädslor som ofta ligger bakom att backa från datorn.

Ett sådant problem bör hanteras på flera nivåer förstås. Jag har skrivit om det i inlägget Jag begär inte att du skall älska datorn, men du måste vara villig att utvecklas. För dina elevers skull. 

Om eleverna inte får använda datorn blir skolan en enda lång historielektion

Publicerat av
8

I artikeln Förbättra resultaten i skolan genom att kasta ut datorerna från lektionerna drar Håkan Danielsson slutsatsen att elevernas egen dator i klassrummet är behäftat med så allvarlig försämring av den pedagogiska miljön att han väljer att avstå från att låta eleverna använda dem sedan i höstas. Artikeln tar i huvudsak upp två argument för att det förhåller sig på det sättet. Det ena är att eleverna använder datorn som anteckningsmetod, och att det finns forskning som pekar på att kvaliteten i kunskaperna kan försämras när elever antecknar och repeterar sina anteckningar uttryckt i provresultat. Det andra huvudskälet som anförs är de ökade distraktioner som ett datoriserat klassrum hjälper till att skapa.

Danielsson pekar också på ett antal studier som visar att sakförhållandena som tas upp är korrekta. Jag uppskattar att argumentet är väl underbyggt. Jag har också själv skrivit i min avhandling om de ökade distraktionerna, och här på bloggen återfinns inlägg som tangerar det kritiska resonemanget om att anteckna på dator.

Emellertid menar jag att trots att argumenten är korrekta, är artikelns slutsats en överreaktion.  Artikeln tar nämligen utgångspunkt i den implicita frågan: hur förändras mitt klassrumsklimat på grund av datorn. En mer relevant fråga vore istället: Hur kan min undervisning möta en samtida och modern skola? Artikeln kretsar mycket kring den förändrade situationen för eleverna, men säger ingenting om hur den aktuella läraren har förändrat sin pedagogiska gärning.

Jag menar att det är glasklart att svensk skola måste följa sin samtid. Skolan skall vara en spegel av samhället. Det betyder att skolan bör tillse att alla elever för tillgång till en adekvat utbildning som också innefattar användning av dator. Skolan bör naturligtvis vara framtidsorienterad och på allvar hantera de problem dessa elever kommer att råka ut för som vuxna i sitt yrkesliv.

Det är alltså riktigt att de saker som anförs förändras när den egna datorn kommer in i klassrummet. Det står då självklart att en förändrad verklighet också kräver en förändrad karta. Jag menar att läraren kan möta dessa problem på en mängd olika sätt. I min och Helena Kvarnsells bok Digitalisering som lyfter skolan – Teori möter praktik tar vi upp fyra vägar till fördjupad kunskapsbildning med hjälp av IT i skolan.

  • För det första bör vi ta vara på den motivation som uppstår när eleverna får var sin dator. Men det gäller också att få eleven att se sin egen progression i lärandet, att få syn på hur egna intressen och värderingar kan tas tillvara i undervisningen. Motivationen handlar också om att se sina egna brister och vilka hinder datorn presenterar för lärandet. Det är faktiskt fullt möjligt att diskutera med unga människor om vad de klarar av för distraktioner och vad de inte klarar.
  • Det andra vi menar är viktigt är att bygga en utbildning på elevernas förmåga till reflektion. Det är helt riktigt att det händer något när anteckningar sker via tangentbord. Det betyder att du som lärare också måste vara villig att förändra din klassrumspraktik. Om eleverna skriver på dator – se då till att texterna blir använda på ett sätt så att eleverna tvingas reflektera, det vill säga kompensera för den eventuella förlust det innebär att anteckna med tangentbord. Låt dem byta texter med varandra, bedöma varandra. Låt dem argumentera med varandra med utgångspunkt från deras egna anteckningar. Låt dem omsätta sina anteckningar i handling, i visuella uttryck eller i tal.
  • Distraktioner är ett problem, precis som Danielsson skriver. Därför är det också viktigt att, för det tredje, se till att undervisningen är målorienterad. Det har alltid varit viktigt men är extra viktigt nu. Vi kan faktiskt använda IT på ett smart sätt för att hålla eleverna påminna om vilket mål de strävar mot och se sin egen progression. På så vis minskar distraktionernas inverkan på eleverna. Sedan är det naturligtvis så att läraren behöver sätta upp regler för vad som är okey och vad som inte är okey i klassrummet. Tro mig, återigen, med förtroendefulla relationer mellan elev och lärare kan sådana överenskommelser hålla.
  • För det fjärde kan också lärandet med IT bli än mer socialt orienterat. Istället för att bli störd över att eleverna chattar på Facebook – använd det som en kanal för dem. Låt dem diskutera och vara sociala inom ramen för det ämne som är i fokus. Och för all del, sträck lärandet också utanför det egna klassrummet. Låt eleverna vara i social interaktion med andra elever.

Det finns såklart fler och andra sätt än vårt att närma sig fallgroparna med IT men de här utgångspunkterna är förankrade i den forskning om datorer i skolan jag själv bedrivit och i erfarenhet från lyckad användning av IT i klassrummet som min medförfattare har. Det är fullt förståeligt att lärare blir tveksamma till att använda IT i undervisningen, det finns ett antal olika skäl till detta. De måste tas på allvar förstås. Jag skulle önska att kollegium och skolledare runt dessa lärare tar ett gemensamt grepp. Det skall nämligen inte spela någon roll om eleverna har Danielsson som lärare eller inte: alla ska få samma förutsättningar. Att en enskild lärare kraftigt förändrar spelplanen i förhållande till andra lärare är naturligtvis orimligt. Att lyssna på lärarens farhågor och därefter följa upp med information om hur IT faktiskt kan hjälpa den enskilda läraren att bli just den där läraren som man alltid önskat vara. Rätt använt är nämligen inte IT en fråga om teknik, utan om en väg att uppnå de pedagogiska mål som man satt upp. Sett i det ljuset blir datorn inte fullt så skrämmande.

Med detta sagt vill jag peka på att det är en kraftig överreaktion att inte tillåta datorn i klassrummet på grund av distraktioner och andra problem. Det är viktigt att se problemen – men det är också viktigt att göra något åt dem. Naturligtvis är datorn inte alltid motiverad – och då skall den inte heller användas. Att som lärare våga förändra sin pedagogiska praktik är emellertid viktigt, annars stämmer kartan väldigt dåligt med verkligheten. När eleverna stoppar datorn i väskan blir skolan precis det vi inte vill att den ska bli – en enda lång lektion i historia istället för en utmanande berättelse om framtiden.

 

Håkan Fleischer, Fil Dr pedagogik

Är okunnighet ett problem om man är utbildningsminister?

Publicerat av
1

Frågan skulle kunna vara retoriskt ställd, med det självklara svaret “ja”. Emellertid är det inte så. Ty, det tycks som om vi har en utbildningsminister som gång efter annan låter sin nostalgi efter svunna tider och okunskap styra utvecklingen i svensk skola. Sammantaget med en sällsynt oförmåga att lyssna till motargument torde Jan Björklund vara ett verkligt problem. Dock kvarstår fakta: för Folkpartiet och regeringen är det uppenbarligen inte ett problem. Några exempel från de två senaste dagarna: Igår hörde vi ett utspel där Jan Björklund med emfas skåpade ut i stort sett samtliga lärarutbildningars verksamhetsförlagda utbildning (VFU). De håller alldeles för låg kvalitet sägs det, och istället vill Björklund införa träningsskolor enligt finsk modell, där lärarstudenterna fjärran från sina framtida arbetsplatser och specifika villkor skall få alldeles särdeles god feedback på sin övningsundervisning. Idag läser vi i DN om hur Björklund reagerar över Sollentunas framsynthet när de väljer att arbeta med iPad. Själv tycker jag att nyfikenhet på omvärlden och takt med sin samtid bör prägla skolan. Där är jag och Björklund sannolikt av mycket olika uppfattningar.

Den som känner mig vet att jag inte gärna vill ta parti varken för eller emot datorisering i skolan, eftersom jag forskar i ämnet. Jag brukar med emfas påpeka att jag är helt säker på att datorisering innebär förändrade kvaliteter i kunskapsbildning – inte försämrade, inte förbättrade. Åtminstone vill jag påpeka detta inledningsvis, tills annat är bevisat. Problemet med Björklunds retorik är att han tar sin utgångspunkt i att allt måste vara som förr – inte bara i fråga om datorisering, utan också ifråga om annat: skolans struktur, lärarens roll, lärarens utbildning och elevens upplevelse av skolan.

Okunnighet är ett problem om man är utbildningsminister. Retoriken att först formulera sina sanningar, och sedan selektivt söka stöd för dem  utan att ta hänsyn till den unika skola Sverige har känns minst sagt besvärande. Jag vill inte påstå att allt Björklund gör eller säger är fel – men nog sjutton måste skolan få fortsätta vara rolig för eleverna? Nog måste kreativitet, experimentlusta och hänsynstagande till elevernas intressen kunna vara en del av svenskt skolväsende? Just nu känns det som att motsatsen är ett självändamål. Det är ett problem, om man är utbildningsminister.