Jag satt igår och skrev igenom ett kapitel till boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter i praktik som kommer ut i handeln i oktober. Medan jag skrev insåg jag att det sätt jag talar om skolan, och skolans uppgift, ibland är provocerande. Jag upptäckte det också på en föreläsning jag höll i veckan i Sollentuna. Min tanke är dock inte så provocerande, men kanske den behöver uttryckas i termer av balanser i stället för ett kategoriskt uttalande om vad som är fel i skolan. Det går ju inte gärna hymla om att det går sådär för svensk skola nu för tiden, och jag menar att en tillbakablick – men inte återgång – till vad skola en gång har varit är på sin plats. Låt mig i en bisats här också påpeka att IT låter sig användas även i en balanserad skola enligt nedan.

Den första balansen som behövs är den mellan att vara en katalysator och förbereda eleverna för ett kommande samhälle där snabb information och förändring är ledordet. Jag tror att detta förekommer rätt mycket i skolan, men jag menar att om detta accentueras alltför mycket uppstår en obalans. Skolan behöver också vara en motvikt till ett allt rörligare och rörigare samhälle, där eleverna också kan få vila i sin kunskapsbildning utan den stress och hets som råder i det samhälle de förbereds för. Således krävs balans här.

För det andra behövs också en balans i uppfattningen om eleverna. Idag råder tämligen individualiserande ideal. Elevens autonomi hyllas och möjligheten att få välja själv, såväl vilken uppgift som skall genomföras och hur den genomförs, framförs som motiverande, inte minst när det gäller användningen av IT. Själv framhåller jag detta som positivt i skoldiskussioner – vem vill inte ha motiverade elever? Men skolan behöver också ge undervisning som gäller alla elever, oavsett bakgrund och intresse. I undervisningen som riktar sig till eleverna som en grupp med mer generella inslag finns en kraft som alltmer har sinat i svensk skola. Genom mer kollektiva inslag i skolan lär sig eleverna också att se världen genom andra och andras ögon.

Den tredje balansen jag kommer att tänka på är den mellan utbildning och bildning. Jag gör här kopplingen till bildning och menar att det visst är viktigt att skolan är målinriktad men det får inte leda till en utbildning som skapar stress att nå i förväg uppsatta mål. Skolan behöver också handla om en öppenhet mot världen som visar sig för eleverna genom undervisningen, och ta vara på de impulser för bildning som uppstår. I den gravt målinriktade skola – vilket är resultatet av någon slags neoliberal hållning – riskerar bildningen att komma i skymundan.

Den fjärde och sista balansen jag tänker på är lärarens roll. Jag har svårt att glömma Gert Biestas  ord för några veckor sedan: “The teacher has gone from being a sage on the stage to the wise at the side to the pear in the rear”. Jag hoppas jag fångade citatet rätt. Jag tycker naturligtvis att läraren skall ha vägledande och mentorsaktiga egenskaper. Men jag tror det är olyckligt när den totala bilden av läraren reduceras från just lärare, från ledare, från en undervisande person (ibland vid kateder, ibland på andra sätt) till en coach, ivrig påhejare och ibland rentav kompis. Det ligger för övrigt i linje med samma neoliberala hållning som tidigare nämnts, vilken också urholkat svensk skola. I denna fråga behöver skolan också balans.