Hej vänner.

Det är sannerligen ett socialt experiment att hålla sig ifrån Twitter under en månad. Nu har halva tiden gått. Men är det verkligen ett socialt experiment, eller är det ett osocialt experiment? Sedan jag plockade bort twitterappen och enbart skickat några viktiga direktmeddelanden har jag gjort några lärdomar:

1. Twitter triggar. Jag har varit på väg att installera twitterappen hur många gånger som helst. Att skriva något och få omedelbar bekräftelse på det som sägs är en trigger. Inte bara för mig – det är allmänmänskligt (men hanteras naturligtvis olika). Det är i ärlighetens namn svårt att hålla sig borta, vilket i sig gör att viss reflektion är nödvändig. Men vad gör detta triggande för budskapen vi skickar ut? För mig är det uppenbart att det blir polariserade och onyanserade budskap (och formatet på 140 tecken hjälper sannerligen inte till).
2. Det kollegiala samtalet på twitter är för mig en bluff. Visst har jag fått mycket input via twitter, inte tal om saken. Information om viktiga saker, dokument, händelser. Absolut. Men det är  också väldigt dålig kvalitet på kommunikation i förhållande till den tid det stjäl. Idén att twitter är ett öra mot lärarsverige håller helt enkelt inte för mig. Jag har under de här två veckorna istället ägnat ungefärligen samma tid åt mer systematisk omvärldsanalys, och den totala kvaliteten i den insamlade infon och slutsatserna är avsevärt högre.
3. Den som ropar troll är det oftast själv – och den som ropar efter tondebatten gör det ofta för att undvika att diskutera sakfrågor med populistiska slagdängor. Seriösa diskussioner urartar nästan alltid till diskussioner om debatten istället. Och framhärdar man i sina synpunkter tar motparten till obehagliga metoder. Sedan jag började diskutera skolsverige på twitter har jag fått ta emot anonyma hot exempelvis. Inte okey.
4. Batteriet på telefonen uppträder helt plötsligt normalt i min twitterbortavaro. Bara en sådan sak.
5. Twitter representerar inte lärarkåren (eller någon annan kår) i Sverige särskilt väl. En uppfattning som sågas sönder på twitter kan mycket väl ha ett starkt värde i andra mer balanserade kontexter. Den allmänna uppfattning som förs fram på twitter har därmed ett begränsat värde.
6. Det finns avsevärt många fler anonyma ägg på twitter än utanför twitter. Varför skulle jag välja att låta min röst bli hörd bland anonyma eggheads och reagera på vad de säger? Jag skulle aldrig acceptera det någon annanstans
7. Twitter stimulerar en konsensuskultur. Vi följer och lyssnar på dem vi gillar, eller hur (jag känner dock till undantag). Att gå ut på twitter för att få en bild av vad som händer i världen är som att bo i ett gated community och kika ut genom dörren och bilda en uppfattning om världen. Eller som att bilda sin omfattning genom att bara läsa kvällspress. Det öppna twitter ger i själva verket en relativt stängd bubbla att röra sig inom. Visst kan den brytas. Men gör vi det, om vi ska vara riktigt ärliga? Hur många procent av ditt twitterflöde består av folk vars uppfattningar du starkt ogillar?
8. De som vill nå mig utanför twitter gör det. Är ärendet tillräckligt viktigt mailar man mig – eller så låtar man bli. Att vara på twitter för att vara tillgänglig är ett svepskäl.
9. Det är så gott som omöjligt att kommunicera en sanningsenlig bild av vem du är på twitter. Det är endimensionellt. Antingen blir du en ryggkliare som alla tycker om – men som egentligen mycket sällan ger luft åt någon åsikt av värde. Eller protesterar du mot dumheter – och får ta emot oproportioneligt mycket skit.
10. Till sist, ovanstående till trots, finns en del sköna människor på twitter man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Jag har själv ett gäng sådana som jag är mycket glad för (exempelvis det gäng som träffades i samband med bokmässan i år). Ni gör det svårt att helt lägga ner kontot.

Well. Det var 10 osorterade tankar efter 14 veckor utan twitter. Den 15 januari är jag tillbaka, men det kan redan nu sägas vara mycket tveksamt om det blir mer än autouppdateringar från bloggen och kanske någon nyhet jag delar med mig av när jag ändå ser något intressant. Men att föra debatt och diskussion på twitter, när spelreglerna inte är vettiga? Nja… Jag anar att jag kommer passa det även efter experimentet. De polariserade debatterna har trots allt ett alltför ringa värde.