Browsed by
Etikett: tillgänglighet

Open access och skolforskningens tillgänglighet

Open access och skolforskningens tillgänglighet

Under första veckan i februari hade jag glädjen att sitta ned och samtala med en högt värderad kollega över ett glas öl på Åland. Vi hade båda föreläst på en större konferens och satt nu och diskuterade forskningens tillgänglighet för allmänheten. I samband med det här samtalet sa min vän något som dröjt sig kvar hos mig sedan dess. Han pekade på att alla forskare bara borde välja att publicera sig i så kallade open acess-tidskrifter, det vill säga tidskrifter som är gratis och som ligger publika på nätet. Artiklarna är fria att ladda ner för alla och envar. Så här definieras open access av Budapest Open Access Initiative

There are many degrees and kinds of wider and easier access to this literature. By ‘open access’ to this literature, we mean its free availability on the public internet, permitting any users to read, download, copy, distribute, print, search, or link to the full texts of these articles, crawl them for indexing, pass them as data to software, or use them for any other lawful purpose, without financial, legal, or technical barriers other than those inseparable from gaining access to the internet itself. The only constraint on reproduction and distribution, and the only role for copyright in this domain, should be to give authors control over the integrity of their work and the right to be properly acknowledged and cited.

Open access är en sympatisk tanke

Sedan samtalet har jag funderat. Jag tycker att tanken är sympatisk. Forskningens uppgift är i grund och botten att göra världen till ett bättre ställe och då måste dess resultat vara tillgängliga.

Traditionellt finns forskningen tillgänglig i de fysiska tidskrifterna och via forskningsdatabaser som är mycket dyra att prenumerera på. Det är i stort sett bara högskolor och universitet och ett och annat större bibliotek som har råd att prenumerera på dessa. Visst kan enskilda individer söka fram en artikel på en tidskrifts hemsida men måste då vara beredd att betala så mycket som upp till 400 kr för att läsa en enda artikel. För skolan innebär det i praktiken att den dag en lärarstudent examineras förlorar hen en stor del av sin möjlighet att ta del av den senaste forskningen över en natt.

Open access är då ett bra alternativ. Jag är själv publicerad i en sådan med min artikel Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. De är gratis och lättillgängliga. Och visst finns det ett gäng tidskrifter att välja på och säkert mycket att förkovra sig i. Directory of Open Access Journals (DOAJ) listar i dagsläget drygt 9.000 tidskrifter i sin databas. Så vad är problemet? Det är väl bara att välja open access-tidskrifter att publicera sig i?

En skum marknad

Nej, det är inte så enkelt och problemet handlar om finansiering. Generellt kan man säga att det finns två kategorier av open access-tidskrifter. Den ena typen finansierar sin verksamhet via universitet som finner det värdefullt med en tidskrift som andas tillgänglighet. Drygt 65 procent av tidskrifterna i DOAJ är sådana. Dessa är gratis att publicera sig i för forskare.

Men den andra typen är tyvärr allt för vanlig. Här får forskaren betala för att publicera sig. Tidskriften har blivit en skum marknad och ett printing house snarare än en garant för vettigt producerad forskning. Så här går det till. Som forskare får man relativt ofta förfrågningar om publicering av manus i tidskrifter. I början blir man förstås smickrad, tills man läser att det kostar 500 dollar att publicera sig, naturligtvis för att täcka tidskriftens kostnader. Är detta då seriösa tidskrifter? Ja, en och annan finns säkert, men ett experiment genomfört av Harvardforskaren Mark Shrime visar upp en skrämmande bild:

Shrime decided to see how easy it would be to publish an article. So he made one up. Like, he literally made one up. He did it using www.randomtextgenerator.com. The article is entitled “Cuckoo for Cocoa Puffs?” and its authors are the venerable Pinkerton A. LeBrain and Orson Welles. The subtitle reads: “The surgical and neoplastic role of cacao extract in breakfast cereals.” Shrime submitted it to 37 journals over two weeks and, so far, 17 of them have accepted it. (They have not “published” it, but say they will as soon as Shrime pays the $500. This is often referred to as a “processing fee.” Shrime has no plans to pay them.) Several have already typeset it and given him reviews, as you can see at the end of this article. One publication says his methods are “novel and innovative”!. But when Shrime looked up the physical locations of these publications, he discovered that many had very suspicious addresses; one was actually inside a strip club.

Liknande experiment har gjorts av andra som kommit till samma slutsatser. Kort sagt, en artikelpublicering kan köpas för 500 dollar och prånglas ut tämligen snabbt. En självklar slutsats är att en artikel som består av nonsens som ändå blir publicerad inte alls är faktagranskad. Trots att det alltså finns ytterligen seriösa open access-tidskrifter bidrar de oseriösa till att totalt sänka kvaliteten på de artiklar som ser dagens ljus. Visst är det så att traditionella tidskrifter inte alltid är perfekta, men utgångspunkten får ändå vara att det ligger en seriös peer-reviewgranskning bakom publiceringen av deras alster (även om skandaler förekommer där det visar sig icke alls vara så).

När artiklar, vars innehåll det helt enkelt inte går att lita på, blir publicerade ställer det höga krav på forskningslitteracitet. Forskare som är välbekanta med sina akademiska fält väljer hellre att citera traditionella tidskrifter än open access-tidskrifter. Med det i bakhuvudet får vi förstå att det är en mycket svår uppgift för den som inte dagligen arbetar med vetenskap att detektera felaktigheterna i artiklar som kan se mycket trovärdiga ut men som innehåller nonsens. Open access kräver dessvärre alltför hög forskningslitteracitet för att göra någon nytta utanför forskningsfältets omedelbara domäner. Min prognos är att vi av denna anledning kommer att få se alltfler ”vetenskapliga studier” som visar ”effekten” av humbug som homeopati, elallergi eller chemtrails. Det är bara en tidsfråga innan motsvarande artiklar dyker upp inom det pedagogiska området. Den ”vetenskapliga” artikeln blir då tagen som ett mycket starkt argument för något som helt enkelt är en fantasiprodukt producerad av exempelvis en lobbyorganisation eller en konsultfirma (låt vara att en forskare måste tas som gisslan för att skriva artikeln).

Vad som händer med denna utveckling vet jag inte, men jag finner den oroande. Min egen strategi, som jag inte alls vet om den är vattentät, är att publicera i de tidskrifter jag finner mest lämpade för mitt fält och som naturligtvis är seriösa. Jag kommer aldrig betala för att publicera mig av ovan nämnda skäl.

Finns det alternativa sätt att nå ut?

Men hur ska vi då göra för att få ut forskningen i skolor om den inte är gratis och lättillgänglig? Ja, här har vi på högskolor och universitet ett ansvar för den så kallade tredje uppgiften, det vill säga att informera om och kommunicera vår forskning. Jag tror generellt att vi kan bli avsevärt mycket bättre på det. På den individuella nivån skulle jag gärna se fler bloggande forskare som inte bara berättar om sina egna publikationer (det kan gå långt mellan sådana), utan också om forskningsseminarier de bevistat och texter de läst. Somliga av oss är frekventa som föreläsare på konferenser men fler av oss behöver nå ut i det publika ljuset. Fler behöver skriva populärvetenskapliga och tillämpade böcker, författa debattartiklar och vara aktiva i det offentliga samtalet. Här är vi forskare som kollektiv litet lama.

Open accessPå ett mer allmänt plan skulle jag också gärna se ett utökat samarbete mellan högskolor/universitet och skola. Jag tänker att det inte behöver vara särdeles pretentiöst. Frukostseminarier och diskussionsstunder där forskare och lärare och skolledare kan mötas och verkligen ta intryck av varandra. Visst är det så att jag som forskare tycker att skolan ska ta till sig av senaste forskningen, men vi själva kan också bli så mycket bättre på att lyssna på skolans reella och vardagliga problem och generera nya forskningsidéer. En del sådana initiativ finns men många fler behövs.

Vi behöver också fler och nya sätt att organisera kunskapsproduktionen inom högskolor och universitet. Jag är själv inblandad i ett försök att skapa en verksamhet som för samman frågor om pedagogik med frågor om IT. Här handlar det alltså om att låta fakulteter och institutioner med skarpa gränser mot varandra mötas i fruktbara områden med starka influenser från de behov som finns ute i skolvärlden.

Vi behöver också en starkare styrning av den kompetensutveckling lärare får sig till livs. Nu sticker jag ut hakan: Det finns alltför många oseriösa konsulter som reser land och rike runt och tjänar stora pengar på skolan och lämnar efter sig falska förhoppningar om en förändrad skola byggd på modeller som ser spännande ut men som mest innehåller luft. Dessa konsulter kan liknas vid skolvärldens homeopater. Deras ”preparat” känns bra och en viss placeboeffekt infinner sig, men risken finns att behandling enligt ”skolmedicin” uteblir med ödesdigra konsekvenser.

Här behövs en styrning. Varför inte börja i löneänden? Det är inte rimligt att gå igenom ett helt yrkesliv som lärare utan någon vidare kompetensutveckling och samtidigt kräva en ständigt ökad lön, ja kanske till och med en utnämning till förstelärare. Det ska inte vara möjligt att lyfta 5.000 kr mer i månaden än sina kollegor och inte känna till vem John Hattie är (jodå, det förekommer). Jag skulle hellre se en styrning av löneutvecklingen med utgångspunkt i lärarens kompetensutveckling – och då en sådan som är verifierad som seriös, gärna av ett statligt skolkompetensinstitut (fast gärna med sexigare namn). Funktionen för ett sådant blir att samla och utvärdera erbjudanden om kompetensutveckling och att också genom ett godkännande ge en kvalitetsstämpel. Det kan handla om universitet och högskolor, men naturligtvis kan också andra seriösa aktörer finnas med i potten av vettig kompetensutveckling. På så vis slipper vi desperata försök att tjäna pengar på skolan på ovetenskaplig grund. Om åtminstone huvuddelen av kompetensutvecklingen sker via ett sådant instituts godkännande kommer forskning spridas avsevärt mycket effektivare till skolverksamheten. Och om den enskilda läraren vill höja sin lön – varsågod att kompetensutveckla dig med innehåll som stöds av vetenskapen. Och konsultfirmorna som säljer luft får på detta sätt försämrade intäkter. Det är sant. Nå. I sann entreprenöriell anda lär de hitta nya sätt att tjäna pengar. Jag är inte särdeles orolig för deras ekonomiska framtid.

Slutsats

Open access är i grunden en bra idé för spridning av forskning som tyvärr har annekterats av dunkla krafter. Vi behöver värna om kvalitativ och relevant skolforskning, och det gör vi genom publicering i seriösa tidskrifter med en rejäl fackgranskning av innehållet. På så sätt produceras också kunskap som läsaren faktiskt kan lita på. Därmed är open access en otillräcklig väg (eller ibland tom olämplig väg) att gå för att nå ut. Som väl är  kan vi nå ut med andra medel och åtgärder, från den enskilda forskarens publika kommunikation till styrningen av kompetensutveckling inom exempelvis läraryrket.

 

Foto: catherinecronin via Decorators Guru / CC BY-SA