Företag startas för att tjäna pengar. För att pengar skall kunna tjänas tar entreprenören ofta utgångspunkt i de egna förmågorna och intressena, identifierar tomrum att fylla med sin produkt eller tjänst, och hoppas på så sätt att tjäna pengar. Kunder måste naturligtvis få reda på att produkten finns. De gamla metoderna känns avlägsna i tider av sociala medier och modernt pr-arbete.

Ett av de tomrum som finns stavas skolsverige. Det är intressant att uppmärksamma hur företag på skolmarknaden i allt högre utsträckning använder sig av skolans blivande och nuvarande lärare för att skapa legitimitet åt sina produkter och ibland också illusionen att just deras affärsområden sammanfaller med samtliga utvecklingsbehov i skolan. Problemet som uppstår är att det skapas en bild av att involverade lärare och lärarstudenter tycks utgöra skolans samlade röst, när de i själva verket utgör en megafon åt marknadsaktörens budskap. Det finns heller ingen som säger emot, vilket leder till att den kommersiella aktören med sitt särintresse helt plötsligen blir tongivande i skoldiskursen. Personligen tycker jag det är allvarligt. Jag har på senare tid noterat tre tydliga exempel som alla illustrerar vad jag menar.

Det första handlar om Skolvision. Detta är det kanske mest harmlösa av exemplen, då Skolvision har relativt flummiga idéer om coachande förhållningssätt i skolan. Rörelsen får, troligen på grund av sin luddiga framtoning, anses ha marginellt inflytande, dock inte obetydligt. Ledningen för Skolvision arrangerar event varifrån du kan läsa ett referat här med titeln: Detta är inte ett väckelsemöte. Den drivande kraften i Skolvision arbetar med – just det… coaching. Det egna intresset görs här till ett intresse för hela skolsverige, och om tillräckligt många lärarstudenter och lärare skriver under på Skolvisions budskap blir det snart till en sanning att dessa behov verkligen finns i svensk skola. Det betyder klirr i kassan bakom den bristfälligt applicerade idealismslöjan.

Ytterligare ett exempel är Tänk Om. Företaget bygger sin verksamhet på konsulter som utövar de tjänster företaget säljer. Samtidigt är dessa konsulter anställda som lärare eller rektorer ute i skolverksamheter. I fråga om rektorer är det verkligen relevant att väcka frågan om huruvida det är lämpligt att företräda en konsultfirma samtidigt som man beslutar om inköp från just sådana konsultfirmor. Detta har kritiserats tidigare, dels av radio p4, dels av mig själv.

Det tredje exemplet rör Rektorsakademin Utveckling. Detta företag har starka kopplingar till föreningen Rebel Learners. Här samlas dynamiska lärarstudenter som vill vara med och påverka och komplettera sin lärarutbildning. Citat från webbsidan:

Rebel Learners är utvecklingsplats för Sveriges mest motiverade lärarstudenter och deras blivande arbetsgivare. Genom att erbjuda utbildning som kompletterar lärarutbildningen vill Rebel Learners bidra till att nya möjligheter för Sveriges vassaste lärarstudenter och bidra till att de hittar en plats i arbetslivet där de kan förverkliga sina idéer. Rebel Learners har startats som ett initiativ av RAU, Rektorsakademien Utveckling, som driver förändring och utveckling i svensk utbildning och skola. Rebel Learners är en ideell förening.

Rebel Learners erbjuder utbildning till motiverade lärarstudenter i två format:

•  Summer Camps: Intensiv utbildning i lägerformat mellan terminerna på högskolan
•  Seminarier under terminerna på kvällstid

ALL utbildning är gratis för dig som är antagen och det är möjligt tack vare våra samarbetspartners. Rebel Learners drivs utan vinstintresse.

Det låter vackert. Och jag är helt säker på att dessa studenter brinner för svensk skola. Jag har träffat ett gäng av dem, och de är glada över att ha fått en plattform att arbeta utifrån. De har också – naturligtvis – goda avsikter med sitt engagemang. Ser vi till innehållet i aktiviteter sammanfaller de emellertid mycket tydligt med företaget Rektorsakademien Utvecklings affärsområden, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att medarbetaren på RAU med ansvar för “Creative Strategies” också är ordförande i föreningen. Det skall tydligt sägas att flertalet av föreläsningarna som bjuds anses ha hög kvalitet. Till bilden skall också läggas att skolans huvudmän betalar RAU för dessa utbildningar. Deltagare vittnar om att betydande del av inslagen i aktiviteterna består också i att studenterna skall lära sig olika sätt att sprida budskapet om föreningen – vilket naturligtvis genererar mer intäkter. Jag tänker att den tiden, och den kraften, istället borde läggas på att utbilda studenterna – det är ändå det huvudmännen betalar för. Med tillräcklig kraft i föreningens aktiviteter i sociala medier blir deltagarna en röst för företagets produkter och tjänster. Jag dömer inte den enskilda studentens engagemang här; snarare talar jag om principen.

Min poäng är här inte att misstänkliggöra enskilda företags aktiviteter, ej heller engagerade lärare eller lärarstudenter. Det är inte förbjudet att formulera ett affärsområde och tjäna pengar på det. Min poäng är att peka på problemet att lärare och lärarstudenter genom lite extra support av dessa företag blir en effektiv megafon för tjänsterna. Det är lätt att luras att tro att det är lärarnas och lärarstudenternas intressen som talar.  I det  Jag menar att det är den kommersiella aktörens intressen som talar genom lärarna och lärarstudenterna.

Var finns lösningen på dessa problem att finna? Jag tror att såväl lärarutbildningen som lärarfortbildningen behöver få ett rejält uppryck. Någonstans måste vi se och acceptera att det finns ett enormt sug efter kunskap och utveckling bland lärarkåren (och blivande lärare). Varifrån kom detta? Vad behöver förändras på lärarutbildningen? En sak jag är tämligen säker på är att forskningsliteraciteten behöver öka på lärarutbildningen. Lärarkåren behöver också få sina behov av fortbildning tillgodosedda på bättre sätt. När det råder en ad-hoc situation som nu, skapas utrymme att agera på ovan nämnda sätt. Rektorer behöver få tid att i sanning vara pedagogiska ledare. Skolhuvudmän måste förmå att skapa handlingskraftiga kompetensplaner som binder samman lärare, rektor och huvudman på ett tydligare sätt. Jag menar att det är viktigt att skolan vänder sig mot lärarutbildningen och försöker etablera samverkan med högskola och universitet i denna situation och skapar dialog kring saken.

Avslutningsvis: åter igen, det är inte fel att sälja en produkt eller tjänst. Själv erbjuder jag min kunskap i form av forskning. Det är just ett erbjudande: det står omvärlden fri att acceptera erbjudandet eller att avböja det. Det känns däremot väldigt mycket mer tveksamt om det är okey att använda sig av lärare och lärarstudenter som megafoner för sina produkter, i syfte att skapa illusionen om att dessa megafoner speglar de verkliga och enda behoven i skolsverige. Jag tror inte de gör det. Hur synliggörs de andra behoven och framför allt, vem tar ansvar för att tillgodose dem? Tomrummet är problematiskt.