Ord

 Jag släpper mitt ord fritt
En blygsam gåva från mig, till den som tar åt sig, till den som blir berörd
Med självutlämnat mod lämnar jag dem att dansa i vinden, plågas av solen, dränkas av regnet

Om du kallar på dem, kommer de till dig
Om viljan och lusten finns, då väljer de dig
De nästlar sig in i ditt väsen, väver sig samman i ditt dig
Sedan avgör du, bara du, om du låter dem tystna
Eller om de blandas med din själ för att åter få besjunga världen

Ovanstående rader är inte skrivna i syfte att vara ett fullfjädrat poetiskt verk. Tvärtom – jag är smärtsamt medveten om naiviteten i texten. Vad jag istället vill peka på är något mycket enkelt: Vikten av att ha mod att leka med språk. Det är så lätt att glömma bort att språket faktiskt är den väsentligaste kontaktytan gentemot våra elever. Det är i språket mötet föds, det är genom språket jag som pedagog väcker engagemang,  lust och mod hos eleven. Ändå glömmer vi det så lätt. Naturligtvis måste jag vara fullfjädrat pedagogiskt skicklig i mitt ämne, men jag menar, att en väsentlig del av den pedagogiska gärningen alltså också ligger i att slipa sina ord, att våga leka med uttrycken.

Raderna ovan kom till mig när jag tog min morgonlöprunda, och då slog det mig också att en stor del av min lärargärning består i att fånga studenterna med just mina ord. Så dagens uppmaning är helt enkelt: Lek med språket, vare sig du undervisar unga eller gamla, och alldeles oavsett vilket ämne du undervisar i. Om det sedan handlar om att skapa poesi, skriva kåserier eller för sitt inre försöka höra hur föreläsningen hade låtit i Björn Ranelids, Marcus Birros eller Kristina Lugns tappning, är oväsentligt. Medvetenheten och leklusten är det centrala.