Det blir onekligen rätt rörigt när man tänker skolutveckling med många nivåer i systemet som skall prata med varandra. Här är mina tankar i något slags spontant flöde – inte särdeles systematiserat.
När det gäller IT i skolan, som ju är mitt område, illustreras problem i kommunikation mellan huvudman, rektor och lärare i Åke Grönlunds forskning kring Unos Uno. Det är också många aktörer i omlopp som med egna agendor försöker styra (somliga av marknadsmässiga skäl, andra av mer ideologiska eller välvilliga skäl). För mig behövs det tre komponenter i samspel med varandra för att få tillstånd en verklig skolförändring:
Skolutveckling börjar med perception
Det är inte svårt att ta till sig av utvecklingssignaler när de är klara, entydiga och starka. Det är desto svårare när de är vaga, mångtydiga och svaga. Jämför med en läkare. En patient som kommer och pekar på ett sår på armen eller annat tydligt tecken på skada eller sjukdom får snabbt adekvat hjälp. En patient som kommer med diffusa symptom får däremot dessvärre ofta vänta på hjälp. Likadant är det i skolan. Problemet som jag ser det är att signalerna har varit just vaga, mångtydiga och svaga – men detta börjar det bli rätsida på. På den samhälleliga nivån har skolan decentraliserats under årtionden, inte minst när det gäller IT i skolan. Det är en trend sedan tidigt 1990-tal vilken jag beskriver noggrannare i Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik. Det har givit ett alltför starkt spelrum för marknadens aktörer att skapa egna agendor efter egna syften. Vi kan nu tydligt se försök att få rätsida med dessa signalproblem på nationell nivå, inte minst genom Skolverkets uppdrag att formulera nationella riktlinjer för IT i skolan.
Även om signalerna framledes blir starkare och tydligare (låt hoppas) krävs naturligtvis förutsättningar för att lyckas lyssna till dem. Det krävs tid och uppmärksamhet. Ur det perspektivet behöver förutsättningar förbättras på skolnivå. Rektorer idag har en mycket svår arbetssituation. Många vittnar om arbetsveckor om över 60 timmar och personalomsättningen är hög. Så här skriver Lärarförbundet om situationen för rektorer:
8 av 10 rektorer anser att arbetsbelastningen ökat och 2 av 3 skolledare upplever att de fått mindre tid till att leda det pedagogiska arbetet. Den vanligaste anledningen till ökad arbetsbelastning är att skolorna fått fler arbetsuppgifter från sin huvudman. Rektorer ska inte bli belastade med uppgifter som kan göras någon annanstans och som minskar utrymmet att leda det pedagogiska arbetet.
I det här fallet håller jag med Lärarförbundet. Rektorernas tid behöver frigöras så att de faktiskt får ökade möjligheter och förutsättningar att lyssna på de signaler som ges, både vad gäller IT och annat. Detta är helt nödvändigt för att tydligt leda sin personal och tydligt kunna tala om vad som bör vara en rimlig skolutveckling – det vill säga filtrera bort störande signaler och förstärka de signaler som är relevanta.
Naturligtvis behöver också lärarnas förutsättningar att över huvud taget uppmärksamma signaler kring skolutveckling förbättras. Även här kan jag se att lärarens arbetssituation kan renodlas och därmed också ges tid till att fånga upp de signaler som finns. Utifrån perspektivet lärarbrist pekar Helena Kvarnsell på att lärare genomför en mängd arbetsuppgifter som någon annan helt enkelt kunde genomföra. Exempel på dessa är:
Låt massor med vaktmästare att ta hand om byte av glödlampor, tvätt av gardiner, inköp av färskvaror som behövs till lektioner ibland, torkning av bänkar, vattning av blommor, utrensning av föråldrat material, hämtning av papper, pennor osv och låt mig som lärare planera lektioner under tiden.
Låt administratörer ta hand om utskick till föräldrar, konstruerandet av sändlistor klassvis, bokning av busskort, avbokning av mat för klasser på utflykt, kopiering av prov och övningsblad, hantering av elever olika användarnamn i alla plattformar, utdelning och insamling av enkäter, fylla i statistik från NP och åt mig som lärare planera undervisning istället.
Låt klassassistenter följa med klasser som ska på bio, friluftsdag och utflykter. Låt mig som lärare under tiden få förkovra mig i didaktik eller något annat jag har behov av.
Förutsättningarna till en skarpare perception kan alltså skärpas på en mängd olika plan, till förmån för lärarens möjligheter att faktiskt fördjupa sig och få syn på, utvärdera och tänka kring de signaler som finns att fånga upp.
Skolutveckling fortsätter med retrospektion
Det räcker dock inte att fånga upp signaler, hur starka och tydliga de än må vara. De måste processas och ges utrymme att relateras till tidigare erfarenheter. På det samhälleliga planet behövs därför en starkare koppling mellan teori och praktik, mellan forskning och praktiserande lärare för att hjälpa till med just denna retrospektion. Det är glädjande med forskarskolor i learning study, men jag tror att vi i detta perspektiv behöver fler åtgärder. Min uppfattning är att lärarsverige har blivit alltmer intresserade av att ta till sig pedagogisk forskning. Det tycker jag är bra.
Jag menar emellertid att vi forskare också kan göra mer för att bli relevanta för lärare och stimulera yrkeskårens retrospektion. Bra samarbeten mellan lärarutbildning, forskare och yrkespraktik vore en intressant nyckel. På skolnivån behöver rektorn ha modet att avsätta tid för lärarens retrospektion. Signaler kring förändring behöver processas. Vägas mot tidigare erfarenheter. I somliga fall måste uppfattningen om den egna yrkespraktiken revideras. Läraren behöver tid att prova sig fram och anpassa vad signalerna betyder i hens yrkesvardag. Medlen behöver inte vara särdeles märkvärdiga – men att stimulera en kontinuerlig självvärdering av utvecklingen inom vilket område som helst i yrkesvardagen torde vara av nytta.
En nyckelresurs som nämns här är tid. En annan är rent materiell. Vi vet av tidigare forskning att lärare som handgripligen får prova nya saker tillsammans med elever under handledning ställer högre krav på utrustning. Det är ett alldeles utmärkt sätt att stimulera retrospektion och fördjupning hos lärare. Skolor måste vara beredda att möta en sådan verklighet för att retrospektion skall kunna ske.
Skolutveckling befästs genom kommunikation
Skolutveckling får naturligtvis inte bli den enskildes egen angelägenhet. Det är i kommunikationen som eventuella förändringar blir befästa och får verklig existens. Därför är det viktigt att skapa förutsättningar för erfarenhetsutbyte. Ett problem jag kan se på skolnivå är att det alltför ofta är eldsjälarna som tar utrymme för att skapa den kommunikativa basen. Eldsjälar i all ära – men det behövs något mer. Om skolutvecklingssignaler skall få fäste behöver också andras tankar och farhågor komma fram. De som gjort små försiktiga framsteg behöver få möjlighet att tala om det och få uppskattning. Här behöver naturligtvis skolor bygga strukturer som möjliggör sådana erfarenhetsutbyten mellan personalen. Det gäller att skapa en kultur där lärarna känner en trygghet att både lyckas och misslyckas. Rektorn har naturligtvis ett mycket stort ansvar att skapa en tillåtande atmosfär som präglas av nyfikenhet och framåtanda, utan att för den skull tappa de pedagogiska målen ur sikte.
I den bästa av världar
I den bästa av världar samspelar dessa tre delar. Jag har nämligen svårt att se att en sund skolutveckling kan ske om en av komponenterna saknas. Att skapa förutsättningar för detta i konkreta verksamheter är naturligtvis också till del en fråga om resurser. En given bristresurs i sammanhanget är tid. En annan är pengar.
Skolutveckling får inte bli den enskilde lärarens angelägenhet – något att ägna sig åt på fritiden genom att odla sitt personliga lärandenätverk eller att umgås på pedagogisk pub. Frågan är avsevärt mycket viktigare än så – svensk lärarkår behöver dynamisk professionsutveckling. Genom medvetenhet om behovet av perception, retrospektion och kommunikation i skolutvecklingen på såväl samhällelig nivå som på skol- och individnivå kan utväxlingen per satsad krona och tidsenhet öka väsentligt.