Införandet av en-till-en går stadigt framåt i Sverige. Drygt 200 kommuner har enligt Datorn i utbildningen (2013) helt eller delvis infört en-till-en i någon form. Samtidigt är det fortfarande till stor del marknaden som i praktiken styr villkoren för en-till-en i Sverige, vilket inte är helt oproblematiskt. En del i denna marknad består av SAMR-modellen, som är tätt sammankopplad med konsultfirmor i Sverige.

SAMR bygger som grundtanke på behovet av ett omdefinierat lärande, där en tänkt stege – i vilken de övre tycks vara att föredra – spelar huvudrollen. På nedersta steget står tekniken som Ersättning för andra verktyg, utan funktionell förbättring. På nästkommande steg, Förbättring, ersätter tekniken andra verktyg och ger en funktionell förbättring. I det tredje steget möjliggörs Förändring av arbetsuppgifterna, och i det fjärde steget Omdefinieras uppgifterna till sådana som tidigare inte var möjliga att skapa. SAMR-modellen är konkret och lätt att ta till sig, och säljs ofta in som argument för just en-till-en satsningar. Att få SAMR-utbildning torde kännas tryggt, då vet personalen också vad de skall göra med tekniken och vad de skall sträva efter.

Emellertid finns det skäl att anse att SAMR-modellen är problematisk (därmed inte sagt utan värde), av åtminstone tre skäl.

För det första saluförs SAMR-modellen av dr Ruben Puentedura via minst en större konsultfirma som just forskning i Sverige. Det är riktigt att Puentedura är/har varit kopplad till MLTI, bland annat skriver han flitigt blogginlägg på deras webbsida. Problemet är att det är tämligen svårt att, via sökningar i Academic Search Elite, Eric, Teachers Reference Index, Communication & Mass Media Complete, Library, Information Science & Technology Abstracts och SocIndex, hitta någon forskning värd namnet. I nämnda databaser fanns 2013-08-25 nämligen ingen enda publikation författad av nämnde forskare. I Web of Science hittas tre titlar, ingen av dem relevant för en-till-en: En artikel om evolution och lärande med stark biologikoppling samt två artiklar relaterade till kemi. Däremot återfinns en mängd publikationer på denne SAMR-missionärs hemsida, och på idel bloggar, inte minst publicerade som andrahandskällor, exempelvis i form av referat efter föreläsningar. Det är naturligtvis helt okey att komma med goda, pedagogiska utvecklingsmodeller utanför forskningen, via så kallad beprövad erfarenhet, men det luktar illa förvarad fisk när man gör det under vetenskapligt renommésnyltande. Det är ungefärligen lika trovärdigt som att göra Joe Labero till huvudföreläsare på en konferens i teoretisk fysik med hänvisning till betydande erfarenhet av att upphäva naturlagar. Beprövad erfarenhet, om den är god, är stadig nog att stå på egna ben. En förklaring till den uppkomna situationen kan vara att Puentedura och konsultfirmorna blir beroende av varandras skuggsidor: Puentedura behöver en praktiskt orienterad organisation för att nå ut med sina idéer (eftersom det inte blir några forskningspublikationer), och den praktiskt orienterade organisationen behöver något som på ytan ser ut att vara forskningsbaserat, men som alltså i låg grad tycks vara så.

Det andra problemet hänger samman med det första: Om man betraktar hur SAMR-modellen förpackas och presenteras, får man lätt intrycket att den är etablerad och erkänd över hela världen som en allmän sanning. Så är inte fallet. SAMR-modellens utbredning är starkt överrepresenterad i Sverige i förhållande till andra länder (på förekommen anledning).

Dessa två presenterade problem med SAMR-modellen kan man kanske leva med trots allt. Såväl Ruben Puentedura och konsultföretagen i Sverige måste ju leva de också, och visst kan en konkret modell vara så gott som något i en situation där skolorna behöver orientera sig, må vara att dess marknadsföring är en smula dunkel. Det finns emellertid ett tredje problem som jag ser det med SAMR-modellen, som hänger ihop med dess definition som är desto allvarligare: att den syftar till att omdefinera lärandet. Att relativisera må vara både okey och positivt i somliga avseenden: så kan nya vidgande perspektiv öppnas upp. Men, och detta är viktigt, om något relativiseras, bör något annat hållas för konstant för att se effekterna av relativiseringen. SAMR-modellen pekar i sin utformning mot att lärandet omdefinieras, och för att så skall ske, behöver kunskapen ibland omdefinieras – och ibland inte! Annorlunda uttryckt: Kunskapen väcker inte lika stort intresse som processen som skall leda till den. Således svarar SAMR-modellen på en fråga vars formulering inte är tydlig – vilken kunskap skall vara målet för det omdefinierade lärandet? Mitt förslag är alltså att först mycket noggrant undersöka hur kunskaper förändras till innehåll, form och karaktär i ett kunskapssamhälle vari en-till-en är en realitet, och först därefter sätter fokus på den process som skall leda dit. Det omdefinierade lärandet leder alltså till ett alltför starkt fokus på processen, med ett relativiserande av kunskapsbegreppet som följd. Effekten blir en upplevd konkret metod att arbeta efter, med idel positiva effekter, såsom ökad motivation (det är alltid kul att kunna göra nya saker) – men den centrala frågan faller alltför lätt i glömska: vilka kvaliteter, former och karaktärer önskas som utfall av det omdefinierade lärandet. Av det skälet anser jag SAMR-modellen mycket problematisk, åtminstone såsom startpunkt i ett medvetet en-till-en arbete.

Referenser

Datorn i utbildningen. (2013). Framtidens lärande – egen dator.   Hämtad 2013-05-29, 2013, från http://www2.diu.se/framlar/egen-dator/