pisa | Håkan Fleischer

Apropå den nyligen presenterade PISA-undersökningen uttalar sig Stefan Löfven nu om en alltför marknadiserad skola:

Pisamätningen som presenterades tidigare i veckan visade en förbättring av de svenska skolresultaten, men samtidigt att elevernas sociala bakgrund fått större betydelse för hur de presterar.

Statsminister Stefan Löfven säger till TT att det tyder på ett systemfel, och att det är något som den så kallade skolkommissionen ska titta på. Han säger att det är ”marknadssystemet som faktiskt skapar de här skillnaderna”.
– Vi har ett skolsystem som är alldeles för marknadsorienterat. Det gäller att vända på det och föra till mer resurser till dem som behöver det.

Marknadiserad skola

Bra och tydligt ställningstagande kring en marknadiserad skola. Perspektivet som ges är ett av många möjliga. För visst är skolan alltför hårt marknadiserad, och i slutänden är det eleverna som får betala prislappen. Jag tänkte i den här bloggposten peka på ett axplock av effekter av marknadisering som jag tidigare skrivit om som följd av marknadiseringen av skolan.

Låt oss börja med aktörer som använder lärare som marknadsplats för allehanda tjänster. Om detta har jag skrivit i artikeln Om ni värnar skolan – sluta använda lärare och lärarstudenter som reklampelare! och Microsoft, lärarna och altruismen. Min enkla fråga är: Om skolan ej varit marknadiserad i så hög utsträckning – hade det då behövt finnas en situation där företag utnyttjar lärare och lärarstudenter på det sätt man idag gör? Nej. Inslagen hade säkert förekommit, men min gissning är att de aldrig fått det genomslag de nu får och inte direkt in i klassrummen. Nu tas det för givet som ett normalt inslag, vilket är oroväckande, helt enkelt därför att det är oerhört lätt att fokus glider från elevens bästa kunskaper till de praktiker som är bäst för den marknadsposition man försöker nå som enskild lärare. I detta spel blir eleverna också en bricka att räkna med, vilket är djupt beklagligt: Elever som megafoner för lärares image? Nej tack.

Det är överhuvud taget mycket viktigt idag att vårda sitt varumärke som lärare och skola, och företag “hjälper välvilligt till”, naturligtvis i syfte att stärka sina marknadspositioner och att vara konkurrenskraftig. Ett gott exempel på det är de rundabordssamtal som ägde runt om den så kallade #tonen som du kan läsa om i artikeln Ett stötande runda-bordssamtal om twitterton. Jag tillåter mig att åter citera kloka Lars Björk som i en kärnfull mening sammanfattar vad det handlar om:

Han har så rätt, den gode Björk. Det är givet att företaget gör vad de kan för att styra samtal till sin fördel. Den marknadiserade skolan ger förutsättningar för det. Exempelvis deltog Skolverket och Lärarförbundet på mötet. Jag menar att marknadiseringen är så tagen för given att det inte uppfattas som märkligt att delta i det här mötet, något som faktiskt måste reflekteras över och diskuteras. Om den rådande diskursen varit en annan är jag inte helt säker på att någon hade tagit notis om detta gyckelspel.

Nåväl. Som ett resultat av en marknadiserad skola arbetar lärare hårt i sociala medier för att hålla fram en marknadskraftig bild av sig själva och av sin skola. Det gäller att framstå som positiv till den marknadiserade skolans buzzwords! Det har historiskt sett lönat sig. Vi kan exempelvis påminna om idéhistorikern Tomas Karlsohn som i sin analys om datoriseringen av svensk skola framhåller att den som i tidigt skede var positiv till datorisering av skolan och som förde fram den i positiv dager faktiskt tjänade på det i kronor och ören. Det avspeglades helt enkelt i lönekuvertet. Om detta skriver vi i Digitalisering som lyfter skolan. Mekanismerna är desamma idag och nu handlar det om förstelärartjänster, lönepåslag och uppmärksamhet i media. Det finns ett gäng lärare i Sverige som lägger mycket tid att marknadsföra sig själv via egna eller – ännu värre – fackförbundens bloggar. Allt framstår i rosa skimmer förstås – om man testar nya saker med sina elever och skriver ihärdigt om de positiva resultaten (och bortser från de negativa) i sociala medier kan man vinna priser och få prata på konferenser och så småningom få stora löneökningar som symbol för att man är lite bättre än sina kollegor. Nu tas sådant för givet som ett normalt inslag, vilket är oroväckande, helt enkelt därför att det är oerhört lätt att fokus glider från elevens bästa kunskaper till de praktiker som är bäst för den marknadsposition man försöker nå som enskild lärare. Konkurrenstänkandet i en marknadiserad skola är förödande för eleverna.

I somliga fall blir det här ett sätt att framställa verksamheten för en hel skola och inte bara en enskild lärare. Ett tydligt exempel är Glömstaskolan som via sin personals personliga konton och via ett av lärarfackens plattformar ihärdigt signalerar vikten av värdegrundsarbete i sociala medier samtidigt som man utövar grov nätmobbing och näthat i samma medier och/eller ger understöd till detsamma. Läs gärna den häpnadsväckande artikeln om hur personalen på en kommunal skola ställer sig bakom näthat i Näthat i skoltjänst är inte okey. En analys av marknadiseringens effekter ur ett nyinstitutionellt perspektiv skulle här vara på sin plats, som ju pekar på att det inte alls är ovanligt att organisationer försöker nå flera inkommensurabla mål i den offentliga kommunikationen. I det här fallet säger man sig värna god värdegrund, men gör precis motsatsen. Allt för att utveckla sin marknadsposition.

Pengarna rullar

En effekt av marknadiseringen är ju också att mycket pengar går åt i onödan. Vill man ägna sig åt att räkna kan man på goda grunder exempelvis kritisera de resor skolmarknadsaktörer arrangerar, exempelvis till Bett, med det ena innehållet poppigare än det andra (där en av arrangörerna offentligt uttrycker att kritiskt tänkande är skadligt – för vad kan man då undra?) till tämligen begränsad nytta. Om det har jag skrivit i artikeln Är Bett 2016 värt 17 miljoner kronor för skolsverige?. Marknadslogiken genomsyrar emellertid inte bara skolverksamheten som sådan. Kanske än allvarligare – den tillåts också att styra samtalet om vad som är centralt att ägna sig åt och inte i skolan. Vi skulle exempelvis kunna tala om den olyckliga utvecklingen att de två fackförbunden för lärare idag ägnar stor kraft åt att bräcka varandra i pristävlingar och topplistor och att de upplåter sin nätplattform åt enskilda lärares reklam för sin verksamhet. Eller rättare sagt, vilket ju faktiskt har uttalats i klartext av ett av fackförbunden för lärare: enskilda lärare utnyttjas för att stärka fackets marknadsposition, oavsett budskapets innehåll. Syns man inte finns man alltså inte. Här har skett en fullständig glidning i fråga om vad ett fackförbund skall ägna sig åt och jag menar att detta konkurrenstänkande är en direkt följd av ett accepterande av marknadiserade diskurser. Myndigheterna är inte heller undantagna från att styra samtalet i en marknadiserad skola till fördel för marknaden. Här har jag exempelvis ifrågasatt Skolverkets produktion av fortbildningsmaterial inom IT, som produceras av…. försäljare av IT-system till skolan. Läs gärna Skolverkets film om IT väcker frågor. Listan kan egentligen göras hur lång som helst, alltmedan pengarna rullar.

Skolpolicyn blir påverkad

Forskningen har också uppmärksammat detta (åtminstone på ett indirekt sätt). Player-Koro & Beach skrev 2014 en mycket intressant artikel med titeln Roll-out neoliberalism’ through one-to-one laptop investments in Swedish schools. I min artikel IT i skolan, nyttiga idioter och svensk policyutveckling pekar jag på hur den neoliberala hållningen till skolan (särskilt i fråga om IT eftersom det är mitt primära fält) har lett till alltför stor makt över policyutveckling till några få aktörer. Denna artikel är skriven med Player-Koro & Beach som grund, men också med utgångspunkt från framstående forskare och tänkare som Gert Biesta, Stephen Ball med flera.

Tack Stefan Löfven

Problemen är många med den neoliberala hållning vi idag har till en marknadiserad skola. Jag tycker det är bra att Lövfen, i det här fallet med utgångspunkt i Pisa, pekar på dem. Nu återstår att göra något åt det. Ett tydligare statligt tag om skolan är önskvärt.

Så kom en rapport om datorn i skolan som egentligen inte förvånar oss: Fokus på elever, datorer och lärande. Sveriges elever har stor datoranvändning och presterar sämst på PISA-provet. Eller, som någon på Twitter sa: ”Om ungarna ägnar sig åt Facebook och att spela spel, då går det dåligt.”

Dock, allra först: Det här visste vi. Jag har i min avhandling pekat på att kunskapskvaliteter kan sjunka med ökad datoranvändning. Martin Tallvid pekar i sin forskning på att mängden fulsurf inte är något som ”går över” utan något som istället kräver en aktiv strategi för att hantera. Grönlund pekar i sin forskning på att mängden ensamarbete ökar när datorerna kommer in i klassrummet. Då är steget inte särdeles långt att tänka att det påverkar kunskapsnivåerna.

Först: behövs datorn?

Ändå behövs datorerna i svenska klassrum mer än någonsin. Att slänga ut dem är helt enkelt inte att tänka på. Det finns en mängd olika skäl till det. Helena Kvarnsell på Lärarnas Riksförbund tar upp några olika. Även jag har skrivit om saken i artikeln Därför behövs egen dator i skolan. Ett antal skäl kan uppges, men låt mig här peka på två. Dels behövs datorn av samhällsekonomiska skäl. Det förändrade samhället med en hög grad av datorisering kräver att eleverna förbereds för det. Dels är ett annat mycket viktigt skäl rättvisa och medborgerlighet. Alla elever är inte digitalt kompetenta eller ens intresserade. Skolans uppgift är att jämna ut orättvisor i detta avseende. Det är dock viktigt att förstå att IT i sig inte är någon frälsare, som Per Kornhall pekar på. Ensamt gör det ingen skillnad. Eller rättare sagt, ensamt vet vi att IT kan bidra till sämre kunskaper.

Hur göra?

Lärares kompetensutveckling lyfts fram i rapporten. Mycket pengar har satsats på hårdvara. Det är nu dags att satsa på lärares kompetensutveckling. Jag håller med om detta, men samtidigt behövs inte vilken kompetensutveckling som helst. Redan nu finns en mycket aggressiv marknad som vill tjäna pengar på detta, vilket gör att nyttan av den kompetensutveckling som faktiskt sker inte maximeras. En inventering behövs, vilket jag nämner i artikeln Vart går skolpengen? Tre inventeringar om IT och skola. Jag menar också att vi nu måste ta ett statligt grepp kring kompetensutvecklingen kring IT i skolan och avbryta den decentraliserande trend som varit gällande sedan slutet av 1990-talet till förmån för oseriösa konsulter som skär guld på svensk skolas bekostnad.

Vidare behövs bra digitala läromedel. Det är inte rimligt att lärarna är utelämnade till sig själva att formulera undervisningsmaterial. Med en bra digital bas att stå på ökar stabiliteten. Jag har skrivit en artikel om att digitala läromedel ger mer undervisningstid.

Skolbiblioteken behöver också komma in mycket tydligare i undervisningen. Studier som refereras i min avhandling visar att samverkan mellan lärare och skolbibliotekarier har positiva effekter på kunskapsbildningens kvalitet.

Men framför allt

Lärare behöver få återgå till att vara lärare. Det råder en neo-liberal hållning i svensk skola där läraren har gått från att vara ”The sage on the stage to the guide at the side to the peer in the rear” för att citera ett samtal med kloka Gert Biesta. Han problematiserar dessa tankar i artikeln The rediscovery of teaching. Intimt sammanlänkat med detta finns också inspirationen av Seymor Papert i svenska en-till-en projekt med i ekvationen som en försvårande förutsättning. Papert var den person som mestadels inspirerade de stora datoriseringsprojekten i Maine med en teori om lärande som kom att kallas konstruktionism, en utveckling av Piagets konstruktivism. Teorin handlar kort sagt om att eleverna själva skall upptäcka och konstruera kunskaper på ett så fritt sätt som möjligt. I intervjustudier kring en-till-en noterar jag bland annat lärare och skolledare som säger ”Nu närmar vi oss ett konstruktionistiskt sätt att arbeta”, som om det vore något positivt. Problemet är bara det att vi vet sedan upprepade studier att detta förhållningssätt verkar menligt på kunskapsnivåerna. En ordentlig forskningsgenomgång av Mayer pekar på detta.

Jag menar att det är viktigt att kliva ett steg tillbaka. Låta lärare vara lärare. Och duktiga sådana naturligtvis, med hjälp av den kompetensutveckling som krävs. Jag menar inte att lärare skall återta någon slags katederundervisning, men lärare behöver ta ett tydligare grepp om undervisningssituationen.

I undervisningen med hjälp av datorer behövs en medvetenhet om de fallgropar som IT onekligen innebär och ett tillvaratagande av de möjligheter som finns. Som jag och Helena Kvarnsell visar i vår kommande bok om Digitalisering som lyfter skolan kan datorerna användas för att ta vara på elevernas reflektionsförmåga och motivation. Datorerna kan också användas för att få ett tydligare målfokus, vilket tycks behövas när mängden distraktioner ökar. Och varför inte låta eleverna också lära sig mer socialt, för att motverka den trend av ensamarbete som egen dator ofta för med sig.

Media

Aftonbladet: Sämst skolresultat för storsurfare

TT: Sämst skolresultat för storsurfare

Skolverket: Viktigt att tänka till om skoldatorer

Skolvärlden: Mycket IT ger dåliga resultat

Skolvärlden – Per Kornhall: IT är ingen frälsare

LR Pressmeddelande: Satsa på lärande och IT – i den ordningen