Mobiltelefoner i skolan bör hanteras, inte förbjudas
Mobiltelefoner i skolan är ett hett ämne. Användning av mobiltelefoner är en del av vår vardag, såväl professionellt som privat, såväl för yrkesutövning som för nöje. Det är också en del av den uppkopplade världen. 2015 har 97% av befolkningen mellan 8-55 år en mobiltelefon i Sverige. Användningen av sociala medier är mycket omfattande:
Besökarna på sociala nätverk har ökat från 53 procent av internetanvändarna år 2010 till 77 procent år 2015. 70 procent av internetanvändarna använder Facebook och nästan hälften gör det dagligen. Instagram har ökat i popularitet och används idag av 40 procent av internetanvändarna, 2014 var motsvarande siffra 28 procent. 22 procent använder Twitter och det är lika många som använder LinkedIn.
En nyhet i årets rapport är Snapchat som används av 21 procent av internetanvändarna. De flitigaste användarna är 12-15 åriga flickor, 62 procent av dem använder dagligen Snapchat. Det är däremot sällsynt med snapchattare över 35 år.
Det här är en verklighet skolan har att förhålla sig till, och låt mig vara glasklar: läget är problematiskt. Forskning bekräftar att just mobiltelefoner skapar en oroväckande utveckling. Exempelvis pekar forskaren Katarina Gospic på forskning som visar att vi tittar på mobiltelefonen 150 gånger per dag. I genomsnitt. För unga är siffran avsevärt högre. Samtidigt tar det enligt artikeln uppåt 25 minuter att återfå fullt fokus. Men det är inte bara den aktiva användningen som påverkar oss i negativ riktning. Sherry Turkle visar i Reclaiming Conversation att samtalskvaliteter blir ytligare av det faktum att en mobiltelefon ligger framme på ett bord när vi pratar med varandra, trots att vi inte använder den.
Det är bra att skolan uppmärksammar detta. Det är också fullt förståeligt att reaktionerna från lärare blir stark vid upplevelsen av att tappa kontrollen i klassrummet. Men debatten om mobiltelefoner i skolan har varit märkbart onyanserad. I huvudsak har två tänkbara strategier för att hantera problemet förts fram, båda med allvarliga brister.
Förbud mot mobiltelefon i skolan
Vi ser nu idel signaler om att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Allt ifrån kolumnister som Alex Schulman till elever själva och lärare som tröttnat pekar på det som en lösning. I debatten hörs röster för att preventivt samla in mobiltelefoner innan lektionen påbörjas. Men är detta ett rimligt förhållningssätt?
Jag menar att förbud mot mobiltelefoner i skolan är orimligt och verklighetsfrånvänt som strategi för att hantera de problem tekniken för med sig. Användningen av IT – som ju smarta telefoner är en del av – främjas just nu hårt i skolsverige. Idag, i skrivande stund, diskuterar exempelvis Skolverket hur digital kompetens kan tydliggöras ytterligare i läroplanen och om hur programmering kan bli en del av ämnet teknik. Att fjärma elever från IT i ett avseende och att främja den i ett annat kan tyckas inkonsekvent. Dessutom vet vi att innehållet på av skolorna utdelade datorer och Ipads kan vara minst lika störande som mobiltelefoner.
Jag menar vidare att ett förbud eller preventivt insamlande av mobiltelefoner i skolan är ett steg bort från skolans uppdrag att verka fostrande. Fostran är naturligtvis ett begrepp som kan förstås olika – somliga anser att förbudsideologier och straff är fostran, men en mer rimlig tolkning av fostransuppdraget för skolan är att skolan skall fostra till att bli en ansvarstagande individ. Detta uttrycks också mycket tydligt i såväl läroplanen för grundskola, förskoleklass och fritidshem (LGR 11) som i läroplanen för gymnasieskola (Gy 11). Att förbjuda och/eller samla in mobiltelefoner i skolan ligger knappast i linje med dessa läroplaners formuleringar, utan är snarare ett sätt att skjuta problem framför sig.
Dessutom är ett förbud sanktionerat med insamling av mobiltelefoner i skolan problematiskt rent juridiskt. Skollagen ger visserligen stöd för beslagtagande av föremål, men först sedan den varit störande. Att preventivt och/eller kollektivt förbjuda och/eller samla in mobiltelefoner kan knappast anses ha stöd i lagstiftningen.
Fri användning av mobiltelefoner i skolan
I andra ringhörnan har vi de som är för en fullständigt fri användning av mobiltelefoner i skolan. Denna position är lika problematisk som den föregående. Ett inte så vanligt, men dock förekommande argument är att eleverna så småningom själva kommer lära sig hantera distraktionen. Vi vet dock att så inte är fallet. Vad gäller exempelvis så kallad fulsurfning vet vi att den inte minskar och att ansvarstagandet inte ökar per automatik enligt forskning av Martin Tallvid. Det finns goda skäl att tro att situationen är densamma vad gäller mobiltelefoner i skolan.
Vidare är den fria användningen av mobiltelefoner i klassrummet problematisk då klasser prestationsmässigt riskerar att dras isär. De skickligaste eleverna tenderar att hantera distraktioner väl emedan de svagare eleverna dras med i en negativ användning. En fri användning av mobilerna riskerar alltså att skapa klyftor inom klasserna, precis som kan ske vid annan IT-användning som inte regleras rimligt. Om detta har jag skrivit en smula i min avhandling.
Då vi ju faktiskt vet att mobiltelefoner i skolan bidrar till många distraktionsmoment är det också rimligt att anföra att den kan utgöra ett arbetsmiljöproblem. I min forskning (som dock handlar om datorer i klassrummet), vittnar eleverna om att det är svårare att fokusera på studierna även om ambitionen finns, helt enkelt därför att det ibland blir stökigare när alla runt om använder IT. Samma sak torde gälla mobiltelefoner i skolan.
Och till sist har vi det där med koncentrationen. Om en elev tittar på sin mobil så ofta som var 3-6 minut och det tar 25 minuter (enligt Katarina Gospic) att återfå fokus har vi en situation där det finns elever som faktiskt aldrig upplever fullt fokus. De må tro att de gör det, men de når aldrig dit. En fri användning av mobiler i skolan verkar ur detta perspektiv också orimligt.
Hantera mobiltelefoner i skolan
Jag är uppriktigt förvånad över att debatten kring mobiltelefoner i skolan är så starkt polariserad. Förmodligen hänger det ihop med vår egen relation till mobiltelefonen å ena sidan och å andra sidan en retorik som strikt betonar skolans kunskapsuppdrag (och alltså glömmer en del av fostransuppdraget eller åtminstone tar lättare på det). Jag menar att det är skolans uppgift att se till att hantera mobiltelefonerna på ett konstruktivt sätt.
Skollagen stipulerar att eleverna skall ges möjligheter till likvärdig utbildning. Det är ett rimligt argument att somliga elever exempelvis kan behöva appar på mobiltelefonen för att hålla ordning på tiden eller för att använda andra hjälpmedel. Detta uttrycks ofta i specialpedagogiska sammanhang, och eleverna måste få de möjligheterna. (Att det är skolan som skall tillhandahålla det material som behövs för utbildningen är en riktig invändning här – men det är en annan fråga). Det finns också andra tillfällen där mobiltelefonen faktiskt kan vara motiverad. Låt exempelvis säga att en elev har ytterligen svårt att läsa långa nyhetstexter och helt struntar i sina skoluppgifter. Är det då inte bättre att eleven läser korta nyhetsnotiser på Omni än att hen inte alls läser? Den utvecklingskraft som finns skall användas när det är pedagogiskt motiverat.
Det innebär inte att alla andra skall använda telefonen. Erfarenheter visar att elever faktiskt kan förhålla sig till tydliga regler när det gäller IT-användning. Så pekar exempelvis jag och Helena Kvarnsell i Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik på att elever i sjunde klass mycket lätt kan lära sig när man får använda IT och inte. Sammaledes kan utan vidare tillämpas på mobiltelefoner. Det är upp till var och en att finna sina regler utifrån rådande förutsättningar förstås. För mig ter det sig rimligt att mobilen i normalfallet skall finnas i fickan med notiser avstängda. Ungefärligen på samma sätt som undervisning där datorer finns i klassrummet under vissa omständigheter behöver genomföras med locket stängt och/eller notiser av. Måhända att mobiltelefoner i skolan skall användas avsevärt mycket mindre än datorerna, men ändå.
Utöver att skapa gemensamma regler för användningen av mobiltelefoner i skolan kräver en mer konstruktiv hantering också ett medvetandegörande av vad teknik faktiskt gör med oss. En aktiv hantering kräver att läraren pratar med sina elever om just koncentration, om app-beroende och om hur tekniken påverkar vårt sätt att tänka. Reglerna och förhållningssätten måste med andra ord byggas upp kring ett tydligt motiv till att lärare och elever gemensamt skapar ett förhållningssätt till mobiltelefoner, liksom till annan IT.
Till sist
Det finns naturligtvis undantag. En debatt handlar exempelvis om Periscope och filmning av verksamheten i skolan. Detta borde ingå att diskutera när det gäller hanteringen av mobiltelefoner. Användningen av just Periscope har använts som skäl allena att förbjuda mobiltelefoner exempelvis av det skälet att det på en skola finns elever med skyddad identitet. Sådant måste naturligtvis hanteras ytterligen respektfullt och förbud kan vara påkallat av den anledningen (om det inte verkar stigmatiserande och utpekande vilket kan vara kontraproduktivt för den drabbade). Likaså kan andra situationer påkalla andra lösningar än att hantera mobiltelefonen såsom beskrivits ovan. Men utgångspunkten måste ändå vara att ge en utbildning som å ena sidan fostrar mot det samhälle vi faktiskt lever i, och som å andra sidan också tar signalerna om mobiltelefonernas negativa inverkan på allvar. Jag menar att det är fullt möjligt att hantera mobiltelefoner i skolan på ett sådant sätt. Balans är nyckelordet.
