Håkan Fleischer

Läser som hastigast ett referat av undersökning genomförd av Lärarnas Riksförbund gällande lärares upplevelser av användning av IT i skolan. Finner glädjande nog att deras syn harmonierar med min. Jag citerar förbundsordförande Bo Jansson:

Många har trott att lärarnas betydelse minskar när skolan digitaliseras. Men min bestämda uppfattning är att lärarnas betydelse ökar. En elev som tillåts surfa runt på egen hand fastnar ofta på första bästa träff och risken är att eleven sedan bara skriver av det.

Och exakt så är det. Att införa IT är ett första och viktigt steg. Att förvänta sig att våra barn och ungdomar tillhör en digital generation som per automatik hanterar tekniken är naivt och skadligt för kunskapsutvecklingen i svensk skola menar jag. En användning av IT där lärarkåren inte hänger med kan bidra till ökad digital ojämlikhet. Det är ett välkänt faktum att det finns en klick elever i varje klass som klarar sig bara alldeles oavsett miljöförutsättningar. Sedan finns också en klick som är extra sårbara. Läraren måste aktivt kunna  hantera den sistnämnda biten. De som alltid klarar sig har ofta en förmåga att se datorn som ett utmärkt verktyg, medan andra elever upplever ökade distraktioner. Därför måste vi också se till att vidareutveckla lärarkåren, från den position den står i, precis som i processutvecklingsverktyget IPAK. I min värld handlar det om att utveckla tre saker: Dels behövs utvecklade kunskaper hos lärarna om teknikanvändning (det finns fortfarande lärare i en-till-en skolor som inte kan logga in på sin dator. Det är ett faktum.), ämneskunskaper och didaktiska förhållningssätt. För det andra behövs utökade kunskaper om de mer mjuka värdena i samband med införande av IT, som exempelvis etik och moral på nätet, identitetsbildning och juridik. Det tredje området jag ser omedelbara behov i rör betyg och bedömning i en tid där datorn åtminstone potentiellt sett bidrar till bredare genreproduktion och därmed mindre mallstyrda examinationer att bedöma. Jag finner stöd  för detta resonemang hos Bo Jansson:

Ibland möts man av synsättet att det vi kan slå oss till ro – att nu har skiftet skett och den moderna skolan är här. Framtiden är här. Det tror jag är en farlig syn. Det krävs ett mycket mer öppet sinne och en förståelse för att de stora förändringarna ligger framför oss. Man får aldrig tro att det är klart, säger han. Och vi lärare är vana att hela tiden utveckla vårt sätt att undervisa. Men det går inte att tvinga fram med beslut i utbildningsnämnden – ”nu när ni fått datorer vill vi att ni arbetar på ett nytt sätt imorgon”. Lärarna måste få tid på sig att själva utvecklas hela tiden.

Bo Jansson och Lärarnas Riksförbund slår också fast att en likvärdighet mellan kommuner måste komma tillstånd, och att lärarkårens kompetensutveckling måste vara kontinuerlig och inte bestå av punktinsatser. Jag håller med till fullo.