Det kom ett meddelande på Google Scholar om att en forskningsartikel, Teacher Self-Efficacy in 1:1 iPad Integration in Middle School Science and Math Classrooms har citerat min internationella forskningsöversikt What is our current understanding of one to one computer projects. Det visade sig att den handlar om lärares självuppfattade kompetens när det gäller inre och yttre hinder för införande av iPads i klassrummet. Det teoretiska ramverket tycks vara begreppet self-efficacy såsom det formulerats av Bandura och TPACK.

Kort sagt visade resultaten att lärarna i studien att de yttre hindren man upplever som besvärliga är de vanliga misstänkta: Dels institutionella hinder som bland annat handlade om restriktioner för vilka program som fick användas, logistiken på skolan kring iPads och så vidare. Infrastrukturen förde också med sig problem att lösa, exempelvis sådana som hade med uppdateringar av appar att göra och nätverkstrubbel.

Vad som fångade mitt intresse var de inre barriärerna och uppfattningarna om sig själv och andra i den förändrade situationen. Helt enkelt lärarnas känslor och upplevelser av hur det är att sjösätta ett iPadprojekt. Här återfinns lärares rädslor och tveksamheter inför att använda iPaden för att man inte vet hur det anknyter till elevernas studier, och känslan av att inte ha tid att integrera verktyget i verksamheten. Men här finns också rädslor och känslor av att inte klara av att hantera tekniken inför sina kollegor eller att inte se dess relevans för sin undervisning.

Detta är dock absolut inte att göra artikeln rättvisa, den läses med fördel i sin helhet för den som vill fördjupa sig. Den leder mig dock vidare till nedanstående tankar.

Det är inte längre en fråga om datorer skall implementeras

Det verkar tydligt att diskussionen om huruvida skolan skall ha en hög täthet av datorer/surfplattor eller inte börjar ebba ut. Det är en absolut självklarhet för de flesta, även om alla skolor inte har datorer till varje elev ännu.

Nu kommer då nästa steg. Konsolideringsfasen. Tekniken behöver befästas och användningen behöver stärkas. Då behövs naturligtvis kompetensutveckling, men vi måste också förstå lärares inre barriärer att ta detta steg. Med en förståelse för barriärernas konstruktion kan de kommande stegen genomföras så konstruktivt och effektivt som möjligt.

3 vägar att kartlägga inre barriärer

Self efficacy

En väg att kartlägga inre barriärer är att använda sig just av self-efficacy som teoriram. Begreppet handlar alltså om att ta utgångspunkt i lärarnas självupplevda kompetens inom ett antal områden. En studie av lärares upplevda kompetens kan genomföras med hjälp av enkät (sådana indexbaserade undersökningar finns att anpassa för det pedagogiska fältet), med hjälp av intervjuer eller i kombination.

Concern Based Adoption Model

Ett annat sätt att få bra grepp om inre barriärer är att använda Concern Based Adoption Model (CBAM). Teorin kring CBAM går kort ut på att införande av en förändring skapar en mängd olika orosmoln, funderingar och rädslor hos personalen. Beroende på vilken typ av oroskänslor som finns representerade anpassas införandet av nästkommande steg. Jag har själv översatt och arbetat med detta instrument, och det är särskilt lämpligt att använda vid upprepade mätningar för att se personalgruppens utveckling. De typer av ”concerns” som mäts (och som kräver olika ansatser) är:

Mätningen görs över hela personalgruppen och ger indikativa svar för de undergrupper som man vill plocka ut. Exempelvis kan det handla om ålder, kön, undervisning per ämne eller hur länge man varit i yrket. Här är ett exempel på en sådan graf från en av mina utvärderingar.

I den bästa av världar kombineras en sådan mätning med intervjuer för att tillsammans med personalgruppen nå fram till vad nästkommande steg bör innehålla för komponenter. I bilden ovan ser vi en personalgrupp som är relativt tidiga i sin utveckling och som främst har informationsbehov. Denna “puckel” kan alltså förvänta sig flyttas framåt i grafen vid korrekt genomförda satsningar.

Tematisk intervjustudie

Det är naturligtvis också möjligt att sätta upp ett antal frågeområden och genomföra vanliga hederliga intervjuer kring området. Själv föredrar jag att arbeta tematiskt med Interpretativ Phenomenological Analysis (IPA) som utgångspunkt för att säkerställa den vetenskapliga stringensen.

Till sist

Vi är alltså inne i en konsolideringsfas. Vi måste nu ta vara på lärares kompetensutvecklingsbehov. De måste i sin tur basera sig i en noggrann analys av de inre barriärer lärare upplever sig behöva ta sig förbi för att komma vidare. Själv tycker jag det är rimligt om det sker på vetenskaplig grund.