Browsed by
Etikett: björklund

Håkan suckar – Nytt Alliansutspel: förbjud mobiltelefoner i skolan

Håkan suckar – Nytt Alliansutspel: förbjud mobiltelefoner i skolan

Alliansens senaste utspel berör förbud mot mobiltelefoner i klassrummet. Idag har skolan rätt att tillfälligt beslagta elevens mobiltelefon om den utgjort ett störande moment i klassrummet. Det är naturligtvis rimligt. Alliansen vill nu gå ett steg längre och tillåta att skolan (dvs den enskilda läraren på lektionen) i förebyggande syfte kan samla in mobiler. Förslaget ligger i linje med Björklunds övriga vurm för ordningsfrågor. Problemet är att han skjuter fullständigt över mål.

För frågan om störande mobiltelefoner är väl en fråga också om andra störningsmoment? Om en lärare upplever problem med att eleverna pysslar med youtube och sms på telefonerna – är problemet då primärt av teknisk art, eller är det ett utslag för bekymmer i det pedagogiska ledarskapet? För mig är det rimligt att en sådan situation är ett utslag av problem i det pedagogiska ledarskapet. Det vill säga, förbjud, samla in, låt läraren agera polis istället för att ägna sig åt sin kärnverksamhet – men tro inte att problemet försvinner. Möjligen flyttar det. Och så kan vi hålla på, i all oändlighet.

Det är alltså snarare en fråga om det pedagogiska ledarskapet. För mig är det starkt kopplat till förtroende fulla relationer mellan elev och lärare. Det är inget som byggs upp av att leka polis på lektionen, det kan jag försäkra. Jag är inte för en flumskola där alla gör vad de vill. Jag tror att såväl barn och unga som vuxna behöver ramar och regler. Men jag tror att det händer något av värde när vi gemensamt formulerar regler. Skulle det vara möjligt att istället bygga förtroendefulla relationer till eleverna och sätta upp gemensamma riktlinjer? Är det möjligt att samspela så att eleverna inte bara lär sig vad de får göra och inte göra, utan också varför det är så, och dessutom på ett sätt så att de själva skriver under på det? Jag tror det. Absolut.

Det här väcker ju onekligen frågan om tilltro till lärarens kapacitet och förmåga. Enligt senaste lärarbarometern har 17% av lärarkåren stort eller mycket stort förtroende för Björklund. Endast 4% har mycket stort förtroende. Björklunds förtroende för svensk lärarkår tycks inte heller så stort. Två heta tips till Björklund är därför: Lyssna på forskning om skolan på ett ärligt och öppet sätt och bygg förtroendefulla relationer med lärarkåren. Frågan om ordning i skolan är lågt prioriterad för lärarkåren. Enbart 9% av lärarkåren tycker det är en viktig fråga. Ynkliga 2% tycker att betyg i tidigare åldrar än idag är en viktig fråga. De tre viktigaste frågorna för svensk lärarkår är istället höjda ingångslöner, att minska lärares administrativa arbetsbörda (stick i stäv med dagens förslag) och att ge mer resurser till elever med särskilda behov. Nu menar inte jag att en minister skall ägna sig åt populism. Det är en strategisk position där man ibland behöver fatta obekväma beslut. Men, och det är ett viktigt men, besluten måste vara förankrade i någon slags verklighet i en förtroendefull relation med politikens målgrupp. Så är knappast fallet nu.

 

Är okunnighet ett problem om man är utbildningsminister?

Är okunnighet ett problem om man är utbildningsminister?

Frågan skulle kunna vara retoriskt ställd, med det självklara svaret “ja”. Emellertid är det inte så. Ty, det tycks som om vi har en utbildningsminister som gång efter annan låter sin nostalgi efter svunna tider och okunskap styra utvecklingen i svensk skola. Sammantaget med en sällsynt oförmåga att lyssna till motargument torde Jan Björklund vara ett verkligt problem. Dock kvarstår fakta: för Folkpartiet och regeringen är det uppenbarligen inte ett problem. Några exempel från de två senaste dagarna: Igår hörde vi ett utspel där Jan Björklund med emfas skåpade ut i stort sett samtliga lärarutbildningars verksamhetsförlagda utbildning (VFU). De håller alldeles för låg kvalitet sägs det, och istället vill Björklund införa träningsskolor enligt finsk modell, där lärarstudenterna fjärran från sina framtida arbetsplatser och specifika villkor skall få alldeles särdeles god feedback på sin övningsundervisning. Idag läser vi i DN om hur Björklund reagerar över Sollentunas framsynthet när de väljer att arbeta med iPad. Själv tycker jag att nyfikenhet på omvärlden och takt med sin samtid bör prägla skolan. Där är jag och Björklund sannolikt av mycket olika uppfattningar.

Den som känner mig vet att jag inte gärna vill ta parti varken för eller emot datorisering i skolan, eftersom jag forskar i ämnet. Jag brukar med emfas påpeka att jag är helt säker på att datorisering innebär förändrade kvaliteter i kunskapsbildning – inte försämrade, inte förbättrade. Åtminstone vill jag påpeka detta inledningsvis, tills annat är bevisat. Problemet med Björklunds retorik är att han tar sin utgångspunkt i att allt måste vara som förr – inte bara i fråga om datorisering, utan också ifråga om annat: skolans struktur, lärarens roll, lärarens utbildning och elevens upplevelse av skolan.

Okunnighet är ett problem om man är utbildningsminister. Retoriken att först formulera sina sanningar, och sedan selektivt söka stöd för dem  utan att ta hänsyn till den unika skola Sverige har känns minst sagt besvärande. Jag vill inte påstå att allt Björklund gör eller säger är fel – men nog sjutton måste skolan få fortsätta vara rolig för eleverna? Nog måste kreativitet, experimentlusta och hänsynstagande till elevernas intressen kunna vara en del av svenskt skolväsende? Just nu känns det som att motsatsen är ett självändamål. Det är ett problem, om man är utbildningsminister.