I sommar har jag roat mig (och oroat mig) med att debattera det så kallade skolflummet. Jag har också debatterat med företrädare för det jag kallar skolflum. I mina diskussioner har jag också kunnat konstatera att det finns ett flertal personer som tänker, reflekterar och är oroade över flummiga idéers spridning i svensk skola. Här tänkte jag därför redogöra för en tänkbar syn på flum som inte alls behöver stå oemotsagd. Detta är min personliga tolkning och reflektion. Resonemangen utgår från skoldebatt eftersom det är där jag är mest verksam, men är troligen tillämpliga i andra sammanhang också.

Vetenskap och beprövad erfarenhet

Svensk skola skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men vad innebär då detta? Ofta i debatter med företrädare för de perspektiv jag kallar flummiga blir vetenskapen beskylld för att vara ett slags tyckande. Naturligtvis kan jag som vetenskapsman tycka en farlig massa saker, även utifrån min vetenskap. Men vetenskap handlar om att systematisera kunskap på ett så transparent sätt som möjligt. Forskningens resultat, givet att den är korrekt genomförd, gäller tills annat har bevisats. Således är det alltid det starkaste argumentet som vinner. En vetenskapsman kan därför strängt taget inte vara utlämnad till ett relativistiskt tänkande; det är forskarens uppgift och plikt att faktiskt ändra uppfattning om andra argument som är starkare kommer i dagen. Ett rimligt exempel är forskningen kring magsår. Den tidigare etablerade uppfattningen bland läkare att magsår orsakas av stress får helt enkelt ge vika för det starkare argumentet (dvs bättre belagda), nämligen att magsår beror på bakterier. Inom medicin tycks detta självklart. Samma sak gäller emellertid inom det pedagogiska området. En intellektuellt hederlig vetenskapsman slutar (om han någonsin börjat) hänvisa till elevers skilda lärstilar när teorierna om lärstilars förträfflighet har blivit falsifierade. Där är det helt enkelt punkt. Det må smärta att behöva ändra uppfattning, men det är vetenskapsmannens plikt att göra så. Att bygga skola på vetenskaplig grund handlar alltså om att det starkaste forskningsargumentet vinner tillträde och andra får träda tillbaka, oavsett personliga preferenser och önskemål.

För det andra skall skola alltså bygga på beprövad erfarenhet. Allt gott här i världen är naturligtvis inte byggt på forskning, och det vore märkligt om skolan alltid skulle behöva forskningsbelägga saker (en åsikt man som forskare ofta blir beskylld för att besitta). Med beprövad erfarenhet avses helt enkelt erfarenheter som gjorts av flera människor och som har dokumenterats väl på ett eller annat sätt utan att för den sakens skull vara forskning. Sådana erfarenheter är centrala i skolutvecklingen.

Till frågan om flum

Men då är frågan vad flum innebär. Jag definierar det utifrån mina erfarenheter som idéer som inte klarar kritisk granskning men som ändå består. Det är alltså en idé som får fotfäste trots att det inte bygger på vare det starkaste argumentet eller beprövad erfarenhet. Att idén består beror främst på en oförmåga hos flumrepresentanten att tänka kritiskt. Men vad är då kritiskt tänkande? Jo, den som tänker kritiskt gör följande:

1. Uttrycker sina frågor eller hypoteser klart och tydligt
2. Söker och ger tydliga svar
3. Är välinformerad
4. Använder sig av trovärdiga källor och anger dem tydligt
5. Har en förmåga att se en helhetsbild
6. Har kontroll över vad frågan egentligen gäller och låter den inte förskjutas
7. Har en vaksamhet mot andra uppfattningar än sin egen
8. Har ett öppet sinne och överväger ärligt den andres ståndpunkt
9. Ändrar uppfattning om argumenten är starkare än de egna
10. Har den grad av precision som krävs för det som diskuteras (låter därmed inte tämligen generella begrepp eller ytterligen specifika dito fördunkla)

Flumvarningslampan tänds alltså när en person vidmakthåller en idé som det finns starkare skäl att förkasta än att behålla och som bryter mot ovanstående kännetecken för kritiskt tänkande. Jag menar att skoldebatten ibland präglas av flum och brist på kritiskt tänkande, och att vi bör vara vaksamma. Ett tänkbart skäl är att personen som företräder flummet ägnar sig åt något slags önsketänkande. I de debatter jag ägnat mig åt i sommar kan jag konstatera brott mot samtliga 10 ovanstående punkter. Flera har under sensommaren påpekat vikten av kritisk debatt i skolsammanhang. Senast idag fann jag det utmärkta inlägget En kritisk vän av Pål Christensson.

Är argumentationen av vikt?

Så till en brännande fråga: är det viktigt att ägna sig åt att debattera och argumentera kring frågor som uppfattas som flummiga? Ja, det är det absolut. I egenskap av forskare skall jag ju faktiskt vara beredd att ändra uppfattning och måste, enligt punkterna ovan, vara beredd att lyssna och ompröva ståndpunkter. Detsamma gäller naturligtvis alla, oavsett yrke, som vill ha en välinformerad bas att stå på i sina ståndpunkter. Men – och det här är viktigt – det är bara viktigt om det är en argumentation som genomförs på ett intellektuellt hederligt sätt. Jag menar att här finns ett problem. I dessa debatter är det inte alls ovanligt att motparten konsekvent ägnar sig åt argumentationsfel, och då kommer man ingenstans (tvärtom luras man enkelt med att själv begå argumentationsbrott). Det enda som händer är att irritation skapas. Ansvaret för denna irritation (men måhända inte dess uttryck) ligger helt hos den som konsekvent vägrar följa argumentationsregler. Några av de argumentationsfel som är vanligast förekommande vid sådana diskussioner är (med konstruerade exempel som speglar sådant jag själv noterat i debatten):

1. Omvänd bevisbörda. Din fråga, som är klar och tydlig enligt punkt 1 ovan, bemöts av en motfråga, generell, luddig och omöjlig att svara på. Motparten försöker här lägga över någon slags bevisbörda för den tes hen själv skall stå upp på till dig. Felaktig argumentation.
2. Ad Hominen. Att få den egna personen bespottad för att en enkel fråga ställs, istället för att svara på den.
3. Falsk dikotomi eller falskt dilemma. Om ditt sätt är fel måste mitt vara rätt.
4. Post hoc, ergo propter hoc. Efter det – därför på grund av det på latin. Bara för att något sker efter något annat, innebär det inte att det finns ett orsakssammanhang. Typexempel: “Mina elever stod på alla fyra och blev fokuserade, så visst kan vi styra energierna i kroppen med kroppsställningar”.
5. Halmgubben – att tillskriva motparten en egenskap eller uppfattning som hen inte har och sedan attackera uppfattningen kraftigt. Själv blir jag (trots att jag skriver böcker om digitalisering som lyfter skolan) flitigt angripen av en skoldebattör som teknikfientlig – och sedan attackeras den helt felaktiga ståndpunkten. Naturligtvis är detta intellektuellt ohederligt.
6. Argumentum ad Ignorantiam. Ett argumentationsfel som utgår från att eftersom det inte finns några bevis för att ett förhållande är falskt måste det vara sant. “Du kan inte bevisa att skolplikt är bra för skolbarn, alltså kan vi ta bort skolplikten”.
7. Non sequitur. Det följer inte på latin. Argumentationen hänger inte ihop. “Du gillar ju inte att anteckna på dator så du är helt teknikfientlig”. Att inte vilja anteckna på dator säger naturligtvis inget om förhållande till teknik i övrigt.
8. Petitio principii. En argumentation som i sig kan vara riktigt uppbyggd rent tekniskt men som ändå är felaktig eftersom någon av premisserna är okända. Exempelvis: “Men vetenskap är ingen vettig utgångspunkt, den ändrar ju sig hela tiden”. Här finns en dold (okänd) utgångspunkt som säger att förändring är dåligt (jmf med det faktum att det starkaste argumentet skall vinna).
9. Det sluttande planet. Om ett påstående gäller, då måste andra kraftigt överdrivna påståenden också gälla. Exempelvis: “jaha, så du tycker alltså att ungarna skall stänga av datorerna ibland. Med din retorik skall flanellografen skall fram ur gömmorna igen”.
10. Argumentum ad Populum. Man använder populäriteten hos en företeelse som en indikation på en sanningshalt: “Det är mängder av ungar som säger att de lär sig bäst när de får använda sociala medier samtidigt, alltså måste det vara sant att ungdomar kan göra flera saker samtidigt”.

Naturligtvis är det inte så att du måste “kunna” ovan nämnda argumentationsfel och förhålla dig till dem innan du ger dig in i en debatt. Med sunt förnuft och omdöme undviker du per automatik de flesta felen. Med andra ord, står du i en diskussion där ett alternativt sätt att hantera en skolfråga bestrider vetenskap och beprövad erfarenhet, där argumentationen inte förs på kritiska grunder och dessutom på ett felaktigt sätt, lämna då diskussionen. Det hela är flum. Du kan inte vinna argumentationen – helt enkelt för att det inte är en argumentation alls i egentlig mening. Ansvaret för det ligger naturligtvis på den som begår argumentationsfelen och som brister i sitt kritiska tänkande.

Källor och vidare läsning

För mer ingående resonemang om kritiskt tänkande, se gärna professor Ennis utmärkta arbeten.

För en god genomgång av argumentationsfel, se exempelvis fina bloggen Tankebrott.

Artikel i D.T Ohederliga debattekniker kortsluter debatt

Blogginlägget En kritisk vän av Pål Christensson