Browsed by
Etikett: 1:1

effektiv feedback för lärare
Mitt bidrag: Svensk forskning om 1:1 – Vilka slutsatser kan vi dra?

Mitt bidrag: Svensk forskning om 1:1 – Vilka slutsatser kan vi dra?

Comments 0 kommentarer

Imorgon pratar jag på Skolverkets konferens om svensk forskning om 1:1 som är ett samarrangemang med Datorn i Utbildningen. Otroligt hedrande, och jag tänker göra allt vad jag kan för att få folk att förstå att kritisk inte är det samma som negativ. Jag tänkte ägna mig åt att prata om min forskning, mina resultat, och hur Sverige kan ta sitt starka utgångsläge vad gäller infrastruktur till att verkligen nå fördjupade kunskaper med hjälp av egen dator i skolan, nämligen med hjälp av stretchad kunskap vilket ju också är slutprodukten av min avhandling. Nedan är min presentation för morgondagen.

Rykten säger att konferensen kommer att live-streamas. Jag länkar ut adressen så snart jag vet.
1:1, 1:2 eller 1:1,5?

1:1, 1:2 eller 1:1,5?

Comments 3 kommentarer

Kryptisk rubrik, men den som är invigd vet att det handlar om förhållandet mellan antalet datorer och elever i skolan. Som de flesta känner till, drar en våg av 1:1 projekt över Sverige (Datorn i utbildningen, 2011) som ett resultat av satsningarna i Maine (Maine Learning Technology Initiative, 2010). Även i många andra delar av världen sprids 1:1 projekten nu i rask takt, bland annat Spanien, Portugal, England, Colombia, Israel och Nepal (The Worldbank Group, 2011). Forskningen visar att eleverna producerar mer material, blir mer självgående i sina studier och att de blir mer motiverade när de är i 1:1 projekt (Fleischer, in press). Emellertid börjar också signaler på att alternativa sätt att använda datorn i utbildningen kan vara fruktsamma på sätt som 1:1 inte klarar av. Själv är jag värderingsfri i detta, men tycker nedanstående resonemang är intressant.

Larkin (2011) visar nämligen i en pinfärsk studie att 1:2-lösningar (en dator på två elever) och 1:1,5-lösningar (hälften av klassen arbetar med varsin dator, den andra halvan blir instruerade i grupper, sedan sker byten), har två stora fördelar framför 1:1.

Den första fördelen Larkin (2011) tar upp är av ekonomisk karaktär. Hans forskning visar klart och tydligt att datorn används mycket mer intensivt i 1:2-lösningar, när de används. I somliga satsningar i studien har eleverna tillgång till datorn hela veckan, i andra endast 3 dagar per vecka. Studien visar att datorn används mer intensivt i klassrummet den tid den finns där, när eleverna är i 1:2-situationer. Omvänt kan sägas, att 1:1 datorerna i högre usträckning undviks att användas när de är tillgängliga. Detta gäller främst i situationer där eleverna inte har tillgång till datorn veckans alla dagar. Resonemanget är naturligtvis intressant för den som vill spara pengar på sin skola. Skolan får helt enkelt mer pedagogisk bang for the buck av 1:2-datorer.

Det andra huvudargumentet för 1:2 enligt Larkin (ibid.). är att eleverna samverkar mycket intensivare med varandra i sådana situationer. De lär sig mer kollaborativt och utvecklar på så vis sina färdigheter att arbeta i lag. Emedan 1:1 stimulerar produktion och motivation, visar det sig att den också motverkar samarbete i klassrummet:

During the periods of their use, the netbooks substantively  affected the social activity in three of the classrooms and affected the fourth classroom in a less significant way. Although the level of non-netbook social activity varied according to the task (e.g, individual reading activities, completion of tests, or group discussions) the level of social activity remained consistently and conspicuously low during all periods of netbook usage in class A (klass med 1:1 alla dagar i veckan, min anm) (Larkin, 2011, p. 116).

Vad man kan dra för växlar ur en enskild studie vet jag inte, och artikeln är behäftad med vissa metodologiska frågetecken. Resonemanget är emellertid intressant, eftersom det för in en central fråga: Påverkas den sociala dimensionen av klassrumsarbetet vid införande av 1:1 (svaret är givetvis JA), och hur skall eventuella obalanser som uppstår i såväl elevens som lärarens situation hanteras? I 1:1-klassrummet – som ju skapar avsevärt mycket mer självgående och motiverade elever, vilket ju är positivt – förskjuts exempelvis lärarens roll till att vara mer av en handledare och mindre ”traditionell” lärare. Om detta kan man tycka olika, sannolikt bland annat mot bakgrund av sin professionstrygghet. Själv tycker jag det är bra. Oavsett vad man tycker, måste såväl elevfrågorna (de om elevers sociala utveckling) som lärarfrågorna (de om yrkesrollen) tas tillvara vid satsningar på 1:1, 1:2 eller 1:1,5.

Referenser

Datorn i utbildningen. (2011). Framtidens lärande – Egen dator  Retrieved 2011-1-11, 2011, from http://www2.diu.se/framlar/egen-dator/

Fleischer, H. (in press). What is our current understanding of one-to-one computer projects: A systematic narrative research review. Educational Research Review. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.edurev.2011.11.004

Larkin, K. (2011). You use! I use! We use! Questioning the Orthodoxy of One-to-One Computing in Primary Schools. Journal of Research on Technology in Education, 44(2), 101-120.

Maine Learning Technology Initiative. (2010). About MLTI  Retrieved 2011-06-09, 2011, from http://www.maine.gov/mlti/about/index.shtml

The Worldbank Group. (2011). 1-to-1 educational computing initiatives around the world, from http://blogs.worldbank.org/edutech/node/558

 

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

Comments 0 kommentarer

[adsense]

Min forskningsöversikt över en till en projekt visar att det finns relativt lite forskningsmaterial om en till en som inte är beroende av så kallade self-reports, och som har bidragit till att driva forskningsfronten framåt. Egentligen kan sägas att relativt lite har hänt sedan 2000-talets början: Det är ungefärligen samma frågor som ställs med ungefärligen likadana svar. Samtidigt vet alla att utvecklingen inom datoriseringen och skolan går enormt snabbt framåt. Här står forskningen alltså inför ett problem. Nedan beskriver jag några av skälen till dessa problem.

Ett grundläggande problem i forskningen om en till en är en kombination av den så kallade Hawthorne-effekten och utvärderingskulturen som präglar införande av kostsamma projekt på kommunal nivå. Hawthorne-effekten är namnet på den effekt som uppstår när man inför en förändring i en organisation, och försöker mäta vilken nytta den gör. Det vill säga, man intresserar sig väldigt starkt för vad som sker i all väljvilja! I en till en verksamheter har man satsat enorma pengar på att ge elever och lärare laptops (det vanligaste alternativet av lösning), och sätter elevernas aktiviteter, motivation och skolarbete under luppen. Hawthorne-effekten föreskriver att en ökning av just motivation, lärandelust, kreativitet och annat ökar (eller i alla fall av den upplevda dito). Om man skall vara lite krass, säger Hawthorne-effekten alltså att samma effekt skulle uppnås om alla elever fick varsin ponny och lärandet kretsade kring skötseln av nämnda ponny, under förutsättning att någon andäktigt följer processen.

Parat med Hawthorne-effekten finns problemet med kostnaden. Eftersom stora kostnader – av naturliga skäl – måste motiveras, sätter man snabbt in utvärderingsinsatser för att följa projekten. Inget ont om detta – troligen är det nödvändigt. Ur ett forskningsperspektiv är det emellertid problematiskt, alltså även om utvärderingarna administreras från ett ansett universitet. Gång efter annan i vetenskapens historia har det visat sig att utvärderingar och rapporter utgivna vid det egna universitetet de facto håller sämre kvalitet och är mindre välbeställda med kritisk hållning jämfört med peer reviewad forskning. Detta är ett välkänt och inte särdeles kontroversiellt faktum. Faktumet till trots får dylika utvärderingar och rapporter omfattande spridning, till en (skol)publik som dessvärre uppfattar materialet som just forskning.

Detta leder till nästa problem när det gäller att beforska en till en verksamheter. När ett projekt sjösätts vill man utvärdera det snabbt – allra helst under tiden det rullar. Här styr bland annat ekonomiska skäl:  det gäller att inte äventyra möjligheten att göra projektet till en permanent verksamhet. Det utvärderaren då har möjlighet att göra, är att bygga sina slutsatser på så kallade self-reports.

Med self-reports avser jag här data som bygger på användarens egen uppfattning om hur arbetssituationen har ändrats, men som inte mäter den faktiska förändringen. Likaså bygger data från lärare i hög utsträckning på self-reports: via intervju eller enkäter får läraren besvara hur man exempelvis upplever att elevens arbetssätt har förändrats. Även self-reported data bidrar naturligtvis till viss kunskap, men den ger – tillsammans med Hawthorne-effekten och utvärderingens karaktär – ett forskningsproblem, nämligen sk publikationsbias.

Tänk dig att du är forskare, och har utvärderat ett projekt enligt ovan. I bakgrunden finns en kommun som betalat mängder av pengar för att utvärdera sitt projekt. Forskaren är anställd vid ett universitet eller en högskola, och skriver en rapport i nämnda institutions namn. Den blir enligt erfarenheten i 95 fall av 100 positivt riktad. Samma forskare får sedan möjligheter att fördjupa sitt arbete inom exempelvis ramen för en doktorandtjänst, och forskaren tänker ta ett steg bortom self-reported data. Ponera nu att forskningsdata visar något annat än vad de kraftigt positiva utvärderingarna gjort. Samma författare, samma projekt som följs. Kan författaren då publicera sin data? Svaret är ofta (men inte alltid) nej. Varför, frågar vän av ordning. Svaret är enkelt: därför att han utsätts då, redan i begynnelsen av sin forskarkarriär, för så kallad publikations-bias. Tidigare har projekten skrivits fram som starkt positivt. När forskningsresultaten visar något annat minskar forskarens totala trovärdighet, om helt olika bilder visas upp. Forskaren har i det här läget två val att göra: Antingen publicerar man sig inte, eller så väljer man att (åter)igen luta sig mot self-reported data. Och därmed uppfinns hjulet en gång till.

Detta betyder inte att vi ska kasta ut en till en verksamheter. Det betyder inte heller att de utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar som producerats är värdelösa. Däremot måste läsaren vara vaksam mot ovanstående, och förhålla sig kritisk till exempelvis det faktum att mängden artiklar som berör effekter på betyg och andra sätt att mäta “faktiska” kunskapsnivåer är långt färre än de som bygger på self-reported data. Det gäller också att skilja på utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar. Med detta tycks det vara något sämre ställt i konungariket Sverige, om man skall tro debatten om en till en i skolan.

Skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt

Skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt

Comments 3 kommentarer

bibliotekarieFörutsättningarna för, och utfallen av, införande av en-till-en (en dator per elev och lärare) är väldigt olika (se exempelvis Penuel, 2006). Somliga skolor har en högt utvecklad strategi, andra närmar sig projektet på ett närmast ad-hoc artat sätt. En del skolor håller en-till-en inom husets väggar, andra samverkar med så många parter som möjligt utanför skolans ram. En rykande färsk forskningsöversikt över en-till-en verksamheter och hur de presenteras i peer revieawad forskning (Fleischer, 2011) visar att de projekt som bäst lyckas, är de som engagerar inte bara lärare, utan  också näraliggande intressenter. I den här bloggposten vill jag därför peka på att skolbibliotekarier är nyckelpersoner för framgång i en-till-en projekt. Detta av några olika skäl.

Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.

Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade  i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.

Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.

[adsense]

Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och “på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.

Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på “läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.

Referenser

Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Opublicerat manuskript.

Penuel, W. R. (2006). Implementation and Effects of One-to-One Computing Initiatives: A Research Synthesis. Journal of Research on Technology in Education, 38(3), 329-348.

Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.