Browsed by
Etikett: 1-1

Laptops and Literacy

Laptops and Literacy

Tänkte bara snabbt tipsa om Laptops and Literacy – Learning in the Wireless Classroom. Alla som har hört mig prata vet att jag kritiserar populistisk och romantiserande litteratur om datorer i klassrummet. Vad är då alternativet, frågar vän av ordning? Författaren Mark Warschauer utgör helt klart ett sådant alternativ. Mark är en av de större forskarna inom en-till-en området vågar jag påstå, och att läsa hans material är alltid en fröjd, såväl till form som till innehåll och skärpa.

Boken Laptops and Literacy utgör inget undantag. Så här beskriver Bokus verket:

The number of laptop computers in U.S. schools is growing at a rapid rate. This timely book analyzes the types of learning that take place in one-to-one wireless classrooms where all students use laptop computers. With a particular focus on students’ literacy practices, the text covers reading and writing, information use, and multimedia development. Featuring critical analysis and practical examples, this book is essential reading for everyone concerned with making effective use of new technology to meet the educational needs of culturally and linguistically diverse students. This book: looks at the literacy challenges of the 21st century and examines whether and how laptop use contributes to meeting them; draws on extensive research in schools that have implemented one-to-one computing and provides details from those that are successfully using technology to enhance learning; uses rich examples from urban, suburban, and rural areas, with children in regular classrooms as well as in ESL, gifted, and special education programs; and, provides details from schools that are successfully using technology to enhance learning.

Boken är visserligen från 2006, vilket betyder gammalt i en värld som snurrar allt fortare. Efter att ha läst färskare forskning, måste jag dock säga att den genomgång Warschauer gör i boken håller alltjämt. Kombinationen av kritisk analys och praktiska exempel gör att de allra flesta som intresserar sig för området får ut mycket av att läsa den. Jag rekommenderar den!

7 saker att tänka på vid införande av en-till-en

7 saker att tänka på vid införande av en-till-en

När jag är ute och föreläser om min forskningsöversikt över en-till-en, får jag frågan om hur jag själv skulle göra om jag införde en-till-en på en skola. Låt mig säga att jag inte har erfarenhet av de olika förutsättingar som råder, och låt mig säga att mina svar nedan helt grundar sig i vad som framkommit i min forskningsöversikt på ett eller annat sätt.

  1. Jag skulle se till att all teknik fungerar. Det låter alldeles självklart, men visst är det centralt att allt flyter. Till detta hör naturligtvis att se till att backupsystem finns, att lånedatorer finns för de som glömt sin hemma, att allt nätverksfix är i ordning och så vidare. Lyckligtvis visar forskningen att skolor får ordning på den här biten relativt snabbt.
  2. Jag skulle involvera eleverna i ett källkritiskt träningsprogram långt innan de får sina datorer – kanske så långt som 2 år innan. Studier representerade i min forskningsöversikt visar att elever som fått träning i källkritik innan datorintroduktion har ett avsevärt mycket mognare sätt att hantera datorn i skolarbetet än andra.
  3. Jag skulle involvera skolbibliotekarierna i satsningen så tidigt som möjligt och på så bred front som möjligt. Inte bara av det skälet att de är proffs på informationshantering, utan också för att de är märkligt duktiga på att vara på fötterna när det gäller sociala medier. Här tror jag lärarna ligger efter. Om detta har jag skrivit.
  4. Jag skulle också försöka involvera föräldrarna i gemensamma temadagar, där en-till-en sätts i fokus. Forskning visar att en-till-en projekt flyter bättre när föräldrarna är med, troligen för att de sedan har bättre förståelse för elevens arbete hemma.
  5. Forskningen visar att en-till-en stimulerar “just-in-time” lärande, det vill säga, det blir möjligt att fånga intressanta lärosituationer “i flykten”. Forskningen visar också att elevernas känsla av självstyrning och motivation kan öka tack vare en-till-en (men gör det inte nödvändigtvis). Därför är det viktigt att lärarna får lära sig en hel del om motivationens tre grundpelare, nämligen Autonomi, Bemästrande och Handlingar med meningsfullhet. Datoriseringen ger fantastiska möjligheter att stimulera motivation – om lärarna kan mer om dessa grundpelare skulle jag tro att en-till-en satsningar kan bli ännu mer lyckade.
  6. Jag skulle involvera lärarna i utbildning som berör deras tekniska, didaktiska och ämnesmässiga kompetens. Detta resonemang samspelar med Puenteduras kompetensutvecklingsmodell. Naturligtvis behöver lärarna få den bästa kompetensutvecklingen i programvara. De behöver också få tillgång till nya didaktiska verktyg. Ett exempel är att lära sig utveckla Personliga lärnätverk (PLN) för sitt arbete. Den som är verksam i skolan kan säkert se mängder med andra didaktiska verktyg att odla. De behöver också få utveckla sina ämnesmässiga kunskaper. En lärare som undervisar i Franska med hjälp av skolböcker, har en typ av kompetens, medan undervisning som bygger på ungdomarnas prat med street-smarta ungdomar i paris via datorn kräver en annan ämnesmässig kompetens.
  7. Till sist skulle jag göra allt för att ta vara på lärarnas personliga huvudbryn när det gäller en-till-en. Deras rädslor och deras oro. Forskningen visar att lärare, även i relativt etablerade en-till-en verksamheter, är upptagna i sina tankar med funderingar som: “Hur skall jag klara av det här”? och “Hur påverkas min undervisning nu”? och inte så mycket av frågor av typen “Hur påverkar detta mina elevers möjligheter i framtiden”. Detta tyder på att skolan behöver ta vara på lärarans funderingar, huvudbryn och orosmoln, för att skapa ytterligare trygghet. Kommuner, skolledare och rektorer kan ha nog så goda intentioner när en-till-en implementeras, men det är de facto lärarna som driver utvecklingen.

 

 

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

En till en: Några grundläggande forskningsproblem

[adsense]

Min forskningsöversikt över en till en projekt visar att det finns relativt lite forskningsmaterial om en till en som inte är beroende av så kallade self-reports, och som har bidragit till att driva forskningsfronten framåt. Egentligen kan sägas att relativt lite har hänt sedan 2000-talets början: Det är ungefärligen samma frågor som ställs med ungefärligen likadana svar. Samtidigt vet alla att utvecklingen inom datoriseringen och skolan går enormt snabbt framåt. Här står forskningen alltså inför ett problem. Nedan beskriver jag några av skälen till dessa problem.

Ett grundläggande problem i forskningen om en till en är en kombination av den så kallade Hawthorne-effekten och utvärderingskulturen som präglar införande av kostsamma projekt på kommunal nivå. Hawthorne-effekten är namnet på den effekt som uppstår när man inför en förändring i en organisation, och försöker mäta vilken nytta den gör. Det vill säga, man intresserar sig väldigt starkt för vad som sker i all väljvilja! I en till en verksamheter har man satsat enorma pengar på att ge elever och lärare laptops (det vanligaste alternativet av lösning), och sätter elevernas aktiviteter, motivation och skolarbete under luppen. Hawthorne-effekten föreskriver att en ökning av just motivation, lärandelust, kreativitet och annat ökar (eller i alla fall av den upplevda dito). Om man skall vara lite krass, säger Hawthorne-effekten alltså att samma effekt skulle uppnås om alla elever fick varsin ponny och lärandet kretsade kring skötseln av nämnda ponny, under förutsättning att någon andäktigt följer processen.

Parat med Hawthorne-effekten finns problemet med kostnaden. Eftersom stora kostnader – av naturliga skäl – måste motiveras, sätter man snabbt in utvärderingsinsatser för att följa projekten. Inget ont om detta – troligen är det nödvändigt. Ur ett forskningsperspektiv är det emellertid problematiskt, alltså även om utvärderingarna administreras från ett ansett universitet. Gång efter annan i vetenskapens historia har det visat sig att utvärderingar och rapporter utgivna vid det egna universitetet de facto håller sämre kvalitet och är mindre välbeställda med kritisk hållning jämfört med peer reviewad forskning. Detta är ett välkänt och inte särdeles kontroversiellt faktum. Faktumet till trots får dylika utvärderingar och rapporter omfattande spridning, till en (skol)publik som dessvärre uppfattar materialet som just forskning.

Detta leder till nästa problem när det gäller att beforska en till en verksamheter. När ett projekt sjösätts vill man utvärdera det snabbt – allra helst under tiden det rullar. Här styr bland annat ekonomiska skäl:  det gäller att inte äventyra möjligheten att göra projektet till en permanent verksamhet. Det utvärderaren då har möjlighet att göra, är att bygga sina slutsatser på så kallade self-reports.

Med self-reports avser jag här data som bygger på användarens egen uppfattning om hur arbetssituationen har ändrats, men som inte mäter den faktiska förändringen. Likaså bygger data från lärare i hög utsträckning på self-reports: via intervju eller enkäter får läraren besvara hur man exempelvis upplever att elevens arbetssätt har förändrats. Även self-reported data bidrar naturligtvis till viss kunskap, men den ger – tillsammans med Hawthorne-effekten och utvärderingens karaktär – ett forskningsproblem, nämligen sk publikationsbias.

Tänk dig att du är forskare, och har utvärderat ett projekt enligt ovan. I bakgrunden finns en kommun som betalat mängder av pengar för att utvärdera sitt projekt. Forskaren är anställd vid ett universitet eller en högskola, och skriver en rapport i nämnda institutions namn. Den blir enligt erfarenheten i 95 fall av 100 positivt riktad. Samma forskare får sedan möjligheter att fördjupa sitt arbete inom exempelvis ramen för en doktorandtjänst, och forskaren tänker ta ett steg bortom self-reported data. Ponera nu att forskningsdata visar något annat än vad de kraftigt positiva utvärderingarna gjort. Samma författare, samma projekt som följs. Kan författaren då publicera sin data? Svaret är ofta (men inte alltid) nej. Varför, frågar vän av ordning. Svaret är enkelt: därför att han utsätts då, redan i begynnelsen av sin forskarkarriär, för så kallad publikations-bias. Tidigare har projekten skrivits fram som starkt positivt. När forskningsresultaten visar något annat minskar forskarens totala trovärdighet, om helt olika bilder visas upp. Forskaren har i det här läget två val att göra: Antingen publicerar man sig inte, eller så väljer man att (åter)igen luta sig mot self-reported data. Och därmed uppfinns hjulet en gång till.

Detta betyder inte att vi ska kasta ut en till en verksamheter. Det betyder inte heller att de utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar som producerats är värdelösa. Däremot måste läsaren vara vaksam mot ovanstående, och förhålla sig kritisk till exempelvis det faktum att mängden artiklar som berör effekter på betyg och andra sätt att mäta “faktiska” kunskapsnivåer är långt färre än de som bygger på self-reported data. Det gäller också att skilja på utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar. Med detta tycks det vara något sämre ställt i konungariket Sverige, om man skall tro debatten om en till en i skolan.