Min ståndpunkt (för den som missat det): En-till-en är helt nödvändig i svensk skola och i grunden en välkommen företeelse.
Dock, det finns några problem som Sverige måste lösa. En-till-en är nu en realitet i en stor del av skolorna i Sverige, och fler lär komma till. Nu är det dags att ta nästa steg, och några åtgärder är nödvändiga:
Framgångar hänger i mångt och mycket på ledarskap
Detta är inte på något sätt en slutsats som är unik för mig, utan snarare något som starkt accentueras i Unos Unos rapporter. Huruvida kommuner lyckas eller inte har till stor del att göra med rektorernas beredvillighet. Relationerna mellan lärare, rektor och huvudman behöver vårdas.
Alla i skolan måste tas om hand
Jag har tjatat om det innan, men det tål att upprepas. Eldsjälarna i skolorna är superviktiga, och de gör ett fantastiskt arbete. Jag säger det igen: Ett fantastiskt arbete. Problemet är dock att deras idéer, precis som mina provokationer, kan vara kontraproduktiva om avståndet mellan verklighet och önskat tillstånd är för stort. Därför är det viktigt att lärarkårens samlade erfarenheter, rädslor, farhågor och förhoppningar tas tillvara. Skolorna måste driva en-till-en med erkännandet att det faktiskt finns lärare som knappt kan logga in på sina datorer. Dessa måste tas om hand. Att höja lägstanivån är av vikt.
En nationell IT-strategi skolan
Det behövs också en nationell IT-strategi för skolan. Idag råder stor ojämlikhet mellan skolors praktik och värdering av en-till-en. En nationell IT-strategi kan bidra till större likvärdighet och bättre utvecklingspotential.
En sund kritisk hållning hos IKT-strateger
Det är inte ovanligt att kommuner tillsätter en IKT-strateg för att hantera frågor centralt, som ett slags “ställföreträdande” nationell IKT-strategi. Inte sällan är detta personer som varit ute i skolverksamheterna och brunnit för sin sak. Inte ett ont ord om dessa personer, de betyder väldigt mycket. Men speglar de hela lärarkåren? Har de förmågan att tänka sig in i de situationer som även de rädda och tveksamma lärarna känner? Jag tänker mig att rekryteringsunderlaget i lärarkåren till IKT-strateger ser ut ungefärligen som nedan:
Man behöver inte vara nobelpristagare för att inse att det naturligtvis är de som är frälsta som söker tjänsterna som IKT-strateger. Det är naturligt, men våra kommuner behöver fundera en smula över detta. Jag säger inte att dessa personer är fel på positionen, men positionen behöver måhända balanseras. Och vore det inte spännande att rekrytera mer åt vänster i modellen, åtminstone bland mittgruppen? För frågan om IT i skolan är ju faktiskt inte bara en fråga om teknik. Det är sant att det är en fråga om att skapa en framåtsyftande skola och förbereda elever att använda datorn. Men, det är inte det primära. Det primära är att forma individer redo för kunskapssamhället. Individer med en stark målorientering som är kreativa och motiverade. Individer som förmår att bilda kunskap och också reflektera över den på djupet. Det vill säga, IKT-strategen har mycket att göra med sådant som IKT som sådant inte är involverat i. Något att tänka på!
IT i skolan kan aldrig vara ett projekt
Till sist blir jag mörkrädd när jag förstår att satsningar på IT i skolan i mångt och mycket drivs i projektform. Jag finner det mycket olyckligt. Kanske är det en bidragande orsak till att min provokation ibland blivit felriktad? Med tanken “Det är bara ett projekt, snart blir allt som vanligt igen” är inte beredvilligheten att gå framåt särdeles stor och även små provokatoner kan bli kontraproduktiva. IT är en naturlig del av skolan, som behandlar frågor som är avsevärt mycket större än frågan om teknik! Det är att göra skolan en björntjänst att göra projekt av sådan verksamhet.
/Håkan Fleischer, fil Dr i pedagogik
