Nej på frågan om mindfulness i skolan

Kort bloggpost idag, mest som en kommentar. Jag fick en fråga på Twitter om hur jag ställer mig till mindfulness i skolan, något som tydligen förs upp lite nu och då när ungarna är stökiga. Det korta svaret är: nej, det skall vi inte hålla på med i skolan enligt mig. Det något längre svaret kommer nedan.

Vad är mindfulness? 

Först av allt, mindfulness är en metod och ett tankesystem för att bli närvarande i nuet. Den involverar koncentrerad avslappning, exempelvis kroppsskanningar, andningsfokus, att lyssna intensivt på ljud, att känna in kroppsliga förnimmelser och att välja att bli medveten om allt som finns omkring oss, det som på engelska kallas “choiseless awareness”. Den innebär också ett förhållningssätt som bygger på acceptans. En vanlig övning är SOAS-övningen, som innebär att Stanna upp, Observera, Acceptera och Svara (eller släpp). Denna övning, liksom andra övningar, indikerar alltså att mindfulness primärt handlar om att på ett bättre sätt hantera mentala utmaningar som irritation, frustration, vrede, sorg etcetera. Övningarna kallas ofta meditationer och genomförs med guidning eller på egen hand. Mindfulness syftar som jag förstår det till att hjälpa människan att leva mer i nuet med en acceptans för livet precis sådant som det är (se exempelvis Mindfulnesscenter) vilket antas ha positiva effekter.

Fungerar mindfulness – och för vad? 

Jag är inte väldigt orienterad, men som jag har förstått det vid en snabb slagning i forskningsdatabaser finns det en mängd studier som visar att mindfulness är lika effektivt som medicinering vid lätt till måttlig depression såväl på kort som på lång sikt. Metoden används också med goda resultat för stresshantering.

Ska vi använda mindfulness i skolan?

Jag tycker inte det av några olika skäl. Även om något fungerar betyder inte det att det skall vara en del i den dagliga driften av skolan. Skolan ska primärt ägna sig åt att vara skola. Mindfulness är ett sätt att bli mer medveten i vardagen, men också en metod för att behandla depression (ofta i kombination med Kognitiv Beteende Terapi, KBT). Det är inget skolan skall ägna sig åt, lika lite som samtalsterapi eller ljungiansk drömanalys.

Men är det inte bra då att lära elever att koppla av lite grann, att varva ned, bli mer fokuserade och så vidare. Har vi inte alltid jobbat med det i skolan? Jodå, det har vi nog. Själv drar jag mig till minnes min gamla magister på låg- och mellanstadiet som tog till musik när han såg att vi behövde en paus. Vi sjöng helt enkelt Dans på Brännö brygga och Calle Schevens vals tillsammans som en paus. Kan då inte mindfulness, att exempelvis sitta och iaktta sin egen andning vara ett annat sätt att åstadkomma samma sak, utan att dessutom störa andra elever med (o)skönsången? Här vill jag svara nej, av det skälet att mindfulness också är behäftat med en terminologi som för tankarna till österländsk religion och/eller filosofi (gränsdragningarna däremellan är inte alltid så lätta att göra). Avslappningsövningarna kallas exempelvis ofta för meditationer. Det betyder inte att mindfulness ÄR religion, men det sådana konnotationer.  Jag menar att skolan skall vara fri från sådant.

Slutsats

Skolan är ingen plats för spridning av religiösa (måhända mycket svagt så) konnotationer och inte heller för terapeutiskt inriktade aktiviteter oavsett hur effektiva de är. Skolan ska primärt ägna sig åt att vara just skola. Därför menar jag att mindfulness får utövas någon annanstans.