De senaste dagarna har jag funderat mycket kring IT i Skolan. Om man följer skoldebatten det minsta på twitter och facebook, kan man tydligt se att en stor del av skolsverige nu går in i en ny fas. Datorerna är på plats och det är dags ta nästa steg och fylla på energi. I samband med detta skulle jag vilja visa min bild av hur en organisation som skolan hänger samman i termer av relation mellan idé och verklighet:
Det första vi noterar i modellen är visionen. Om skolan har en vision med sitt arbete måste den också vara levande. Att formulera en vision handlar inte om att en gång komma på något som låter fantastiskt bra men som ingen riktigt tror på, som en ouppnålig utopi. Nej, att formulera en vision handlar snarare om att undersöka var skolan befinner sig på lång sikt, säg 20-25 år, om alla förutsättningar är optimala. Här spelar således en diskussion om skolans värden in. Vad, utöver vad som anges i styrdokumenten, skall skolan stå för? Vilka kärnvärden skall kommuniceras till eleverna? Vilken position har detta lett till på lång sikt? Det första skolorna runt om i sverige, som nu kämpar i en övergångsfas när det gäller datorisering, är att se över sina visioner. En bra vision är levande! Den bör vara uppe till diskussion i kollegiet minst någon gång om året. Det är nämligen så, att den förverkligas av de mål som finns i verksamheten och den skolkultur som råder. Och mål och skolkultur bör diskuteras minst årligen. Vart skall vi nå det kommande året? Vilken kultur vill vi ha? När skolan så har uttryckt sina övergripande mål är det viktigt att lärarna själva också får möjlighet att ventilera sina personliga mål med året och hur de stämmer överrens med skolans övergripande mål. Ligger de i linje? Är läraren rätt man på rätt plats? Behöver den enskilda läraren någon särskild resurs för att kunna nå sitt mål?
Huruvida målen uppfylls och vilken skolkultur som är rådande är i sin tur avhängigt personalens beteenden. Och, det är först på denna nivå vi kan gå in och studera skolan. Det är på denna nivå debatter i stil med: ”Jag är IKT-pedagog. Gör jag rätt saker” och ”Jag har en lärare på min skola. Hen är mer intresserad av att hålla kvar vid historiska metoder än att ge barnen rätt förutsättningar för sitt lärande”. Finns det ett glapp mellan det faktiska beteendet och det önskade beteendet? I denna övergångsfas ser det ut som att det är relativt vanligt. Och där kommer frågan om ledarskapets betydelse in.
För, det beteende som visas upp i skolan är ett resultat av två grundläggande ben: ledarskapet och strukturen. Emedan strukturen är något fastare och svårföränderligt, är ledarskapet något skolan kan förändra omedelbums. Strukturen handlar om sådana saker som vilket uppdrag skolan har (och hur det tolkas), vilka lokaler som finns tillgängliga, hur matsal, bibliotek, stödfunktioner och så vidare är organiserade. Ekonomin är naturligtvis också en central del av strukturen, liksom arbetsdelning, skolans organisation och möjligheterna till kompetensutveckling.
Ledarskapet i sin tur handlar om att agera som en förebild för sin personal. Här gäller det att förstå skillnaden mellan etik och moral: etiken är de gemensamma värden vi kommit överrens om och stipulerat regler om, uttalade som outtalade, emedan moralen återspeglar de de värderingar som bor inom ledaren och som kommer till uttryck. Det behöver knappast sägas att de bör sammanfalla. Under ledarskapet hamnar också frågan om rektors kommunikation med personalen, huruvida man uppmuntrar delaktighet och en känsla av att det är okey att lära av sina misstag. En stor del i detta ledarskap är att ägna sig åt feedback, och inte bara på det som personalen gör som är mindre bra. Visste du förresten att forskning inom positiv psykologi visar att negativ kritik väger 3 gånger så tungt som positiv? Det innebär att en bra skolledare ger minst tre positiva feedbacksignaler för varje negativ. För att skapa det önskade beteendet och därmed uppfyllandet av mål och visioner bör rektor också noga avgränsa rollerna chef, ledare och tränare. Chefskapet handlar om att se till att verksamheten sköts inom de ramar som är uppsatta, och naturligtvis måste en rektor kunna peka med hela armen om något är på väg utanför dessa ramar. Men än mer tid bör naturligtvis ägnas åt att vara ledare istället. Jag betraktar ledaren som en person som kan erkänna misstag snarare än veta hur allting hänger samman. Ledaren är en person som snarare kan visa hur saker skall göras än att tala om vad personalen skall göra. Ledaren ger mer råd än vad han kritiserar och ger riktning åt arbetet och frihet att arbeta självständigt, emedan chefen ger order. En chef kräver respekt emedan ledaren förtjänar den. För ledaren är det viktigare att visa ödmjukhet och vänlighet och arbetar hellre vi-centrerat än jag-centrerat. Ledaren inspirerar och utvecklar sin personal snarare än utnyttjar och pressar den.
Detta är min bild av hur skolan hänger samman. Vi hör nu ofta att beteendena i skolan inte är de som är önskade. Att personalen är förvirrad mitt i datoriseringen. Frågan är om svaren på frågorna om hur man kommer ifrån detta skall sökas uppåt, mot målen och visionen, eller neråt, mot ledarskapet och (på sikt) skolans struktur? Jag tror svaret är både och. Naturligtvis måste personalen veta vilka mål det är de skall sträva mot. Jag är dock helt övertygad om att mål och visioner är verkningslösa och kanske till och med kontraproduktiva om ledarskapet i skolan inte är på plats.
