Jodå. kollegialt lärande är hett. Jag har tidigare skrivit om att skaffa sig ett Personligt Lärande Nätverk (PLN). Den posten är gammal, men för all del, läs gärna och inspireras. Det är också viktigt att lärare får möjlighet till dynamisk professionsutveckling i vilket det kollegiala lärandet är centralt.

Jag läste ett blogginlägg om vad som händer när lärare knyter samman sig i kollegialt lärande i Teacherthought som inleds på följande vis:

Digital and social media have replaced the landscape for education. This isn’t a case of mere impact or transformation–it’s all different now. Everything–the tools, the audiences, the access to content, the data, the opportunity.

And this is a displacing and replacing that will only accelerate as re-conceptualizing of the craft of teaching in light of emerging technologies and global distinctions increases. This doesn’t mean that every classroom and school and district is suddenly forward-thinking, but rather that education–and most critically, it’s students–have already changed, forever altering the tone and context for that education.

Jag kanske inte håller med om att allt har förändrats – men sannerligen har möjligheterna till kollegialt umgänge och lärande ökat  tack vare IT, den saken är biff.

Teacherthought tar upp ett gäng intressanta aspekter på kollegialt lärande. Här sammanfattar jag dem på svenska:

1. Du tvingas försöka förstå den andres perspektiv. Och ju mer du lär känna personerna omkring dig, desto svårare blir det att visa upp en fasad som inte är sann och riktig.
2. Du blir tvungen att se dina egna begränsningar i vitögat.
3. Du kan lära av andra med mer specialiserad kunskap. När du möter specialisten i din omgivning växer du som lärare.
4. Du kan välja formerna för mötet. Som ett komplement till styrd kompetensutveckling kan det här vara skönt. Var lägger du nivån? Hur ska det kännas? Är mötet strukturerat eller bara vänskapligt pratigt?
5. Du kan öva empatiförmågan. Att träffa andra och diskutera deras problem och situationer får dig att lägga ner den egna agendan för ett tag. Inte så tokigt.
6. Du kan ge något till andra. Det är en fantastisk känsla att som lärare bidra till andra lärares utveckling.
7. Du förlorar anledningar att inte våga pröva förändring. När du möter andra lärare som är villiga att utvecklas och lära sig dras du lättare med.
8. Du får nya krav på vad du behöver kunna. Genom att du får input från andras praktik får du också syn på vad du behöver lära.
9. Du får också ett tryck på dig att verbalisera det du tänker kring ditt yrke. Nyttigt att ge uttryck för tankar som annars bara snurrar omkring.
10. Du får också utmana ditt eget tänkande.
11. Till sist – det kan leda till att du utvecklar praktiken i klassrummet, och både du och eleverna blir vinnare.

Särskilt intressant tycker jag det är när i förhållande till IT. Det är mycket känslor och rädslor i omlopp när det gäller IT och skola, något som behöver lyftas upp i dagsljus. Att bli lite pushad ut och ta nästa steg i digitaliseringen med hjälp av varsamma kollegor tror jag är en bra väg att gå, men den får naturligtvis inte ersätta behovet av annan typ av kompetensutveckling. Teacherthought uttrycker det hela väl:

Connected teachers can benefit from empathy for the same reasons students can–making sense of another human being can only happen when you surrender your own agenda, and feel alongside and through another person and their thinking.

Jag tror vi behöver träffas och snacka över ämnen som är relevanta för oss, utöver den mer formella kompetensutveckling som lärare skall få. Själv föreläser jag ju en hel del på temat Datorn i klassrummet, men frågan är om det inte i vissa situationer är mer värdefullt att skapa kollegiala diskussioner kring frågan istället för föreläsningar, exempelvis i form av en serie workshops med utgångspunkt i boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik? Kanske är det så. Skriv gärna en kommentar eller droppa ett mail om du tycker det låter intressant!