Som ni som läst min avhandling är jag en förespråkare för reflektion under lärandet. Reflektion tar tid och kräver att eleven förmår sänka tempot. Lättare sagt än gjort i digitala tider där en av fördelarna med datorn i skolan är att just kunna arbeta snabbt och rationellt.

Jag lyssnade på en intressant intervju med Jan Guillou häromdagen. Han skriver fortfarande sina böcker på vanlig skrivmaskin. Huruvida detta egentligen är vettigt eller inte låter jag andra bedöma (jag skriver mina böcker på dator liksom 99,9 % av alla andra författare), men han hade en klar poäng. När Guillou blev tillfrågad om varför han gjorde så menade han att han först skrev ett utkast på sin mekaniska maskin. Efter att ha nagelfarit utkastet sätter han sig igen och renskriver alltsammans. Just det, från sida 1. Guillous egna reflektion kring detta var just att det leder till mer bearbetade texter och ett mer genomtänkt språk. Texten blev helt enkelt bättre. Jag menar att detta har med tiden för reflektion och hantverksmässigt arbete att göra. Om Guillou skrivit på dator menar han själv att det hade gått för enkelt, för snabbt. Vad gäller dator i skolan stödjer ju en av mina artiklar detta resonemang också: resultaten i kunskapsredovisningarna blev mer sammanhållna och fungerade bättre textmässigt när eleverna mer tvingades från datorerna.

Nu betyder inte detta att jag är emot datorerna i skolan, eller som ett verktyg när texter produceras. Tvärtom. Datorerna är naturligtvis helt nödvändiga (och det är en smula tröttsamt att behöva säga det, eftersom jag verkligen är entusiast). Det är inte en fråga OM vi skall använda dem, utan HUR. Hur kan de fantastiska möjligheterna till just-in-time lärande tas tillvara samtidigt som möjlighet för reflektion skapas?

Ett sätt torde vara att snegla på 1:1.5 lösningar när det gäller datorer. Det vill säga att noga avväga balans mellan individuellt arbete vid dator och samarbete där eleverna tvingas diskutera och reflektera över sina lösningar på problem. Så sker redan idag i framgångsrika miljöer med en-till-en. Ett annat sätt är att bygga in fler stationer på vägen där eleven får tillfälle att fundera över huruvida de kortsiktiga målen för uppgiften har uppnåtts och med vilket resultat. Ytterligare ett sätt att väcka reflektion i datorarbetet kan vara att mer aktivt använda portfolios, där delresultaten inte bara  puttas in i en mapp utan där eleven också får väga resultaten mot tidigare resultat i dialog med lärare eller studiekamrater. Ytterligare ett sätt i dessa stationer på vägen är att bygga in en dela- och diskuterakultur, exempelvis via en klassblogg. Nyckeln till bättre reflektion och därmed djupare kunskaper med datorer i skolan är alltså att ägna sig åt något jag vill kalla formativ reflektion, snarare än summativ reflektion som brukar vara fallet (i de fall den alls förekommer). Det positiva i kråksången är att det inte ens är svårt att bygga in i undervisningen! En enda liten mellanstation  till med fokus på delmål och samdiskussion är allt som krävs. Den kan till och med – kanske med fördel – också den ske vid datorn. På så vis knyts reflektionen på ett naturligt sätt till komponenterna i digital kompetens.

P.S Om reflektion som en väsentlig del av stretchad kunskap skriver vi (jag och Helena Kvarnsell) om i boken Stretchad Kunskap i teori och praktik. Följ gärna vårt arbete med boken.