Glömstaskolan – experiment med barnen som insats?

I höst slår Glömstaskolan upp portarna. En nybyggd skola utan klassrum som rönt viss uppmärksamhet. Det är i grunden bra. Vi behöver fler nybyggda och fräscha skolor, men inte på vilka villkor som helst. Jag citerar Stockholm Direkt:

Skolans hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. På Bergavägen byggs just nu det sista på den nya Glömstaskolan, där 200 elever ska börja till hösten. Södra Sidan har fått en rundvisning i lokalerna.

Glömstaskolans rektor Peter Bragner öppnar upp portarna till skolans enda entré.

– Här ska alla flöden ske. Det är viktigt ur ett demokratiskt perspektiv, säger han.

Idén med Glömstaskolan

Idén med Glömstaskolan tycks vara att bryta gränser. Dagarna organiseras på annat sätt än traditionellt med bara 2 längre lektioner per dag. Rasterna är flytande och läggs in vid behov. Skolan har heller inga klassrum utan olika typer av arbetsytor. Hur är det då med undervisningen? Ja, vi förstår av artikeln att en mångfald av undervisningsformer är att föredra. Föreläsningen som undervisningsform förstår man är mer av ett undantag då rektorn pekar på att föreläsningar “visst kan förekomma”. Man vill också anlägga ett holistiskt perspektiv på undervisningen:

Att minska stressen är också en del av skolans vision om att alla elever ska utvecklas och nå sin fulla potential genom ett holistiskt perspektiv på lärande och utveckling.

– Vi måste jobba med hela individen. Vi kan se att psykisk hälsa, BMI och självskadebeteende följer Pisa-resultaten.

Alldeles säkert är det fina intentioner som ligger till grund för arbetet. För mig ringer dock varningsklockor. Vad fyller Glömstaskolan de fyra ledorden kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande med? Om de fylls med gängse betydelse i skolsammanhang har jag mycket svårt att se att en total uppbrytning mot den traditionella skolan är nödvändig för att levandegöra nyckelorden. I en traditionell skola kan naturligtvis mycket god kommunikation äga rum, likaså ett gott samarbete. Eleverna kan där vara kreativa och träna sitt kritiska tänkande. Jag kan således inte se att intentionerna på Glömstaskolan motiverar en genomgripande förändring av skolmiljön. Jag undrar också vad dessa “flöden” som är viktiga ur ett demokratiskt perspektiv egentligen är? Den frågan svarar inte Glömstaskolan på i artikeln.

Det är också oroande att peka på detta holistiska perspektiv. Jag utgår här från att holism handlar om att “se hela människan”. Det är naturligtvis bra att skolan lär eleverna att hantera stress, men det är oroande att se rektorn göra en koppling mellan psykisk hälsa, BMI och självskadebeteende å ena sidan och PISA-resultat å andra sidan. Vad menas med denna koppling? Hur ser den ut? Vad menar rektorn vid Glömstaskolan är orsak och vad är verkan? I min tolkning känns uttalandet orimligt. Måhända blandar rektorn ihop korrelation (samband) med kausalitet (orsak – verkan).

Låt mig illustrera med ett övertydligt exempel. Antalet diagnoser inom Autismspektrum ökar i takt med att Brad Pitt gör fler filmer. En korrelation alltså, men knappast ett kausalt samband. Det rektorn säger är alltså sant – men är det över huvud taget relevant? Och apropå barn med särskilda behov, hur fungerar en sådan skola – en med avsevärt lägre rumslig struktur och dessutom med genomskinliga glasväggar in till rummen – för dem? Jag är mycket tveksam till detta.

Till detta skådespel hör också digitalisering som ett självklart inslag:

I höst börjar de första eleverna. Den största utmaningen som skolan står inför är att fortsätta utvecklas, för det går inte att fortsätta göra som man alltid har gjort, menar Peter Bragner.

– Hade banker haft samma utvecklingstakt som svensk skola så hade vi fortfarande skrivit checkar.

Varje skåp ska förses med laddare till elevernas lärplattor. För honom är digitalisering i skolan en självklarhet.

Sammantaget kan Glömstaskolan och dess satsning alltså sammanfattas i en holistisk idé med tillvaratagande av flöden, ökade frihetsgrader i såväl undervisningsform som minskade rumsliga begränsningar och en stark tro på IT. Det ger direkt genklanger till Färilaprojektet. Det var ett av landets första en-till-en satsningar som dessutom präglades just av ökade frihetsgrader. Jag skriver följande om projektet i min avhandling:

Projektet byggde också på en betydande frihet för eleverna, exempelvis fanns inga fasta raster (Lärarnas Tidning, 2004). Medan några positiva effekter identifierades var samtidigt också kritiken stark mot projektet. Förvisso blev eleverna skickligare på att använda datorer, och effekten att äldre elever agerade mentorer till såväl yngre elever som till lärarna uppfattades positivt och utvecklande för elevernas självkänsla (Kunskapsbolaget, 2010; Naeslund, 2001). I rapporteringen från projektet nämns också att dato- rerna medförde en ökad motivation för studier bland eleverna. Emeller- tid var de negativa effekterna av projektet omfattande. Elevernas skol- arbete blev snabbt ensidigt. Deras allmänkunskaper försämrades snabbt till följd av att det i undervisningen poängterades att de skulle utgå från sina egna intressen vid utformandet av ämnesövergripande projekt. Man rapporterade också om ökande klyftor mellan eleverna i skolan. De elever som hade svårigheter i skolan tenderade att hamna ännu längre efter i sina studier, medan de elever som tidigare utmärkt sig som starka elever, tack vare tydliga studiestrategier, tenderade att bli ännu starkare. Projektet tjänade således som en katalysator för ökade klyftor mellan eleverna (Naeslund, 2001). Projektet bidrog också till ökade skillnader mellan pojkar och flickor i klassrummet. Pojkarna föredrog – och fick ge utlopp för – en mer atomistisk approach till sina studieämnen, och antog enligt intervjuerna att det var mängden information och att den var felfri i sig som var det centrala, medan flickorna tog ett helhetsgrepp och premierade den inre kvaliteten och logiken i texterna som läraren bedömde. Totalt sjönk elevernas resultat drastiskt, och projektet lades ned redan år 2000 (ibid.).

Även om upplägget inte är exakt detsamma som i Färila finns tydliga likheter. Ansatsens styrning mot mer varierade undervisningsformer och därmed – per automatik – mindre av föreläsningsbaserad undervisning är problematisk. Vi vet att föreläsningen och de aktiviteter som kretsar kring den är den absolut mest effektiva för kunskapsbildning. Jag citerar en intervju med professor Jonas Linderoth:

Inget slår en lärare som visar och berättar […] Och då menar han verkligen inget. Inte grupparbete [som kollaboration troligen indikerar i Glömstaskolans nyckelord, min anm], inte eget arbete, inte pedagogiska appar och absolut inte datorspel.

Glömstaskolan skall ta emot sina första elever i höst och är dimensionerad för 720 elever i full drift. Grunden centreras kring nyckelord som inte närmare låter sig definieras. Den skall bygga på “flöden” och en holistisk idé. I utformningen, såväl rumslig som idémässig, skall den likna tidigare skolsatsningar som fått läggas ned i förtid på grund av de drastiskt försämrade resultaten. Glömstaskolan skall också anamma en pedagogik som pedagogikforskare pekar ut som ett dåligt alternativ om en så gedigen kunskapsbildning som möjligt skall äga rum. Om det hade varit fråga om ett frivilligt experiment på barnens fritid hade det varit en sak. Nu handlar det inte om det. Det handlar istället om en skola där barnen blir till labbråttor i ett vanskligt experiment.

Vad facit blir av detta vet vi förstås inte, kanske det kommer gå alldeles utmärkt för Glömstaskolan. Kanske är valen genomtänkta, kanske inte. Det återstår att se och jag är den första att gratulera om satsningen faller väl ut. Skall vi förstå såväl den beprövade erfarenheten som vetenskapen finns dock betydande anledning till oro.

I texten nämnda referenser, utöver länkar:

Naeslund, L. (2001). Att organisera pedagogisk frihet. Fallstudie av självständigt arbete med datorstöd vid grundskola. Linköping: Läspedagogiska institutet EMIR (Eve Malmquist Institute for Reading).

Kunskapsbolaget. (2010). IT och pedagogik, rapport 3, Läraren som handledare, coach etc. Stockholm.

 

Foto med benäget tillstånd avEleaf via Foter.com / CC BY