Finland kastar ut undervisningen

Senaste gången jag föreläste på universitetet i Helsingfors om studieteknik diskuterade vi svensk skola. I rummet hade jag ledande företrädare för den pedagogiska utvecklingen i Finland, liksom drygt 30 av landets skickligaste lärare. Någon sade på sjungande finlandssvenska: “Ja, jag tror att Finlands försprång på Sverige inte kommer vara så länge till”. Yle ger förklaringen:

Finland

Nya tag i Finland

Det låter snyggt att eleven ska vara stjärnan i nya läroplanen. Men det finns absolut ingen motsättning mellan att eleven är stjärna i klassrummet och att ägna sig åt undervisning på det sätt som ger bäst resultat. Tvärtom, under min skolgång – på stenåldern – fanns mycket skickliga lärare som fick mig att känna mig som en starkt lysande stjärna, trots traditionalismen.

Det är självklart att elevers intressen och motivation skall tas tillvara. Det är självklart att samtalen i klassrummet behöver ha olika karaktär. Det är självklart att katederundervisning inte är enda sättet att undervisa. Det är, som sagt, självklart. Vad som är intressant är tendenserna. Vad som får allt mindre utrymme, och vad som får allt mer utrymme. Läroplaner är alltid dokument av sin tid. Här kan vi se hur Finland är påverkat av de idéströmningar som redan fått genomslag i Sverige. Det är också så att förändringar som dessa snarare kräver mindre undervisningsgrupper, inte större, vilket är fallet i finland:

Skolan ska hänga med när samhället förändras, heter det, och lärarna ska ha koll på ny teknik och tänkesätt. Samtidigt växer undervisningsgrupperna, vilket innebär utmaningar för lärarna.

Nåväl, låt oss avvakta och se vad resultatet av detta blir. Undervisningen är ju del i en större kontext och det är naturligtvis inte rättvisande att säga att det kommer gå illa sådär utan vidare. Men jag förstår nu min finska kollegas lätt uppgivna utrop. Alldeles oavsett utgång är det en besvärlig sits finska lärare hamnar i under hösten.

Andra röster om förändringen