Om eleverna inte får använda datorn blir skolan en enda lång historielektion

I artikeln Förbättra resultaten i skolan genom att kasta ut datorerna från lektionerna drar Håkan Danielsson slutsatsen att elevernas egen dator i klassrummet är behäftat med så allvarlig försämring av den pedagogiska miljön att han väljer att avstå från att låta eleverna använda dem sedan i höstas. Artikeln tar i huvudsak upp två argument för att det förhåller sig på det sättet. Det ena är att eleverna använder datorn som anteckningsmetod, och att det finns forskning som pekar på att kvaliteten i kunskaperna kan försämras när elever antecknar och repeterar sina anteckningar uttryckt i provresultat. Det andra huvudskälet som anförs är de ökade distraktioner som ett datoriserat klassrum hjälper till att skapa.

Danielsson pekar också på ett antal studier som visar att sakförhållandena som tas upp är korrekta. Jag uppskattar att argumentet är väl underbyggt. Jag har också själv skrivit i min avhandling om de ökade distraktionerna, och här på bloggen återfinns inlägg som tangerar det kritiska resonemanget om att anteckna på dator.

Emellertid menar jag att trots att argumenten är korrekta, är artikelns slutsats en överreaktion.  Artikeln tar nämligen utgångspunkt i den implicita frågan: hur förändras mitt klassrumsklimat på grund av datorn. En mer relevant fråga vore istället: Hur kan min undervisning möta en samtida och modern skola? Artikeln kretsar mycket kring den förändrade situationen för eleverna, men säger ingenting om hur den aktuella läraren har förändrat sin pedagogiska gärning.

Jag menar att det är glasklart att svensk skola måste följa sin samtid. Skolan skall vara en spegel av samhället. Det betyder att skolan bör tillse att alla elever för tillgång till en adekvat utbildning som också innefattar användning av dator. Skolan bör naturligtvis vara framtidsorienterad och på allvar hantera de problem dessa elever kommer att råka ut för som vuxna i sitt yrkesliv.

Det är alltså riktigt att de saker som anförs förändras när den egna datorn kommer in i klassrummet. Det står då självklart att en förändrad verklighet också kräver en förändrad karta. Jag menar att läraren kan möta dessa problem på en mängd olika sätt. I min och Helena Kvarnsells bok Digitalisering som lyfter skolan – Teori möter praktik tar vi upp fyra vägar till fördjupad kunskapsbildning med hjälp av IT i skolan.

  • För det första bör vi ta vara på den motivation som uppstår när eleverna får var sin dator. Men det gäller också att få eleven att se sin egen progression i lärandet, att få syn på hur egna intressen och värderingar kan tas tillvara i undervisningen. Motivationen handlar också om att se sina egna brister och vilka hinder datorn presenterar för lärandet. Det är faktiskt fullt möjligt att diskutera med unga människor om vad de klarar av för distraktioner och vad de inte klarar.
  • Det andra vi menar är viktigt är att bygga en utbildning på elevernas förmåga till reflektion. Det är helt riktigt att det händer något när anteckningar sker via tangentbord. Det betyder att du som lärare också måste vara villig att förändra din klassrumspraktik. Om eleverna skriver på dator – se då till att texterna blir använda på ett sätt så att eleverna tvingas reflektera, det vill säga kompensera för den eventuella förlust det innebär att anteckna med tangentbord. Låt dem byta texter med varandra, bedöma varandra. Låt dem argumentera med varandra med utgångspunkt från deras egna anteckningar. Låt dem omsätta sina anteckningar i handling, i visuella uttryck eller i tal.
  • Distraktioner är ett problem, precis som Danielsson skriver. Därför är det också viktigt att, för det tredje, se till att undervisningen är målorienterad. Det har alltid varit viktigt men är extra viktigt nu. Vi kan faktiskt använda IT på ett smart sätt för att hålla eleverna påminna om vilket mål de strävar mot och se sin egen progression. På så vis minskar distraktionernas inverkan på eleverna. Sedan är det naturligtvis så att läraren behöver sätta upp regler för vad som är okey och vad som inte är okey i klassrummet. Tro mig, återigen, med förtroendefulla relationer mellan elev och lärare kan sådana överenskommelser hålla.
  • För det fjärde kan också lärandet med IT bli än mer socialt orienterat. Istället för att bli störd över att eleverna chattar på Facebook – använd det som en kanal för dem. Låt dem diskutera och vara sociala inom ramen för det ämne som är i fokus. Och för all del, sträck lärandet också utanför det egna klassrummet. Låt eleverna vara i social interaktion med andra elever.

Det finns såklart fler och andra sätt än vårt att närma sig fallgroparna med IT men de här utgångspunkterna är förankrade i den forskning om datorer i skolan jag själv bedrivit och i erfarenhet från lyckad användning av IT i klassrummet som min medförfattare har. Det är fullt förståeligt att lärare blir tveksamma till att använda IT i undervisningen, det finns ett antal olika skäl till detta. De måste tas på allvar förstås. Jag skulle önska att kollegium och skolledare runt dessa lärare tar ett gemensamt grepp. Det skall nämligen inte spela någon roll om eleverna har Danielsson som lärare eller inte: alla ska få samma förutsättningar. Att en enskild lärare kraftigt förändrar spelplanen i förhållande till andra lärare är naturligtvis orimligt. Att lyssna på lärarens farhågor och därefter följa upp med information om hur IT faktiskt kan hjälpa den enskilda läraren att bli just den där läraren som man alltid önskat vara. Rätt använt är nämligen inte IT en fråga om teknik, utan om en väg att uppnå de pedagogiska mål som man satt upp. Sett i det ljuset blir datorn inte fullt så skrämmande.

Med detta sagt vill jag peka på att det är en kraftig överreaktion att inte tillåta datorn i klassrummet på grund av distraktioner och andra problem. Det är viktigt att se problemen – men det är också viktigt att göra något åt dem. Naturligtvis är datorn inte alltid motiverad – och då skall den inte heller användas. Att som lärare våga förändra sin pedagogiska praktik är emellertid viktigt, annars stämmer kartan väldigt dåligt med verkligheten. När eleverna stoppar datorn i väskan blir skolan precis det vi inte vill att den ska bli – en enda lång lektion i historia istället för en utmanande berättelse om framtiden.

 

Håkan Fleischer, Fil Dr pedagogik