Förutsättningarna för, och utfallen av, införande av en-till-en (en dator per elev och lärare) är väldigt olika (se exempelvis Penuel, 2006). Somliga skolor har en högt utvecklad strategi, andra närmar sig projektet på ett närmast ad-hoc artat sätt. En del skolor håller en-till-en inom husets väggar, andra samverkar med så många parter som möjligt utanför skolans ram. En rykande färsk forskningsöversikt över en-till-en verksamheter och hur de presenteras i peer revieawad forskning (Fleischer, 2011) visar att de projekt som bäst lyckas, är de som engagerar inte bara lärare, utan också näraliggande intressenter. I den här bloggposten vill jag därför peka på att skolbibliotekarier är nyckelpersoner för framgång i en-till-en projekt. Detta av några olika skäl.
Uppenbart är att bibliotekspersonal är proffs på att finna information. Enligt forskningsöversikt om en-till-en verksamhet (Fleischer, 2011) är informationssökning och informationsvärdering alltjämt en av hörnstenarna i en-till-en pedagogiken. Bibliotekarier har en betydande mängd utbildning i dessa frågor, som lärarkåren inte har. Det ligger också i bibliotekariens roll att snabbt kunna värdera nya informationstjänster och att vara nyfikna på dessa – något som lätt springer en med pedagogiska spörsmål upptagen lärarkår förbi. Emot detta kanske någon vill yttra att informationssökning numera är så pass lätt, att lärarna själva bör klara av denna bit. Måhända har informationssökning blivit allt lättare, men jag betvivlar lärares kompetens att genomföra djupare sökningar. Det är uppenbart att de allra flesta lärare klarar av en google-sökning med diverse tillhörande finesser, men hur står det till med sökningar i sociala medier eller i artikeldatabaser? Hur många lärare känner sig bekväma i att söka i Eric eller Academic Search Elite? Bibliotekarien har här också en fördel i det att de har en större överblick över ämnesområden och resurser än vad lärare möjligen kan ha. Ingen skugga faller här över lärarens kompetens – men för just detta ändamål är lärarutbildningen helt enkelt inte tillräckligt utvecklad, och därmed inte heller lärarnas kompetens.
Ett annat tungt vägande skäl att låta bibliotekarier komma in tidigt i processen, redan innan datorerna är på plats, är att eleverna får ett mognare förhållande till källkritik och ett bredare spektrum av sökbeteenden. Forskning visar (ex Warschauer, 2007) att skolklasser som blivit undervisade i informationssökning och informationsvärdering av bibliotekspersonal 2 år innan datorer delats ut i en-till-en verksamheter med van hand söker i forskningsdatabaser, emedan andra jämngamla elever, utan denna träning, nöjer sig med sökningar i Bing och Google.
Ett tredje argument för att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt, är att framgångsrika en-till-en projekt involverar intressenter från omvärlden (Fleischer, 2011). Här menar jag att bibliotekarierna kan utgöra en verklig resurs i sin möjlighet att närma sig föräldrarnas vuxenliv på ett helt annat sätt än lärarna. Lärarna förutsätts ju ha fokus på barnen (med all rätt, vilket blir en självuppfyllande profetia). Bibliotekarierna däremot, kan fokusera på träning och utbildning av både elever och föräldrar, utifrån de intressen som både förälder och barn har. Detta leder i sin tur till (Warschauer, 2007) ett större föräldrarengagemang i elevernas skolgång, vilket påverkar utfall av en-till-en projekt positivt. När föräldrarna är involverade i en-till-en projekt, exempelvis genom tematiska seminarier/utbildningar som bibliotekspersonal håller i, ökar också möjligheterna att föräldrarnas kontaktnät lockas in och blir en resurs i en-till-en verksamheter.
[adsense]
Ett fjärde skäl till att skolbibliotekarier är nyckelpersoner i en-till-en projekt har att göra med deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet. Det blåser en pedagogisk-ideologisk vind över världen, som betonar deltagande i sociala nätverk som en central del i lärandet på 2010-talet, där en nätverkande attityd (se gärna min bloggpost om detta) tycks vara en nyckel för framtiden. Här tycker jag mig se att bibliotekarier deltar mer aktivt och mer konstruktivt i exempelvis twitter och andra sociala nätverk. Naturligtvis finns det lärare som har en hög grad av aktivitet och intressen i sociala medier, men jag upplever ändå att bibliotekspersonal är mer på hugget när det gäller nya uttrycksformer än lärarkåren. Om lärarkåren konsumerar sociala medier, är bibliotekarierna mer deltagande, produktiva och “på hugget”. Naturligtvis finns det gott om undantag från ovanstående, och vad jag vet finns inget vetenskapligt belägg för vad jag just påstått om saken, men det är ändock en välgrundad känsla jag får när jag möter, utbildar och debatterar med både skolpersonal och lärare i frågor om datorisering i skolan.
Nå, någon tycker kanske att det är att tafsa på lärarkårens domäner att låta skolbibliotekarier bli nyckelpersoner i en-till-en projekt. Well, det finns ingen yrkesgrupp som är så bra på “läreriet” som just lärarna. Vi har i Sverige en mycket skicklig lärarkår, som alltjämt skall fortsätta låta den pedagogiska blicken svepa över allt som rör lärandet. Dock visar forskningen att lärarna tyvärr inte ensamma förmår att få en-till-en verksamheter att bli framgångsrika, hur fantastiska eldsjälar de än är. Det krävs mer. Det krävs begåvade träningsprogram, det krävs väl utformade strategier och policies för skolverksamheten och det krävs väl utvecklade kontakter med det omgivande samhället. I termer av detta är skolbibliotekarier nyckelpersoner i en-till-en projekt.
Referenser
Fleischer, H. (2011). What Research Says About 1 To 1 Computer Programs: A Narrative Research Review. Opublicerat manuskript.
Penuel, W. R. (2006). Implementation and Effects of One-to-One Computing Initiatives: A Research Synthesis. Journal of Research on Technology in Education, 38(3), 329-348.
Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.