Jag har under dagen förstått att min avhandling används av skolledare som ett argument för att avfärda IT i skolan. Det är mycket olyckligt, ur flera perspektiv.

Ett första perspektiv är det att forskningens uppgift i sig inte är att värdera eller att ställa sig för eller emot. Avhandlingen har redovisat resultat om tidigare forskning, om kunskapsbildningens kvalitet, villkor och karaktär, samt också erbjudit en ny filosofisk betraktelsevinkel när det gäller en-till-en. Ett annat perspektiv är samhällsekonomiskt. En-till-en omsätter stora summor pengar som måste få komma till konkret nytta. Ett tredje perspektiv är att den som använder min avhandling som argument mot IT i skolan också direkt går emot idén om att skolan måste spegla det omgivande samhället.

Avhandlingen har däremot ett kritiskt perspektiv, vilket inte är detsamma som negativt. Jag menar att det är en central uppgift för mig som forskare att vara just kritisk, och faktum är att jag tycker att mycket av den forskning som finns kring en-till-en är anmärkningsvärt okritisk och ytlig.

Avhandlingen pekar på att glappet mellan vad som är möjligt att åstadkomma med en-till-en och vad som faktiskt åstadkoms är stort i det fall jag undersökt, och kan antas vara stort i flera fall. Det betyder inte att IT i skolan är negativt. Tvärtom kan jag konstatera att IT i skolan är helt nödvändigt, inte minst med utgångspunkt i det kunskapssamhälle som växt fram, vilket nogsamt också beskrivs i avhandlingen.

Avhandlingen pekar på ett stort färdighetsfokus i en-till-en, såväl i de empiriska studierna som i forskningsöversikten. Därför är det viktigt att skolan också ser behovet av att balansera detta fokus på färdigheter (ofta i termer av presentationer av olika slag) med innehållsliga krav. Att omdefiniera lärandet för att “det är möjligt” bör man alltså se upp med. Avhandlingen pekar också på att detta färdighetsfokus i hög grad korrelerar med digital kompetens, såsom det definieras i avhandlingen, vilket får antas vara positivt. Vidare lyfts också ett antal utmaningar med en-till-en, bland annat i termer av ökad stress, fysiska besvär, behov uttryckta av eleverna att läsa analoga alster istället för digitala dito och ökade distraktioner. Sammantaget visar avhandlingen att kunskapsdjupet potentiellt kan förytligas, om skolan fortsätter ha business as usual. Det innebär alltså att ovan nämnda (och andra) problem behöver lösas – inte att IT i skolan är fel.

Avhandlingen erbjuder till slut också ett sätt att betrakta kunskap, som åtminstone delvis kan råda bot på de problem  med ett glapp mellan vad som är möjligt att åstadkomma och vad som faktiskt åstadkoms, genom att föra in begreppet stretchad kunskap. I detta begrepp inryms bland annat ett hänsynstagande till den rumsliga dimension nätet innebär, möjligheter till lärande samvaro på nätet, det faktum att lärostoffets innehåll har frigjorts från sin förpackning. Den innebär också ett aktivt försök att vara en motvikt till den performativa “just-in-time” kunskap som en-till-en stimulerar och framhåller betydelsen av att behålla och utöka det bildande inslaget i skolan.

Således pekar avhandlingen på en mängd BEHOV för utveckling i en-till-en skolan, och kan inte användas i någon del som ett argument mot IT i skolan. En sådan läsning och tolkning får ses som antingen slarvig eller ansvarslös.

Sveriges skolor har nu i hög grad investerat i en-till-en, med en del goda resultat och en del sämre bieffekter. Det är nu dags att ta nästa steg. Skolorna i Sverige behöver ta de ovan nämnda, plus många andra problem nämnda av exempelvis Unos Uno på allvar och börja arbeta med frågor om kunskapers kvalitet, villkor och karaktär i den datoriserade skolan. Min avhandling erbjuder några av alla möjliga impulser för ett sådant utvecklingsarbete.

Länk till avhandlingen En elev – en dator. Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan.