Att driva förändringsarbete i skolan är alltid en utmaning. I innovationsforskning sägs det att det tar 5 år innan en innovation får fotfäste i en organisation (Bohrman et al, 2003). När det gäller frågor som rör IT är det extra svårt av två skäl. För det första är förändringarna som påkallas ofta så kallade andra ordningens förändringar. Första ordningens förändringar innebär att stegvis förändra det man alltid gjort med hjälp av nya verktyg, ett ständigt förfinande där värderingar och uppfattningar om verksamheten är intakta. En andra ordningens förändring är mer paradigmatisk och innovationsdriven; själva kärnan i aktiviteten förändras (Marzano et al, 2005). Hindren för första ordningens förändringar anses vara av yttre karaktär, medan hinder för andra ordningens förändringar oftare är av inre karaktär (Agélii Genlott et al, 2019): 

First-order barriers to technology integration, such as lack of digital devices or inadequate technical support, are extrinsic. Second-order barriers are intrinsic and include beliefs about digitalization and traditional classroom practices, as well as the general unwillingness to change which is captured in the saying “if it isn’t broke, don’t fix it.” 

Införande av programmering i ämnet matematik kan exempelvis ses som en andra ordningens förändring; kraven på digital kompetens i sin helhet likaså. 

För det andra är förändringstakten i IT-utvecklingen så hög att det som var hållbart för fem år sedan kanske inte alls är hållbart idag. Kort sagt, stora utmaningar för skolledare, exempelvis vad gäller att genomdriva förändring av undervisning med hjälp av IT. Läget är vanskligt. Tidigare forskning (Agélii Genlott & Grönlund, 2016) visar att användning av IT utan en tydlig pedagogisk metod och plan kan skapa sämre resultat än att inte använda IT alls, vilket också kan verka skadligt på elevernas kunskapsbildning (Fleischer, 2013). Vad gör man då tänka på? Genlott et al (2019) ger vissa riktlinjer, destillerade ur ett forskningsprojekt som genomförts i Sollentuna kommun (här presenterat varvat med mina reflektioner utifrån pågående forskningsprojekt). 

Hållbarhet

För det första menar författarna att förändringen behöver föras in på ett hållbart sätt. Med det avses att vikt skall läggas vid att inte kräva färdigdefinierade och statiska praktiker med den nya tekniken utan att snarare tillåta variation och flexibilitet. Detta kan sägas överensstämma med de rekommendationer för användning av IT i skolan som givits i Fleischer & Kvarnsell (2015), där förhållningssätt anses viktigare än specifika praktiker. Som skolledare gäller det alltså att definiera vilka ramar som råder och staka ut friutrymmet som lärare har att röra sig inom. För att göra det krävs naturligtvis kunskap om och grundläggande färdigheter i den nya innovationsdrivna praktiken.

Skolledarskap

För det andra är just skolledarskapet i sig en viktig faktor. Det är viktigt att kommunicera en långsiktighet (betänk att innovationsdrivna förändringar tar runt 5 år att genomföra), att vara ständigt motiverande, att vara konsekvent med vilka värden som skall uppfyllas genom den nya praktiken och vilka ramar som gäller. Förståelse för de personer som upplever osäkerhet och otrygghet är enligt mig också helt avgörande. Jag skulle också vilja lägga till uppföljning utan upplevelse av detaljkontroll som centralt. Här vill jag även lägga till att samarbete mellan rektorer och övrig skolledning är av högsta vikt för att kommunicera stringent.

Kollegialt sammanhang

För det tredje är den kollegiala kommunikationen viktig. Agélii Genlott et al (2019) pekar på att det behövs olika sociala stödstrukturer. För de som är så kallade early adopters och som ligger längst fram i utforskandet av innovationen kan behöva ett socialt sammanhang att diskutera förändringen som sträcker sig utanför den omedelbara kontexten. Min upplevelse är att man ofta ser till att det finns gott om utrymme för den kollegiala diskussionen på skolan när förändringar sker. Detta är särskilt bra för de som känner en osäkerhet och som inte har kommit så långt i sin utveckling. Men för de som kommit längst krävs alltså något utöver de närmsta kollegorna. Som skolledare är det bra att bädda för en sådan arena. Kanske – och nu kommer en käpphäst hos mig – är det där de så kallade eldsjälarna och goda exemplen skall agera och inte alltid på hemmaplan? Min poäng är att rektorer ofta vill föra fram ”stjärnorna” för den andra personalen och låta dem inspirera – och effekten blir precis tvärtom! De som fortfarande känner olust och osäkerhet inför förändringen blir snarare avskräckta än inspirerade, helt enkelt för att avståndet att överbrygga är för långt. Om skolledare kan bädda på flera olika arenor och använda dem synkront tror jag mycket är vunnet.

Referenser

Agélii Genlott, A., Grönlund, Å., & Viberg, O. (2019). Disseminating digital innovation in school – leading second-order educational change. Education and Information Technologies, 1–19. https://doi.org/10.1007/s10639-019-09908-0

Agélii Genlott, A., & Grönlund, Å. (2016). Closing the gaps–improving literacy and mathematics by ict- enhanced collaboration. Computers & Education, 99,68–80.

Borman, G. D., Hewes, G. M., Overman, L., & Brown, S. (2003). Comprehensive school reform and achievement: A meta-analysis. Review ofEducational Research, 73(2), 125–130.

Fleischer, H. (2013). En elev, en dator – Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping: Högskolan för lärande och kommunikation.

Fleischer, H & Kvarnsell, H. (2015). Digitalisering som lyfter skolan : Teori möter praktik. Stockholm: Gothia fortbildning AB.

Marzano, R. J., Waters, T. & McNulty, B. A. (2005). School leadership that works: From research to results. Alexandria, Va: Association for supervision and Curriculumn development.