Sådär ja.

Sista uppgiften klar på kursen “Programmeringsdidaktik för lärare 7.5 hp” vid Stockholms universitet. Man måste ju ha något att göra under sommaren också.

En duvning datalogiskt tänkande ingick. Det finns helt klart sunda ansatser vad gäller datalogiskt tänkande, men det finns alltjämt också undertoner om stora transfereffekter, exempelvis i välciterade Wings resonemang, som det inte riktigt finns täckning för i forskningen vad jag kan se. Tilltron till dessa är alltså något för stor, och som jag brukar säga: “När man tränar programmering, blir man bättre på… hepp! programmering”. Visst finns det smärre transfereffekter: genom att förstå grunderna i programmering kanske jag också förstår lättare hur programmerade saker runt mig fungerar och kan ta mig an dessa artefakters logik. Men… det finns också undertoner i diskursen kring datalogiskt tänkande som pekar mot att det logiska tänkandet i allmänhet skulle bli bättre och förmågan till allmän problemlösning likaså. Det finns det som jag förstått det inte så starka belägg för, åtminstone inte vad gäller stora transfereffekter. Det finns också ett förgivettagande om konstruktivistiska ideal vad gäller lärande som jag förhåller mig kritisk till i diskursen om datalogiskt tänkande. Det är lite trist att sådant alltjämt blir till argument för programmering i skolan.

Så har jag också gått från analog programmering till att göra ett enkelt spel i Scratch, för att sedan avsluta med grunderna i textprogrammering i Python. Riktigt roligt faktiskt. Poängen är nu att kunna göra didaktik av detta och se till att lärarstudenter kan få lite grunder att stå på, men kanske framför allt ett sunt förhållningssätt till programmering (dvs överta min lätt kritiska hållning till övertron på densamma och programmera för sakens egna skull istället). Den som lever får se om det blir så förstås 🙂 Men skoj, det har det varit. Trots avsaknad av (större) transfereffekter: det är skoj att programmera – för programmerandets skull och inget annat.