Häromdagen publicerade jag en bloggpost som ifrågasatte journalistiken bakom en artikel om Glömstaskolan. Jag tyckte den var slarvigt skriven och att journalisten inte ställde några kritiska frågor. Jag trodde nog det skulle bli kommentarer om den, men knappast näthat. Läs den gärna, jag står för vartenda ord.

Det tog 4 minuter efter publicering så kom första angreppet från en av lärarna på skolan. Detta på min facebooksida. Så här såg det ut:

näthat

Jag känner kanske att inlägget inte så mycket är en debatt i sakfrågan om journalistens avsaknad av kritiska frågor. Men, jag kan ha missat något. Jag tänkte i alla fall först bemöta synpunkterna något.

Kommentarer till näthatet

Först av allt, texten jag skrev var en seriös reflektion över journalistens verk. Jag kan inte säga att jag är utbildad journalist, däremot har jag en del kurser med mig av journalistiskt snitt från min utbildning inom medie- och kommunikationsvetenskap. Jag vågar påstå att jag har gott om underlag för att påstå just det jag påstår: att kritiska frågor kunde vara påkallade.

Sedan kallas jag självutnämnd sk “skolforskare”. Misstänkliggjord alltså. Personen påskiner att jag bara kallar mig forskare utan att vara det. Jag funderar på hur mycket forskning man behöver producera för att bli kallad “riktig” skolforskare? Hur etablerad behöver man vara? Jag disputerade 2013 med en enhällig betygsnämnds bedömning som grund. Min forskning inför disputationen har blivit granskad av en mängd professorer. Min forskarbana har fortsatt även efter disputation. Min forskning är väl spridd och citerad i internationella forskarkretsar. Jag undrar naturligtvis när man går från att vara självutnämnd till riktig forskare. Döm själv utifrån min cv.

Jag kallas också rikspajas. Det är alltid roligt att vara rolig förstås, men jag har helt lämnat underhållningsbranschen.

Därefter antyds att jag inte skulle ha några vänner. Detta av någon som inte alls känner mig. Det är ungefärligen lika dumt som att försöka kleta på mig att jag har ångest och därmed en psykisk sjukdom. Mitt glädjande besked: Det har jag inte. Sammantaget säger väl en sådan här postning på Facebook mer om den som skriver det hela än något annat.

Hur hanteras frågan om näthat?

Den här personen arbetar med barn på en skola som sägs hålla värdegrundsfrågor högt. Jag har ringt dit för att försöka nå personen i fråga. Jag vill gärna ha ett svar på vad han menar med allt detta och jag tycker man ska reda ut fnurror på tråden. Döm om min förvåning när jag upptäcker att skolpersonalen ställer sig bakom detta näthat. När jag ringer på det nummer jag fått tilldelat mig av intendenten på skolan (den enda som ens försöker ge ett professionellt bemötande), möts jag av en kvinna som svarar. Jag frågar efter personen artigt och presenterar mig. Jag hör hur hon frågar personen om han kan ta telefonen, jag hör hans röst tydligt. Därefter säger kvinnan att han inte finns på  plats och inte vet var han är. En lögn rakt upp i ansiktet alltså, i syfte att skydda personen. Ytterligare två gånger när jag har ringt och bett att få tala med personen har man helt frankt slängt på luren i örat. Några gånger har man tagit ett meddelande och framfört. Man vet ytterst var han är (go figure). Inte heller tillgänglighetsprincipen tycks gälla på denna skola – den som säger att man skyndsamt skall ta kontakt när man blivit sökt i tjänsten.

Jag har talat med rektor som ringde upp mig. Naturligtvis ställer sig inte skolan bakom näthat menar han. Först försöker han skyla över det hela med att angreppet skett utanför arbetstid, men se det håller inte riktigt eftersom Huddinge kommun har en kommunikationspolicy som stipulerar att högsta ansvariga chef skall uttala sig i medier och också kommentera publicerade texter som rör verksamheten. Dessutom kan brott mot lojalitetsprincipen (gentemot sin arbetsgivare) ske vilken tid som helst på dygnet. Därmed är det en fråga för skolan att hantera. Nåväl, det är naturligtvis förfärligt med en kollega som beter sig på detta sätt, och rektor ber personen kontakta mig för att reda ut saken. Jag tycker han låter trovärdig och vi har ett bra samtal. Det är den vägen det bör gå, anser jag. Man reder ut problem gemensamt. Men håller det här i praktiken då? Prioriterar rektor att personen som näthatat i Glömstaskolans namn verkligen ska ringa upp? Nej. Senare får jag nämligen besked om att andra arbetsuppgifter skall prioriteras före samtalet.

Under eftermiddagen har man nämligen arbetat med – håll i er nu: värdegrundsfrågor. Låt oss rekapitulera: Här har vi alltså en rektor som inte prioriterar att näthatande personal får stå till svars för sina handlingar. Vi har en lärare som arbetar med små barn och samtidigt ägnar sig åt näthat. Diskussionerna sker, antar jag, tillsammans med resten av personalen som när jag har ringt har ljugit och skyddat näthataren istället för att stå upp för de värden som borde prägla svensk skola. Allt detta prioriterat framför att personen tar ansvar för sin handling, något som tar 5 minuter av tiden. Mer begär jag inte. Det är ynkligt och också en skrämmande vittnesbild av kulturen man kan odla på en skola. Mina associationer går närmast till att det är en sluten sekt och inte en skola jag har att göra med. Personen har lovat att ringa upp under kvällen och förklara sig – naturligtvis har så inte skett. Jag har försökt nå den här personen i tre dagar och mötts av tystnad förutom ett brutet löfte att höra av sig idag. Uppenbarligen ångrar han inte sitt tilltag. Och här sträcker jag ut en hand – alla kan göra fel. Det är en mänsklig rättighet att vara dum i huvudet och en skyldighet att be om ursäkt när man varit det. Men vill du inte så vill du inte.

Vad drar man för slutsats?

Jag måste säga att jag blir ledsen av detta. Det är inte så att det är första gången. Jag har varit utsatt tidigare. Jag har varit utsatt för företagsledare som inte klarat kritik mot sitt företag och försökt tysta mig som författare på mitt bokförlag. Mäktiga personer har försökt skrämma till tystnad genom fancy advokatbyråers kontakter. Jag har tagit emot anonyma nattliga hot. Jag har blivit anklagad för att ha orsakat psykisk sjukdom (trots att den var känd sedan långt tidigare). Jag har varit utsatt för annan företagsledare som skickade förtalsbrev till min förra arbetsgivare (men som i alla fall hade sådan heder att hen kunde erkänna sitt fel. Respekt för dig). Jag har under våren publicerat en artikel om vad det egentligen innebär att vara kränkt (ett kort som dras för mycket i skolsvängen) utifrån några enkla definitioner  och blev därför kallad rövhatt, kötthuvud och skämme. Jag har debatterat mig blå mot lärare som anser att fingergympa i cirklar åt höger skapar bättre förutsättningar för att lära sig matematik. Jag har försökt nå fram till vad de grundläggande idéerna är bakom alla de organisationer som dyker upp med löften om att förändra allt i skolan men som inte kan svara på vad deras ideologiska bas är. Jag har debatterat hårt i sakfrågor, det är sant, och också blivit irriterad. Jag har alltid haft utgångspunkten att starkaste argumentet vinner och att man alltid måste vara beredd att överge sin ståndpunkt när ett sådant argument presenteras.

Jag har gjort detta av ett enda skäl: Att jag i grund och botten älskar svensk skola. Jag vill den väl. Allt jag verkat för är en sund skolutveckling byggd på kritiskt tänkande, vetenskap och beprövad erfarenhet för våra barn och ungdomars skull. Det är därför jag forskat, det är därför jag varit så transparent med resultaten. Det är därför jag har föreläst, det är därför jag skrivit en bok om digitalisering som lyfter skolan.

Inaktiva forskare

Jag tänker att man kanske bör fundera på varför så få forskare är aktiva i gräsrotsdebatten kring skolan. Kan det ha något med ovanstående att göra? Att man bemöts av spott och spe och ibland också näthat? Ja. Det är helt enkelt inte värt det. Jodå, jag vet vad du tänker. Det går 100 fantastiska lärare och rektorer på varje rötägg. Och tro mig, jag har träffat de mest fantastiska lärare genom offentligheten. Ni vet vilka ni är. Men ändå. Det blir meningslöst på det stora hela. Det kostar helt enkelt för mycket. Hur mycket man än vill göra gott för svensk skola inser jag, precis som de allra flesta forskare, att det bästa faktiskt är att strunta helt i den direkta skolverksamheten och istället ägna sig åt den akademiska världen. Skolan behöver en forskning som närmar sig fältet, men jag kan se tydliga skäl till att så inte sker. Tyvärr.