Browsed by
Månad: september 2016

Kommande artikel: Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting

Kommande artikel: Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting

Fick idag officiellt letter of acceptance från tidskriften Education Inquiry. Min senaste forskningsartikel Students’ experiences of their knowledge formation in a one-to-one computer setting har blivit fackgranskad av internationella experter, godkänd och kommer publiceras under 2017.

 

students' experiences

Foto: jfinke via Foter.com / CC BY-NC-ND

 

Bokmässan – debatt om digitala läromedel

Bokmässan – debatt om digitala läromedel

På väg till Göteborg och bokmässan och ett av få kvarvarande prat som rör skola. Har paneldebatt imorgon och fredag med Alexandra Pascalidou som moderator. Temat är digitala läromedel. Jag är i grunden positiv och ser dem som nödvändiga, inte minst när alternativet ibland är att lärare gör egna läromedel.

Men det finns mycket att göra. Dels eftersom den stora merparten lärare är missnöjda med de digitala läromedel som finns idag, dels för att vi också måste fundera över det faktum att förändring i läromedlets struktur kräver förändrad pedagogik. Därmed blir frågan om förhållningssätt relevant för oss på lärarutbildningen. En ytterligare aspekt i detta är att digitala medier i skolan hittills kallat på en utbildningsideologi som bygger på alltför stora frihetsgrader (inte minst i form av avsaknad från en instruerande lärare), samtidigt som alltmer talar för ett ökat behov av just den instruerande lärarens återkomst (se gärna Jonas Linderoths utmärkta analys på det temat). 

Om detta alltså i debatt på torsdag och fredag på Bokmässan. 

Näthat i skoltjänst är inte okey

Näthat i skoltjänst är inte okey

Häromdagen publicerade jag en bloggpost som ifrågasatte journalistiken bakom en artikel om Glömstaskolan. Jag tyckte den var slarvigt skriven och att journalisten inte ställde några kritiska frågor. Jag trodde nog det skulle bli kommentarer om den, men knappast näthat. Läs den gärna, jag står för vartenda ord.

Det tog 4 minuter efter publicering så kom första angreppet från en av lärarna på skolan. Detta på min facebooksida. Så här såg det ut:

näthat

Jag känner kanske att inlägget inte så mycket är en debatt i sakfrågan om journalistens avsaknad av kritiska frågor. Men, jag kan ha missat något. Jag tänkte i alla fall först bemöta synpunkterna något.

Kommentarer till näthatet

Först av allt, texten jag skrev var en seriös reflektion över journalistens verk. Jag kan inte säga att jag är utbildad journalist, däremot har jag en del kurser med mig av journalistiskt snitt från min utbildning inom medie- och kommunikationsvetenskap. Jag vågar påstå att jag har gott om underlag för att påstå just det jag påstår: att kritiska frågor kunde vara påkallade.

Sedan kallas jag självutnämnd sk “skolforskare”. Misstänkliggjord alltså. Personen påskiner att jag bara kallar mig forskare utan att vara det. Jag funderar på hur mycket forskning man behöver producera för att bli kallad “riktig” skolforskare? Hur etablerad behöver man vara? Jag disputerade 2013 med en enhällig betygsnämnds bedömning som grund. Min forskning inför disputationen har blivit granskad av en mängd professorer. Min forskarbana har fortsatt även efter disputation. Min forskning är väl spridd och citerad i internationella forskarkretsar. Jag undrar naturligtvis när man går från att vara självutnämnd till riktig forskare. Döm själv utifrån min cv.

Jag kallas också rikspajas. Det är alltid roligt att vara rolig förstås, men jag har helt lämnat underhållningsbranschen.

Därefter antyds att jag inte skulle ha några vänner. Detta av någon som inte alls känner mig. Det är ungefärligen lika dumt som att försöka kleta på mig att jag har ångest och därmed en psykisk sjukdom. Mitt glädjande besked: Det har jag inte. Sammantaget säger väl en sådan här postning på Facebook mer om den som skriver det hela än något annat.

Hur hanteras frågan om näthat?

Den här personen arbetar med barn på en skola som sägs hålla värdegrundsfrågor högt. Jag har ringt dit för att försöka nå personen i fråga. Jag vill gärna ha ett svar på vad han menar med allt detta och jag tycker man ska reda ut fnurror på tråden. Döm om min förvåning när jag upptäcker att skolpersonalen ställer sig bakom detta näthat. När jag ringer på det nummer jag fått tilldelat mig av intendenten på skolan (den enda som ens försöker ge ett professionellt bemötande), möts jag av en kvinna som svarar. Jag frågar efter personen artigt och presenterar mig. Jag hör hur hon frågar personen om han kan ta telefonen, jag hör hans röst tydligt. Därefter säger kvinnan att han inte finns på  plats och inte vet var han är. En lögn rakt upp i ansiktet alltså, i syfte att skydda personen. Ytterligare två gånger när jag har ringt och bett att få tala med personen har man helt frankt slängt på luren i örat. Några gånger har man tagit ett meddelande och framfört. Man vet ytterst var han är (go figure). Inte heller tillgänglighetsprincipen tycks gälla på denna skola – den som säger att man skyndsamt skall ta kontakt när man blivit sökt i tjänsten.

Jag har talat med rektor som ringde upp mig. Naturligtvis ställer sig inte skolan bakom näthat menar han. Först försöker han skyla över det hela med att angreppet skett utanför arbetstid, men se det håller inte riktigt eftersom Huddinge kommun har en kommunikationspolicy som stipulerar att högsta ansvariga chef skall uttala sig i medier och också kommentera publicerade texter som rör verksamheten. Dessutom kan brott mot lojalitetsprincipen (gentemot sin arbetsgivare) ske vilken tid som helst på dygnet. Därmed är det en fråga för skolan att hantera. Nåväl, det är naturligtvis förfärligt med en kollega som beter sig på detta sätt, och rektor ber personen kontakta mig för att reda ut saken. Jag tycker han låter trovärdig och vi har ett bra samtal. Det är den vägen det bör gå, anser jag. Man reder ut problem gemensamt. Men håller det här i praktiken då? Prioriterar rektor att personen som näthatat i Glömstaskolans namn verkligen ska ringa upp? Nej. Senare får jag nämligen besked om att andra arbetsuppgifter skall prioriteras före samtalet.

Under eftermiddagen har man nämligen arbetat med – håll i er nu: värdegrundsfrågor. Låt oss rekapitulera: Här har vi alltså en rektor som inte prioriterar att näthatande personal får stå till svars för sina handlingar. Vi har en lärare som arbetar med små barn och samtidigt ägnar sig åt näthat. Diskussionerna sker, antar jag, tillsammans med resten av personalen som när jag har ringt har ljugit och skyddat näthataren istället för att stå upp för de värden som borde prägla svensk skola. Allt detta prioriterat framför att personen tar ansvar för sin handling, något som tar 5 minuter av tiden. Mer begär jag inte. Det är ynkligt och också en skrämmande vittnesbild av kulturen man kan odla på en skola. Mina associationer går närmast till att det är en sluten sekt och inte en skola jag har att göra med. Personen har lovat att ringa upp under kvällen och förklara sig – naturligtvis har så inte skett. Jag har försökt nå den här personen i tre dagar och mötts av tystnad förutom ett brutet löfte att höra av sig idag. Uppenbarligen ångrar han inte sitt tilltag. Och här sträcker jag ut en hand – alla kan göra fel. Det är en mänsklig rättighet att vara dum i huvudet och en skyldighet att be om ursäkt när man varit det. Men vill du inte så vill du inte.

Vad drar man för slutsats?

Jag måste säga att jag blir ledsen av detta. Det är inte så att det är första gången. Jag har varit utsatt tidigare. Jag har varit utsatt för företagsledare som inte klarat kritik mot sitt företag och försökt tysta mig som författare på mitt bokförlag. Mäktiga personer har försökt skrämma till tystnad genom fancy advokatbyråers kontakter. Jag har tagit emot anonyma nattliga hot. Jag har blivit anklagad för att ha orsakat psykisk sjukdom (trots att den var känd sedan långt tidigare). Jag har varit utsatt för annan företagsledare som skickade förtalsbrev till min förra arbetsgivare (men som i alla fall hade sådan heder att hen kunde erkänna sitt fel. Respekt för dig). Jag har under våren publicerat en artikel om vad det egentligen innebär att vara kränkt (ett kort som dras för mycket i skolsvängen) utifrån några enkla definitioner  och blev därför kallad rövhatt, kötthuvud och skämme. Jag har debatterat mig blå mot lärare som anser att fingergympa i cirklar åt höger skapar bättre förutsättningar för att lära sig matematik. Jag har försökt nå fram till vad de grundläggande idéerna är bakom alla de organisationer som dyker upp med löften om att förändra allt i skolan men som inte kan svara på vad deras ideologiska bas är. Jag har debatterat hårt i sakfrågor, det är sant, och också blivit irriterad. Jag har alltid haft utgångspunkten att starkaste argumentet vinner och att man alltid måste vara beredd att överge sin ståndpunkt när ett sådant argument presenteras.

Jag har gjort detta av ett enda skäl: Att jag i grund och botten älskar svensk skola. Jag vill den väl. Allt jag verkat för är en sund skolutveckling byggd på kritiskt tänkande, vetenskap och beprövad erfarenhet för våra barn och ungdomars skull. Det är därför jag forskat, det är därför jag varit så transparent med resultaten. Det är därför jag har föreläst, det är därför jag skrivit en bok om digitalisering som lyfter skolan.

Inaktiva forskare

Jag tänker att man kanske bör fundera på varför så få forskare är aktiva i gräsrotsdebatten kring skolan. Kan det ha något med ovanstående att göra? Att man bemöts av spott och spe och ibland också näthat? Ja. Det är helt enkelt inte värt det. Jodå, jag vet vad du tänker. Det går 100 fantastiska lärare och rektorer på varje rötägg. Och tro mig, jag har träffat de mest fantastiska lärare genom offentligheten. Ni vet vilka ni är. Men ändå. Det blir meningslöst på det stora hela. Det kostar helt enkelt för mycket. Hur mycket man än vill göra gott för svensk skola inser jag, precis som de allra flesta forskare, att det bästa faktiskt är att strunta helt i den direkta skolverksamheten och istället ägna sig åt den akademiska världen. Skolan behöver en forskning som närmar sig fältet, men jag kan se tydliga skäl till att så inte sker. Tyvärr. 

 

Glömstaskolan – kritisk läsning av artikel krävs

Glömstaskolan – kritisk läsning av artikel krävs

Idag publicerade Södra Sidan en artikel på temat Lyckad start för skola utan  klassrum, det vill säga om Glömstaskolan. Låt mig citera:

En skola utan klassrum, årskurser eller schemalagda raster – kan det verkligen fungera? Så reagerade flera läsare när Södra Sidan berättade om den nya Glömstaskolan i våras. Nu är skolan invigd och hittills verkar föräldrar och elever bara nöjda.

Här är sinnebilden av en text om skola att förhålla sig kritisk till. Fantastiska resultat omvittnas på Glömstaskolan efter några veckors verksamhet. Rektorn har lagt kritiken åt sidan:

Det där har vi lagt åt sidan. Huvudsaken är att skolan fungerar bra. Det finns så mycket positiv energi här just nu som är värd att hålla i, säger han och förtydligar återigen tanken med multifunktionella klassrum i skolan.

Skolor ska se framåt. Det gäller även Glömstaskolan. Men att tro att skolan fungerar bra efter några veckor och dra några slutsatser utifrån det går naturligtvis inte. Jag vill subtilt påminna om den sk Hawthorne-effekten som gör gällande att du kan föra in snart sagt vilka inslag som helst, sätta ljuset på dem och få positiv feedback i början. Vad som händer med ungarnas kunskapsbildning på sikt återstår att se. Det är väldigt märkligt att denna fråga inte lyfts och problematiseras tydligare. För det är tämligen otydligt vad man egentligen avser åstadkomma när det gäller elevernas lärande:

Det handlar om att vi har rum som är anpassade efter olika typer av lärande. Vi har till exempel rum för enskilt arbete och andra för samarbete. Det handlar om att specificera olika utrymmen.

Här menar rektorn på Glömstaskolan att han talar olika typer av lärande. När han exemplifierar är det dock olika arbetsformer han avser, vilket ju är något annat. Det får mig att fundera över rektorns syn på vad lärande är. Att blanda ihop lärandeprocessens grunder med olika arbetsformer är en tämligen oroväckande signal för mig. Måhända har rektorn blivit oturligt citerad i artikeln, måhända har  han en luddig syn på vad lärande är. Märkligt är i alla fall uttalandet.

Jag blir också fundersam över kunskapssynen. Så här beskrivs verksamheten:

Verksamhetens fyra hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. I ett första steg tar den emot elever från förskoleklass till årskurs 6 för att sedan bygga på med klasser upp till årskurs 9. Totalt rymmer skolan 720 elever.

Vad betyder egentligen detta? Jag tänker att det är journalistens verk och att de mycket omfattande begreppen som går att tolka på väldigt många olika sätt får sin kontextualiserade förklaring på skolans egna sidor. Men när jag går dit ser jag istället att man fyller på med mer buzz-words:

Verksamhetens fyra hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. Detta är fyra viktiga förmågor att träna för att möta utmaningar i en alltmer globaliserad och digitaliserad värld. Skolans arbetssätt, organisation och lärmiljöer gestaltar detta. Ovanstående utgör tillsammans Glömstas lärandepyramid.

Jag blir inte mycket klokare. Här tillförs globaliseringen, ett begrepp som också kan tolkas på en mängd olika sätt i förhållande till skolans uppdrag. Inte minst på ett mycket kritiskt sätt med tanke på analyser av just globalisering och dess påverkan på skolan, men det utgår jag från inte är fallet här. Istället utgör dessa helt otolkade begrepp lärandepyramiden. Jo man tackar.

Artikeln gör gällande att man fått en mycket lyckad skolstart trots idel kritik i början. Så kan mycket väl vara fallet. I så fall är det bara att lyfta på hatten och gratulera. Under alla omständigheter måste jag dock tillstå att jag anar att uppmärksamheten skolan får (bland annat genom artikeln) mer är resultatet av ett lyckat pr-arbete (som man bland annat drivit mycket starkt via en av Lärarnas Riksförbunds bloggar) än av ett lyckat skolarbete. Vart journalistens kritiska tänkande tog vägen kan man stillsamt fundera över.