Bara en kort tanke idag, som slog mig apropå Pokemon Go-debatten. Den kan sammanfattas enkelt: Leave them kids alone.

I min tidigare artikel Pokemon skrev jag att jag är tveksam men att det alldeles säkert går att använda Pokemon go för att på bästa möjliga sätt ta vara på en möjlighet att variera ett ämnesstoff för eleven. För, det är just vad undervisning handlar om. Att variera ett ämnesstoff så att så många aspekter som möjligt framträder för eleven, och att göra det möjligt att för eleven att koppla ihop dessa aspekter med varandra och med en omkringliggande kontext. Min skepsis rörde då att det är lätt att lärares egna intressen styr snarare än vad som är effektivast möjliga sätt att åstadkomma detta. Men, all respekt för kunniga och kreativa lärares idéer, vi kommer helt säkert få se vettiga användningar under hösten (likväl som mindre vettiga).

Jag tänker att det finns något annat och djupare i detta. Det här med att barnens värld skall tas in i skolan och användas till snart sagt allting i undervisningen. Visst skall elevernas intressen tas tillvara när uppenbara chanser ges. Men: elever har alltid varit intresserade av saker vi inte plockat in i skolverksamheten – och det har gått tämligen bra att undervisa ändå. När jag var elev sysslade vi med hockey-kort; när andra gick i skolan ägnades tid åt filmisar. Vi spelade alla kula och hade avancerade system för inte bara spelet utan också för byteshandel och statushierarkier. Känslan på den tiden var: alla sysslar med det. Ungefär som nu. Då drog vi inte in elevernas intressen i skolan – varför gör vi det nu? Jag tror att den lärare som med automatik drar “intresse-kortet” behöver fundera på detta. Vad är det som har förändrats (mer än att svensk skola går sämre) som gör att vi nu vill agera på detta sätt? Vilka underlag har vi som säger att skola blir bättre av en så enögd tolkning av vad elevnära undervisning är?

En förskjutning tycks ligga i det sätt vi tar tillvara på elevens intressen. Undervisningen sker i lektioner och lektionsblock, antingen inom ämnet eller ämnesövergripande. Det är också en viktig förmåga hos lärare att fånga frågor i flykten. Skickliga lärare i alla tider har tagit tillvara på elevers intressen, ofta genom att fånga frågor i flykten och relatera det till elevernas intresse. Exempelvis har det skett genom att relatera det svåra matematikproblemet till något som finns i elevens vardag, när svårigheten dyker upp. Det är något helt annat än att planera hela lektioner och undervisningsblock utifrån deras intressen. Elevnära undervisning kan för övrigt också innebära en total frikoppling från elevernas egna intressen. 

Leave them kids alone

Ytterligare en dimension i detta är att alla människor har rätt till sina intressen ifred. Vi behöver inte vara inne och klampa i elevernas livsvärldar hela tiden. Hey teacher, Leave them kids alone. Elever, precis som alla andra människor, har rätt till sin privata sfär och sina intressen där skolan inte har att göra. Jag är rätt säker på att även lärare har privata intressen och sfärer som man inte gärna får invaderat. Det kan handla om lugn och ro på hantverkskurs, turer på golfbanan eller varför inte den där kollegiala ölen på  pedagogisk pub (som en del vill kalla kompetensutveckling – det där får vi ta upp en annan gång, herregud). Är det rimligt att lärare kräver den respekten mot sig själva men inte visar den mot sina elever? Svaret är enkelt: nej.