Rockstjärnelärare, ansvar och varumärke

Jag sprang idag på en skola i Stockholmstrakten vars namn fallit i glömska. Skolan har ovanligt stora behov av att hävda sig och att visa upp sitt varumärke. De låter barnen göra intervjuer med lärarna där de berättar vilka de är. Filmerna är sockersöta och vi påminns om den vackra kommunikationen mellan vuxen och elev genom dem. Filmerna sprids i sociala medier, och …. ja, det handlar naturligtvis om reklam för sin skola men också om att vårda ett varumärke för den enskilde läraren. Behovet av att synas. Jag tycker det lämnar en fadd smak i munnen och jag funderar på: Vad beror det här på?

Förklaringar

Ja, naturligtvis finns de gamla vanliga förklaringarna att ta till: det fria skolvalet, vinstdrivande skolor, decentralisering, karriärmöjligheter (därför är det viktigt att synas och framstå som den bästa läraren i filmerna och i sociala medier) och så vidare. Jag tänker stilla för mig själv: Tänk om var och en av de minuter som går ut till att visa upp sin förträfflighet som lärare istället gick till att vara bästa möjliga lärare? Somliga säger att det inte föreligger någon motsägelse i detta. Det kan vi tvista om. Om tid tas till något, måste tid också tas från något. Det är min enkla utgångspunkt.

Visst påverkar samhällsstrukturerna vad som tillåts göras i en verksamhet, och visst har det alltid funnits en flexibilitet. Se exemplet i nedanstående bild. I samhället florerar ett antal idéer som villkorar handlingar och som skapar tendenser. Just nu villkoras samhällets verksamheter av tankar om globalisering, kunskapssamhälle, individualisering, postmodernism, IT-frälsning med mera. Som ett resultat av dessa idéer påverkas samhällets styrning i form av lagar och regler. Detta kan vi se exempel på i exempelvis skillnaderna mellan läroplanerna från 1994 respektive 2011. Utifrån lagar och regler förhandlar vi om hur vi bör agera, och i den optimala världen (åtminstone ur politisk styrningssynpunkt) genereras en rät nedåtgående pil. I praktiken genereras ett handlingsutrymme med tydligt normerade gränser (i bilden markerat med röda linjer).

varumärke

Problemet är att dessa normerade gränser har perforerats, eller, om man så vill, kraftigt förflyttats tack vare den (icke)styrning vi har av skolan idag. Det leder till vilda västern som knappast kan vara bra för vare sig skolan som institution eller för barnen som går i den. Låt mig ge ett exempel.

Bygga varumärke

I sociala medier diskuteras hett de vida tolkningarna av sitt läraruppdrag som är möjligt att göra. Idag är man inte bara lärare, utan man kan vara en mängd olika lärare. Att visa upp sitt varumärke är livsviktigt för somliga. Sommarlovsmagistern publicerade skämtsamt följande karriärstege (modifierad):

  1. Rockstjärnelärare
  2. Furstelärare
  3. Kändislärare
  4. Förstelärare
  5. Särskilt skickliga lärare
  6. Helt vanliga lärare
  7. Särskilt oskickliga lärare
  8. Sistelärare

Man ler åt detta och somliga skruvar lite obekvämt på sig – för det ligger ju något i detta. Det är idag möjligt att göra karriär på helt andra sätt i skolan än tidigare. Och vet ni? Jag tror det har gått överstyr. Låt mig ställa en retorisk fråga. Vad är det för fel på att vara en helt vanlig hederlig lärare, som inte bryr sig om att vårda sitt varumärke i sociala medier, som inte jagar efter pedagogiska priser, som inte bygger varumärke, som inte föreläser och kliver över lik för att nå personlig framgång och som istället lägger kraften på omsorg om sina elever? Svaret är Inget. Absolut inget.

Vi behöver fler lärare i Sverige, det är sant, men vi behöver också se till att de lärare vi har faktiskt gör sitt jobb istället för att sträva uppåt på denna skämtsamma lista. Dels för elevernas skull, men också för att dessa lärare blir nyttiga idioter åt krafter som vill styra policyutvecklingen i Sverige. Lärare kämpar sig blåa för att få pedagogiska priser (man kan inte bli årets rockstjärnelärare i Sverige, men väl årets punkare. Det säger allt om aktörer som vägrar ta ansvar för den verksamhet de har sina syltkladdiga fingrar i). Det skapar lärare som hellre visar upp sådant som ser bra, kul, motiverande och ball ut på nätet, i böcker eller på föreläsningar än faktiskt vettig pedagogisk verksamhet. Här blandas halvsanningar med rena lögner i exempel efter exempel. (Nej, jag tänker inte hänga ut någon enskild individ). Det är inte rimligt. Med ökat handlingsutrymme följer också ett ökat ansvarstagande.

Tänk er samma lista, men istället applicerad på socionomer:

  1. Rockstjärnesocionom
  2. Furstesocionom
  3. Kändissocionom
  4. Förstesocionom
  5. Särskilt skicklig socionom
  6. Helt vanlig socionom
  7. Särskilt oskicklig socionom
  8. Sistesocionom

Sett i det här ljuset blir det skrattretande, eller hur? Skulle skattepengar gå till att subventionera socionomer som vill sträva uppåt i nån slags hittepå-hierarki, enkom för deras egna vinning, ibland med hjälp av extremt rymligt samvete? Det är naturligtvis absurt och orimligt. Ändå är det precis det som sker just nu i skolans värld.

2 svar på ”Rockstjärnelärare, ansvar och varumärke

  1. Pingback: Finland kastar ut undervisningen | Håkan Fleischer

  2. Pingback: Forskning - Skolutveckling | Pearltrees

Gör din röst hörd! Kommentera gärna.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.