Browsed by
Månad: augusti 2016

Microsoft, lärarna och altruismen

Microsoft, lärarna och altruismen

I måndags utnämndes 15 svenska lärare till Microsoft Innovative Education Experts, vilket enligt Microsoft själva innebär detta:

När du har blivit duktig på att integrera tekniken i undervisningen, fundera över att anmäla dig till MIEExpert-programmet. Detta är ett exklusivt program som skapats för att uppmärksamma utbildningsvisionärer i hela världen som använder teknik för att bana vägen för sina kollegor för förbättrad inlärning och elevresultat. MIEExperter arbetar i nära samarbete med Microsoft för att leda utvecklingen inom undervisningen och förespråkar och delar sina tankar om effektiv teknikanvändning inom undervisning med kollegor och beslutsfattare. De hjälper Microsoft att förstå behovet av nya produkter och verktyg och diskuterar bästa praxis när de arbetar tillsammans med att uppmuntra innovation inom utbildning och lärande. Anmälningar tas emot varje år mellan 15 maj och 15 juli. Läs mer.

I pressmeddelandet tecknas dock en bild upp av en altruistisk verksamhet där de 15 lärarna får möjligheter att utvecklas och nätverka helt utan förpliktelser:

Som IKT-pedagog är det viktigt att ständigt vara uppdaterad om vad som händer inom den digitala pedagogikens värld. Att vara Microsoft Innovative Educator Expert har möjliggjort möten med ny teknik, ny metodik och nya människor. Möten som gör våra elevers vardag mer spännande, mer varierad och mer meningsfull, säger Thomas Hegefors. […]

Att bli MIEE hjälper duktiga pedagoger att utveckla lärandet till en nivå som kommer bli nödvändig i framtiden. Vi vill stötta de pedagoger som vågar testa nya och spännande sätt att arbeta på, och går i bräschen för det digitala lärandet, säger Joke Palmkvist. […]

Programmet ger kunskapsutbyte, nätverkande och inspiration som kommer till nytta för lärare i deras professionella yrkesroll. Exempelvis får lärarna möjlighet att medverka på konferenser och online-event som såväl gäster som föreläsare, testa nya produkter på beta-stadiet och vara med i diskussionsgrupper online med andra IKT-intresserade pedagoger. Programmet etablerades 2002. Från början var det en tävling ihop med Lärarnas Riksförbund för att utse och belöna en innovativ lärare, men de senaste åren har det förändrat form till ett nätverk där innovativa lärare diskuterar och inspirerar. Utnämningen inkluderar inte någon monetär ersättning, inga resor och inga gratisprodukter.

Jag menar dock att Microft i och med detta lanserar en bild av en problematisk (och kanske rentav osann) altruism och att vi bör vara mycket vaksamma på när multinationella företag ger erbjudanden med potentiell möjlighet att påverka skolan i dess kärnverksamhet.

Individen

Men låt oss börja tala om den individuella läraren. Det är lätt att förstå att det lockar att vara del av ett internationellt nätverk med lärare som brinner för en skola som använder IT på ett konstruktivt sätt. Här finns en möjlighet till utveckling och att fånga upp idéer som annars aldrig varit tillgängliga.  Och ärligt talat, vem kan säga att en lärare som självständigt söker sig till kvalificerad utveckling i sig gör fel? Jag vill inte kasta just den stenen per automatik. Det är emellertid också problematiskt ur perspektivet att det är en karriärväg som villkoras av ett multinationellt företag. Att visa framfötterna på det här sättet är naturligtvis ett sätt att visa sig positiv till IT inför sin chef, vilket inte sällan genererar högre löner (se exempelvis Karlsohn, 2009). Vidare är det lätt att se att sådana här engagemang är tydliga argument för exempelvis förstelärartjänster.

Microsoft

Men problemet ligger inte enbart hos individen. Som sagt, en utvecklingsinriktad människa kan knappast lastas för sin vilja framåt; ej heller kan eventuellt karriärssugna och mer opportunistiska lärare egentligen lastas för att använda de vägar framåt som bjuds. Däremot bör man sätta sig ner och tänka en smula kritiskt och rent av idealistiskt. Naturligtvis har Microsoft starka intressen i att förstå skolverksamheten för att kunna sälja sina produkter. Är det verkligen en helt altruistisk verksamhet utan några krav?

Nja. Om vi kilar över till amerikanska sidorna för Microsoft Innovative Education Expert som är lite mer “outspoken” kan vi läsa följande att man som MIEE har “tillgång” till följande:

  • Access to professional and career development opportunities and certifications
  • Share your expertise with world-renowned educators and specialists to scale their innovations
  • Present in Microsoft’s global webinar calls
  • Participate in focus groups giving feedback to development teams on Microsoft products
  • Join invitation-only special events from Microsoft
  • Share your passion for Microsoft with peers and policymakers, and through social media, blogs and videos
  • Test new products while in beta form and participate in pre-release programs for certain education-related tools.
  • Represent Microsoft through product demonstrations and by attending events
  • Build educator capacity in your community (school, district or at training events) by speaking, training and/or coaching colleagues and inviting them to participate in the online Microsoft Educator Community
  • Collaborate with innovative educators across the globe
  • Host regional events showcasing your use of Microsoft technology in the classroom
  • Achieve eligibility to attend the Microsoft Global Educator Exchange Event (E2), March 2017

Några saker är särskilt intressanta, markerade i fetstil. Man får som MIEE “möjlighet” att dela sin passion för Microsoft med vänner, policymakers och genom sociala medier, bloggar och videor. Jag tolkar detta som en direkt uppmaning att sprida bilden av Microsofts produkter och deras användning så brett som möjligt – naturligtvis i syfte att sälja in tekniken till fler skolor i sista änden (även om det inte är den enskilde läraren som gör detta). Låt oss gå vidare bland de fetstilta punkterna. Man får också möjlighet att representera Microsoft genom att göra produktdemonstrationer och vid events. Åter igen förutsätts läraren vara reklampelare för ett multinationellt företag.

Nästa fetstilta punkt är riktigt intressant. Här ges alltså läraren “möjlighet” att bygga förutsättningar i exempelvis skolan för att använda Microsofts produkter genom att föreläsa, coacha eller erbjuda kollegor träning. Man får också möjlighet att själv vara värd för regionala events där man visar upp sin användning av Microsofts teknik i klassrummet. Att lärare ställer upp på sådan verksamhet är häpnadsväckande (ja, jag vet att svenska företag har liknande idéer med lärspridare. Det är lika illa).

Jag får säga att bilden från det svenska pressmeddelandet skiljer sig avsevärt ifrån bilden av MIEE såsom det presenteras på de amerikanska sidorna. Kanske det råder andra förutsättningar i Sverige? Kanske, eller kanske inte. I årets pressmeddelande står uttryckligen att inga ersättningar i form av resor ingår. Jag finner det märkligt att man behöver peka ut detta i ett tillägg. Kanske beror det på kritik för att några av dessa MIEE-lärare förra året fick åka på en gratis resa till USA för att möta andra lärare i nätverket? Deltagarna valdes ut bland annat på grundval av hur aktiva de var med att marknadsföra Microsofts produkter och tjänster i sociala medier, exempelvis Twitter.

Ett litet stickspår medan vi ändå är igång: Själv fick jag för övrigt också erfara Microsofts sätt att agera förra året. Jag fick en fråga om att via Microsoft föreläsa för ett gäng riksdagsledamöter om boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik. Jag hade inget emot uppdraget. Under resans gång ändrades dock förutsättningarna och landade i att jag skulle prata om förträffligheten med att använda Minecraft (Microsoftprodukt) i undervisningen. Jag behöver kanske inte säga att det enda Microsoft fick ut av mig i sista änden var en rejäl utskällning. Detta exempel har inte ett dugg med MIEE att göra, men väl med Microsofts förhållande till den altruism de gärna vill peka på att de ägnar sig åt.

Systemet

Ärligt talat, jag tror inte det finns någon lärare som inte förstår att Microsoft gör detta för att tjäna pengar i sista änden. Och den här utvecklingen är helt naturlig. Företagandet har kommit allt närmare sin kund. Genom globaliseringen och teknikutvecklingen är det möjligt för Microsoft att få den enskilde läraren i Sveg eller Motala att känna sig sedd av denna jätte på ett tämligen direkt sätt. Uppskattad. Vem faller inte för det? För Microsoft är det naturligtvis extremt värdefullt: ju närmare kundens dagliga verksamhet man kommer desto bättre. Det är uppenbart. Det stora problemet är att samhället lämnar öppet mål för den här typen av rätt sjaskig verksamhet. Lärare som är sugna på utveckling söker sig till de arenor som finns helt enkelt. Finns inte denna möjlighet till utveckling genom kommunen, lärarfacken eller i samverkan med högskolor och universitet så uppstår ett vakuum som marknaden blixtsnabbt fyller. Microsoft skiljer sig inte från andra företag på den punkten.

Varför köper då lärare de här uppläggen? Är de korrupta bovar? Är de korkade? Svaret är väl troligen nej på båda frågorna, mer än att man kanske blir lockad till en gratisresa som den till USA förra året. Men generellt sett söker lärarna naturligtvis lösningar på sina problem. Min förhoppning är att de hade valt andra arenor om de fanns – men nu gör de inte det tyvärr.

I sammanhanget finns dock en betydligt viktare sak som alla MIEE-lärare bör fundera på: Är det rimligt att bjuda in ett multinationellt företag som Microsoft rakt in i klassrummet och skapa förutsättningar för påverkan på den pedagogiska verksamheten? Är det rimligt att bedriva experiment med tekniken för att kunna visa upp en verksamhet som innovativ, med risken att barnens kunskapsutveckling blir försämrad? Var och en gör som hen vill, men för mig är svaret ett klockrent Nej. Det är helt orimligt, otänkbart och näst intill oetiskt i förhållande till uppdraget som lärare.

Referenser

Karlsohn, T. (2009). Teknik – retorik – kritik. Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska skolan. Stockholm: Carlsson.

 

 

 

Seymor Papert och skolans misstag

Seymor Papert och skolans misstag

I dagens DN ber professor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer influerade av bland annat Seymor Papert:

Nittiotalets pedagogiska idéer ledde inte till en bättre skola. Trots det är det väldigt tyst bland oss pedagogikforskare som bidragit till att underminera lärarkåren. Det vore kanske på sin plats att vi gjorde avbön. Det skulle vara ett väsentligt bidrag till att höja läraryrkets status i Sverige, skriver professor Jonas Linderoth.

I artikeln kan vi bland annat läsa följande fortsättning:

År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara ”en vis person stod på en scen” utan en ”en guide som följer vid sidan” (“The sage on the stage to a guide on the side”). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att ”undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning”.

Seymor Papert

Jonas Linderoth har helt rätt. Vi är relativt få som i vår forskarroll kritiserat dessa pedagogiska ideal, framför allt i offentliga debatter. När det gäller frågan om IT i skolan är Papert särskilt framträdande. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om IT i skolan och svensk policyutveckling. Det betydande inflytande Papert haft och alltjämt har beskrevs av mig så här:

Papert har starka kopplingar till Apple Education sedan arbetet med programmeringsspråket Logo (Player-Koro & Beach, 2014). Projekten i Maine rönte uppmärksamhet, och en delegation från Sverige gjorde ett besök och tog starka intryck. Utifrån dessa intryck formades det första storskaliga en-till-en försöket i Sverige (Fleischer, 2013; Player-Koro & Beach, 2014). Här drogs genast kopplingarna från amerikanska Apple in education till svenska Apple i utbildningen som verkställde sin utbildningsideologi via den då starka aktören TänkOm, ett bolag Apple investerat betydande summor pengar i.

Det är bara ett problem: Seymor Paperts idéer är inte särdeles hållbara. Biesta (2015) pekar i en tydlig analys på att förhållandet att läraren, bland annat tack vara konstruktionistiska/konstruktivistiska ideal, har gått från ‘being the sage on the stage to the guide at the side to the peer at the rear’. Det vill säga, lärarens undervisningsposition har förflyttats på ett sätt som verkar skadligt för kunskapsutvecklingen (Pisa-analys, anyone?). Vi vet också sedan analyserna av 30 års verksamhet, genomförda av Mayer (2004), att de ideal om lärande Papert står för inte håller för vidare granskning. Om detta har jag skrivit i artikeln Frihetens ideologi har ett pris (Fleischer, 2015).

För visst finns Papert och hans idékonglomerat närvarande alltjämt vad gäller IT i skolan, både i Sverige och utomlands. Paperts sätt att betrakta kunskapsutveckling har bildat norm, vilket är minst sagt oroväckande med tanke på den forskningsgenomgång Mayer (2004) gjort av de konstruktivistiska idealen (vilka Papert i sin tur utvecklade till vad han kallade konstruktionism).

Återta undervisningen

Jonas Linderoth menar att idealen från Papert och från övriga strömningar i tiden har bidragit till en alltför långdragen individualisering där läraren skuffats undan till förmån för elevernas upptäckarlust, vilket också är en uppfattning som delas av andra auktoriteter såsom Biesta (2015) och Ball (2012). Läraren behöver återta sin plats i klassrummet menar Linderoth, och vägen till en skola som det går bra för igen går genom undervisning som är instruerande, visande och berättande. Idealbilden av de upptäckande barnen där läraren inte skall stå ivägen för barnens nya intryck behöver delvis raseras (vilket inte alls betyder att elevernas motivation inte skall tas tillvara eller att IT skall försvinna från skolan). Jag har för övrigt skrivit på samma tema i artikeln Låt skola vara skola och lärare vara lärare.

Jonas Linderoth utvecklar dessa idéer i den kommande boken Lärarens återkomst : Från förvirring till upprättelse. Jag ser mycket fram mot att läsa den. Jonas Linderoth är mycket kunnig i området och tvekar inte att sätta ner tummen där det behövs, även om det kanske ömmar en smula. Hittills delar jag helt Linderoths analys. Lär vi av den kan skolframtiden se ljus ut. Recension av boken kommer.

Referenser

Ball, S. (2012). Global education inc. : new policy networks and the neo-liberal imaginery. New York: Routledge.

Biesta, G. (2015). The Rediscovery of Teaching: On robot vacuum cleaners, non-egological education and the limits of the hermeneutical world view. Educational Philosophy and Theory, 48:4, 374-392

Fleischer, H. (2013). En elev – en dator : Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping: Högskolan i Jönköping.

Fleischer, H. (2015). Frihetens ideologi har ett pris.

Mayer, R.E. (2004). Should There Be a Three-Strikes Rule Against Pure Discovery Learning? American Psychologist, Vol 59(1).

Player-Koro, C., & Beach, D. (2014). ‘Roll-out neoliberalism’ through one-to-one laptop investments in Swedish schoolsIRPPS Monografie, 0, 75-84

 

 

Är läslov en bra idé?

Är läslov en bra idé?

Häromdagen presenterades idén om att döpa om höstlovet till läslov. Jag hade tänkt att skriva något om detta, men är ärligen talat inte så vass på skolpolitik. Jag tänkte och funderade länge på vad jag skulle säga om detta läslov. Så hittade jag filmklippet som ger en hint om min uppfattning:

Sagt med glimten i ögat förstås. Men det ligger lite korn i hojtet, som Galenskaparna säger.

Ses vi på Bokmässan?

Ses vi på Bokmässan?

Hejsan!

Läget inför årets bokmässa börjar klarna. Som det ser ut nu kommer jag delta i en paneldiskussion om digitala läromedel den 22/9 kl 11 och den 23/9 kl 16 i Molnet på bokmässan. Det ryktas om att en kändis kommer att hålla i det hela. Kan inte säga mer än så just nu.

Ska ni till mässan så tjoa till, kanske det finns läge för en kopp kaffe?

Mer (digital) teknik i skolan

Mer (digital) teknik i skolan

Låt eleverna få den teknikundervisning de behöver är regeringens enkla budskap. Jag håller med. I dagens Aftonbladet kan vi läsa:

I samband med att regeringen lägger fram förslag på en stadieindelad timplan lyfter vi därför teknikämnet och avsätter en egen garanterad undervisningstid för teknikämnet om minst 200 timmar i grundskolan. Eleverna ska få den teknikundervisning de har rätt till och behöver för framtiden.

Digitaliseringen är viktig. Den digitala kompetensen behöver höjas och det tekniska kunnandet. I teknikämnet kommer programmering in. Det är bra. Jag är mycket skeptisk till den idérörelse som föreslår programmering som del i exempelvis språkundervisning med hänvisning till att det handlar om språklig syntax. För mig är det mycket långsökt och tycks mest handla om att tillfredsställa lärarens egna lustar snarare än elevernas kunskapsbehov. Med den här sättet att behandla digitalisering, om jag förstår saken rätt, landar innehållet i en tydligt avgränsad ram och tillåts inte flyta ut och bli allt och ingenting.

Utgångspunkten i detta beslut är också sund:

Det handlar också om vilket land Sverige kan vara. Tekniskt kunnande och digital kompetens blir allt mer avgörande för att människor ska kunna hävda sig på arbetsmarkanden, men också för att länder ska kunna hävda sig i den globala ekonomin. 

En av näringslivets största utmaningar är att rekrytera rätt kompetens för att kunna fortsätta bedriva en kvalificerad och globalt konkurrenskraftig verksamhet med bas i Sverige. Denna bild bekräftas av SCB som förutspår att det kommer att saknas 100 000 ingenjörer och yrkesutbildade inom teknik i Sverige år 2030. I regeringens industrisamtal har industrin lyft oro över att skolans teknikämne idag ofta får en undanskymd plats i skolan.

Goda nyheter idag, således!

Teacher, leave them kids alone

Teacher, leave them kids alone

Bara en kort tanke idag, som slog mig apropå Pokemon Go-debatten. Den kan sammanfattas enkelt: Leave them kids alone.

I min tidigare artikel Pokemon skrev jag att jag är tveksam men att det alldeles säkert går att använda Pokemon go för att på bästa möjliga sätt ta vara på en möjlighet att variera ett ämnesstoff för eleven. För, det är just vad undervisning handlar om. Att variera ett ämnesstoff så att så många aspekter som möjligt framträder för eleven, och att göra det möjligt att för eleven att koppla ihop dessa aspekter med varandra och med en omkringliggande kontext. Min skepsis rörde då att det är lätt att lärares egna intressen styr snarare än vad som är effektivast möjliga sätt att åstadkomma detta. Men, all respekt för kunniga och kreativa lärares idéer, vi kommer helt säkert få se vettiga användningar under hösten (likväl som mindre vettiga).

Jag tänker att det finns något annat och djupare i detta. Det här med att barnens värld skall tas in i skolan och användas till snart sagt allting i undervisningen. Visst skall elevernas intressen tas tillvara när uppenbara chanser ges. Men: elever har alltid varit intresserade av saker vi inte plockat in i skolverksamheten – och det har gått tämligen bra att undervisa ändå. När jag var elev sysslade vi med hockey-kort; när andra gick i skolan ägnades tid åt filmisar. Vi spelade alla kula och hade avancerade system för inte bara spelet utan också för byteshandel och statushierarkier. Känslan på den tiden var: alla sysslar med det. Ungefär som nu. Då drog vi inte in elevernas intressen i skolan – varför gör vi det nu? Jag tror att den lärare som med automatik drar “intresse-kortet” behöver fundera på detta. Vad är det som har förändrats (mer än att svensk skola går sämre) som gör att vi nu vill agera på detta sätt? Vilka underlag har vi som säger att skola blir bättre av en så enögd tolkning av vad elevnära undervisning är?

En förskjutning tycks ligga i det sätt vi tar tillvara på elevens intressen. Undervisningen sker i lektioner och lektionsblock, antingen inom ämnet eller ämnesövergripande. Det är också en viktig förmåga hos lärare att fånga frågor i flykten. Skickliga lärare i alla tider har tagit tillvara på elevers intressen, ofta genom att fånga frågor i flykten och relatera det till elevernas intresse. Exempelvis har det skett genom att relatera det svåra matematikproblemet till något som finns i elevens vardag, när svårigheten dyker upp. Det är något helt annat än att planera hela lektioner och undervisningsblock utifrån deras intressen. Elevnära undervisning kan för övrigt också innebära en total frikoppling från elevernas egna intressen. 

Leave them kids alone

Ytterligare en dimension i detta är att alla människor har rätt till sina intressen ifred. Vi behöver inte vara inne och klampa i elevernas livsvärldar hela tiden. Hey teacher, Leave them kids alone. Elever, precis som alla andra människor, har rätt till sin privata sfär och sina intressen där skolan inte har att göra. Jag är rätt säker på att även lärare har privata intressen och sfärer som man inte gärna får invaderat. Det kan handla om lugn och ro på hantverkskurs, turer på golfbanan eller varför inte den där kollegiala ölen på  pedagogisk pub (som en del vill kalla kompetensutveckling – det där får vi ta upp en annan gång, herregud). Är det rimligt att lärare kräver den respekten mot sig själva men inte visar den mot sina elever? Svaret är enkelt: nej.

Smarta hjärnrörelser är bara dumt

Smarta hjärnrörelser är bara dumt

Jag har tidigare skrivit om smarta hjärnrörelser i kommunikologi, fingergympa och kunskapsrelativism. Då pekade jag bland annat på följande:

I somras hade jag det tveksamma nöjet att diskutera kommunikologi och huruvida fingergympa enligt förutbestämda mönster kunde bidra till att skapa mental skärpa och lugn hos elever […] Detta är naturligtvis nonsens och påståenden som inte har något som helst stöd i forskning. Det är såklart vettigt att röra på sig i klassrummet, men det finns inga rörelser som är bättre lämpade än andra för exempelvis matematik och läsförståelse.

Jag citerade då också Torkel Klingberg, professor i neurovetenskap som har synpunkter på hjärnrörelser:

– Vad som påstås här är att specifika rörelser skulle ha specifika effekter på olika psykologiska funktioner, och det ser jag helt enkelt inte logiken i. Så från mitt perspektiv är det här ren nonsens, säger Torkel Klingberg.

Att röra på sig är bra för koncentrationen, men enligt Torkel Klingberg spelar det ingen roll vilken sorts rörelser man gör. Huvudsaken är att man rör på sig. Ändå sprids den här typen av felaktiga påståenden om hur specifika rörelser påverkar hjärnans utveckling på flera skolor runtom i Sverige.

hjärnrörelser

Det märkliga är att sådana här verksamheter fortsätter att existera. I skolor och på myndigheter förekommer dessa utbildningar i hjärnrörelser. Våra skattebetalares pengar går till humbug. Hur går det till rent praktiskt när betydande belopp används till sådant här? 4 augusti skrev Lisa Magnusson följande i Dt:

Är du dålig på matte? Inga problem! Böj ryggen och låta armarna hänga och slänga så får du snart lättare att räkna. Metoden säljs in av entreprenörer under olika namn – “långsamma smarta hjärnrörelser”, “superbrain yoga”, “hjärngympa” och “brain gym” – och tillämpas på ett antal grundskolor runtom i landet.

Långsamma smarta hjärnrörelser finns även för vuxna, och kallas då “kommunikologi”. Denna lära röner stor framgång. I Norrköping har kommunen exempelvis lagt fyra miljoner kronor på att låta tjänstemännen krypa på golvet för att de ska fatta bättre beslut. En annan kommun lät anställda öva i timmar på att läsa varandras tankar.

Fyra härliga miljoner. Pengar som hade kunnat användas till utvecklande verksamhet.

Smarta hjärnrörelser i skolan

Särskilt allvarligt är det att skolor köper kurser kring detta. Det förekommer men jag vet inte i vilken omfattning. Jag har diskuterat saken med personer som förespråkar metoden och som dessutom sitter i skolutvecklande position sin kommun. Det förekommer också att dessa tankar smygs in av lärare utan att skolan subventionerar det, men likväl ser mellan fingrarna.

Skola är en verksamhet som skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har så ytterligt svårt att förstå att en rektor hanterar sin budget så vårdslöst att hen lägger pengar på detta. Jag är än mer förvånad över den totala avsaknaden av reflektion när detta sedan skall praktiseras med skolbarnen. Jag är väckt till häpnad att sympatier med sådana här tankar kan leda till framflyttade yrkespositioner i skolvärlden.

Fråga till läsarna

Jag vill därför ställa en fråga till mina läsare: Hur vanligt förekommande är det med kurser i smarta hjärnrörelser och annat? Är det någon av mina läsare som tvingats vara med på något av dessa förnedrande “utbildningstillfälle”? Skriv till mig och berätta, jag är nyfiken på din erfarenhet!

Finland kastar ut undervisningen

Finland kastar ut undervisningen

Senaste gången jag föreläste på universitetet i Helsingfors om studieteknik diskuterade vi svensk skola. I rummet hade jag ledande företrädare för den pedagogiska utvecklingen i Finland, liksom drygt 30 av landets skickligaste lärare. Någon sade på sjungande finlandssvenska: “Ja, jag tror att Finlands försprång på Sverige inte kommer vara så länge till”. Yle ger förklaringen:

Finland

Nya tag i Finland

Det låter snyggt att eleven ska vara stjärnan i nya läroplanen. Men det finns absolut ingen motsättning mellan att eleven är stjärna i klassrummet och att ägna sig åt undervisning på det sätt som ger bäst resultat. Tvärtom, under min skolgång – på stenåldern – fanns mycket skickliga lärare som fick mig att känna mig som en starkt lysande stjärna, trots traditionalismen.

Det är självklart att elevers intressen och motivation skall tas tillvara. Det är självklart att samtalen i klassrummet behöver ha olika karaktär. Det är självklart att katederundervisning inte är enda sättet att undervisa. Det är, som sagt, självklart. Vad som är intressant är tendenserna. Vad som får allt mindre utrymme, och vad som får allt mer utrymme. Läroplaner är alltid dokument av sin tid. Här kan vi se hur Finland är påverkat av de idéströmningar som redan fått genomslag i Sverige. Det är också så att förändringar som dessa snarare kräver mindre undervisningsgrupper, inte större, vilket är fallet i finland:

Skolan ska hänga med när samhället förändras, heter det, och lärarna ska ha koll på ny teknik och tänkesätt. Samtidigt växer undervisningsgrupperna, vilket innebär utmaningar för lärarna.

Nåväl, låt oss avvakta och se vad resultatet av detta blir. Undervisningen är ju del i en större kontext och det är naturligtvis inte rättvisande att säga att det kommer gå illa sådär utan vidare. Men jag förstår nu min finska kollegas lätt uppgivna utrop. Alldeles oavsett utgång är det en besvärlig sits finska lärare hamnar i under hösten.

Andra röster om förändringen