Kränkning, förolämpning eller bara kritik?

Kränkning, förolämpning eller bara kritik?

Till att börja med något viktigt: en kränkning är alltid något mycket allvarlig. Problemet är att folk ropar om kränkning lite väl ofta i syfte att undgå kritik. Låt oss ta utgångspunkt i ett tänkt fall för att illustrera generella principer. En person publicerar en bild i sociala medier. Man kan tänka sig att den ser ut ungefärligen så här:

nej, du är inte kränkt

Anta att syftet är att utstråla säkerhet och trygghet och peka på att människor i hens omgivning lever en trygg tillvaro. Ett sympatiskt utgångsläge ur personens synvinkel, och [edit] låt mig vara glasklar för den som gör eventuella kopplingar till diskussioner som förts i dagarna: Sverige mår bra av yrkesmänniskor som är positiva och som vill visa att de älskar sitt arbete och sina yrkesrelationer. Om det råder inga som helst tvivel. Dessvärre kan inte de bästa intentionerna förhindra negativ respons i sociala medier.  Reaktionerna lät heller inte vänta på sig i sociala medier och de var inte enbart positiva i denna exemplifiering. “Bilden är larvig”, “Bilden tjänar till självförhärligande” och liknande kommentarer fälldes. Detta kan man ha synpunkter på och tycka är onödigt – men det är inte det just den här diskussionen gäller. Nåväl, låt säga att personen upplevde sig kränkt.

Frågan är då: är personen i fråga kränkt? Det korta svaret är nej. Det långa svaret? Låt oss undersöka.

Vad är en kränkning?

Problemet med kränkning som begrepp är naturligtvis att det är subjektivt. Det som den ena uppfattar som en kränkning rycker den andra på axlarna åt. Det måste vi naturligtvis ha respekt för. Men det räcker inte och duger inte att ha en totalt subjektiv definition av kränkningsbegreppet. Det blir då urvattnat och blir till ett fult sätt att värja sig från kritik. Således måste det till någon slags styrsel i begreppet kränkning. Larry May, professor i filosofi, definierar en kränkning ungefärligen så här: En kränkning innebär att hindra en människas utövning av sitt intresse som äger generell legitimitet. Vad betyder då detta? Vi börjar från slutet av denna definition. Är exemplet med publicering av en bild på socialt medie något som äger en generell legitimitet, det vill säga, skall vem som helst få göra det? Ja, det kan man nog säga. Vem som helst får publicera bilder på sociala medier (låt vara inte vilken typ av bilder som helst). Ett förhindrande skulle vara en kränkning ur den aspekten. För att förstå denna generella legitimitet, låt oss ta ett parallellt exempel om transport av min blekfeta lekamen. Det kan knappas sägas att jag blir kränkt av att inte få baxa på min oformliga kroppshydda på en rymdfärja; det äger ingen generell legitimitet, dvs alla kan inte kräva sin rätt att åka rymdfärja. Blir jag däremot kränkt om jag blir nekad att åka buss? Ja, det kan man kanske säga. Det får väl anses att alla och envar ska ha rätt att transportera sig medelst buss. Då har vi rätt ut den svåra biten: den generella legitimiteten. Så backar vi litet ytterligare i definitionen, till det som är grunden för kränkning: Har personen i fråga blivit förhindrad att utöva sitt intresse? Nej. Naturligtvis inte. Personen i fråga har kunnat utöva sitt intresse med generell legitimitet helt obehindrat. Därmed kan man inte säga att personen i fråga som fick kommentaren “det är en fjantig bild” har blivit kränkt.

Kritik

Bilden har däremot blivit kritiserad. Den har utsatts för granskning och blivit kallad fjantig med utgångspunkt i vad bilden signalerar i kombination med text i ett givet sammanhang (rätt eller fel, det kan vi strida om förstås). Men: Kritik är kritik, kränkning är kränkning. Det går inte friskriva sig från att få kritik av sämre kvalitet (icke-konstruktiv) genom att hävda att det är en kränkning. Det är naturligtvis möjligt att önska konstruktiv kritik, och det är också något att sträva mot att ge, men det är inte rimligt att stipulera villkoren för andras kritik annat än i mycket specifika situationer som exempelvis vid utbildning. Här är det väl också värt att nämna att man vid publicering av text och/eller bild bör kunna skilja på kritik mot sak och kritik mot person. Även om personen i fråga framträdde på bild är uttalandet “bilden är larvig” ett uttalande i sak, inte om person.

Är det fritt fram att säga vad som helst då?

Naturligtvis inte. Och här får vi knyta tillbaka till subjektiviteten. Det är naturligtvis upp till var och en att ta åt sig som person, vare sig det faller inom rimlighetens gränser eller ej. Men motparten kan inte ta fullt ansvar för det. Därför måste någon slags gränsdragning finnas som medför ett generellt ansvarstagande från den som uttalar sig så att personen i fråga inte blir bunden till den specifika motpartens subjektiva upplevelse och hålls ansvarig i fall där det är orimligt. För naturligtvis kan vi inte slänga ur oss vad som helst i skydd av att det är kritik och inte kränkningar. Nedlåtande uttalanden som är riktade mot personen torde vara onödiga. Jag skulle kalla dem förolämpningar för att inte utarma kränkningsbegreppet. Det hade varit således varit förolämpande att säga “du är larvig” men inte att säga “bilden är larvig”.

Häromdagen blev jag (i egenskap av person) kallad icke läskunnig, skämme, rövhatt och kötthuvud. Solklara förolämpningar, riktade till mig som person och inte som kritik av något jag gör. Det handlade om vem jag ÄR. Hade det effekt, blev jag provocerad? You bet! Jag blev tvärförbannad förstås (vilket ju var avsikten naturligtvis). Nå. Fortgår sådana över tid är det naturligtvis en slags trakasseri som skall hanteras som sådana. Men: jag kan faktiskt inte påstå att jag i det fallet var utsatt för en kränkning. Det är inte rimligt. Jag har inte blivit förhindrad att utöva mina intressen som äger generell legitimitet. Och jag tror verkligen att det är viktigt, det där med ord och begrepp. Jag tror det är bra att det verkligen är kränkningar vi pratar om när det väl gäller, och inte bara försök att undgå kritik.

5 reaktioner till “Kränkning, förolämpning eller bara kritik?

  1. Tack Åsa. Ja, den skenbart märkliga slutsatsen är att den kränkte faktiskt inte har tolkningsföreträde. Låter märkligt, men om kränkning skall ha någon reell betydelse som begrepp måste det vara så.

  2. Jag har redigerat texten något. Jag vill också påpeka att texten syftar till att diskutera generella tendenser och avgränsningen mellan kritik, kränkning och förolämpning i allmänna ordalag och inte om ett specifikt case som sådant.

  3. Intressant! Ska spara och låta eleverna diskutera någon lektion nästa år.

Gör din röst hörd! Kommentera gärna.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.