Browsed by
Månad: juni 2016

Skolvåren – många pusselbitar saknas

Skolvåren – många pusselbitar saknas

Jag har under någon månads tid försökt lägga pusselbitarna kring vad Skolvåren egentligen vill. Skolvåren är en löst sammanhållen organisation som bland annat anordnar events i Almedalen. Jag klipper följande från deras hemsida:

Vad vill du åstadkomma? En förändrad skola? Två? En kommun som gör något annorlunda? En ny läroplan? Eller bara att den nya implementeras bättre över allt? Färre nationella prov, läxfria skolor, annan betygsskala? Eller kanske tvärt om, fler nationella prov, bättre läxstruktur och betyg i fler årskurser? Mer i lön till lärare? Storsatsning på att renovera skollokaler?

Inom #skolvåren finns många tankar kring ovanstående, men, det är inte det som är grejen. Vi vill förändra “skolan” på systemnivå. Vi vill förändra hela sättet att tänka kring lärande och kunskap för att så förändra systemet, förändra grunden för hela skolsystemet. Att göra det bästa av det som finns är viktigt. Samtidigt är det viktigt att se till att vi lägger grunden för ett mycket bättre system än det vi har idag inom en nära framtid. Vi vill inte bara tänka utanför boxen, utan kasta bort den, och börja på nytt.

Skolvåren är mycket aktiva i sociala medier. Till Almedalen gör de reklam för en mängd olika personer som stödjer deras events, bland annat rektorer och företrädare för SKL.Skolvåren

Men vad vill Skolvåren egentligen? Är det en ansvarsfull hållning från rektorer och andra med inflytande över skolan att man vill förändra hela sättet att tänka kring lärande och kunskap utan att kunna tala om vad denna förändring skall syfta till? Jag har ställt frågan till Skolvåren under en dryg månads tid, både publikt och via direkta kontakter med företrädare, men får inga svar. Det är knäpptyst, trots yvig aktivitet i övrigt. Skolvåren ägnar sig åt en effektiv monolog i sociala medier, men man kan knappast beskylla dem för någon vilja till dialog. Skolvåren vägrar konsekvent att uttala sig och svara på frågor och ge insyn i den idégrund som ligger bakom att allt ska förändras och att “boxen” skall kastas bort. Agendan i Skolvåren är alltjämt i det fördolda.

Naturligtvis är Skolvåren inget seriöst inslag i skoldebatten och inte värt att ta på allvar. En organisation som inte kan uttrycka sin idé är dömd till marginalisering och eventen i Almedalen kan knappast betraktas som annat än uttryck för privata önskningar att befinna sig just i Almedalen. Men ändå. Det är litet märkligt att människor med faktiskt inflytande, exempelvis rektorer och företrädare för SKL, upplåter sitt namn och verkar för en organisation som kategoriskt vägrar att ge omvärlden insyn i sin agenda. Ur demokratisk synvinkel är det problematiskt och man undrar vart ansvarstagandet tog vägen.

Foto: CarbonNYC [in SF!] via Foter.com / CC BY

Kränkning, förolämpning eller bara kritik?

Kränkning, förolämpning eller bara kritik?

Till att börja med något viktigt: en kränkning är alltid något mycket allvarlig. Problemet är att folk ropar om kränkning lite väl ofta i syfte att undgå kritik. Låt oss ta utgångspunkt i ett tänkt fall för att illustrera generella principer. En person publicerar en bild i sociala medier. Man kan tänka sig att den ser ut ungefärligen så här:

nej, du är inte kränkt

Anta att syftet är att utstråla säkerhet och trygghet och peka på att människor i hens omgivning lever en trygg tillvaro. Ett sympatiskt utgångsläge ur personens synvinkel, och [edit] låt mig vara glasklar för den som gör eventuella kopplingar till diskussioner som förts i dagarna: Sverige mår bra av yrkesmänniskor som är positiva och som vill visa att de älskar sitt arbete och sina yrkesrelationer. Om det råder inga som helst tvivel. Dessvärre kan inte de bästa intentionerna förhindra negativ respons i sociala medier.  Reaktionerna lät heller inte vänta på sig i sociala medier och de var inte enbart positiva i denna exemplifiering. “Bilden är larvig”, “Bilden tjänar till självförhärligande” och liknande kommentarer fälldes. Detta kan man ha synpunkter på och tycka är onödigt – men det är inte det just den här diskussionen gäller. Nåväl, låt säga att personen upplevde sig kränkt.

Frågan är då: är personen i fråga kränkt? Det korta svaret är nej. Det långa svaret? Låt oss undersöka.

Vad är en kränkning?

Problemet med kränkning som begrepp är naturligtvis att det är subjektivt. Det som den ena uppfattar som en kränkning rycker den andra på axlarna åt. Det måste vi naturligtvis ha respekt för. Men det räcker inte och duger inte att ha en totalt subjektiv definition av kränkningsbegreppet. Det blir då urvattnat och blir till ett fult sätt att värja sig från kritik. Således måste det till någon slags styrsel i begreppet kränkning. Larry May, professor i filosofi, definierar en kränkning ungefärligen så här: En kränkning innebär att hindra en människas utövning av sitt intresse som äger generell legitimitet. Vad betyder då detta? Vi börjar från slutet av denna definition. Är exemplet med publicering av en bild på socialt medie något som äger en generell legitimitet, det vill säga, skall vem som helst få göra det? Ja, det kan man nog säga. Vem som helst får publicera bilder på sociala medier (låt vara inte vilken typ av bilder som helst). Ett förhindrande skulle vara en kränkning ur den aspekten. För att förstå denna generella legitimitet, låt oss ta ett parallellt exempel om transport av min blekfeta lekamen. Det kan knappas sägas att jag blir kränkt av att inte få baxa på min oformliga kroppshydda på en rymdfärja; det äger ingen generell legitimitet, dvs alla kan inte kräva sin rätt att åka rymdfärja. Blir jag däremot kränkt om jag blir nekad att åka buss? Ja, det kan man kanske säga. Det får väl anses att alla och envar ska ha rätt att transportera sig medelst buss. Då har vi rätt ut den svåra biten: den generella legitimiteten. Så backar vi litet ytterligare i definitionen, till det som är grunden för kränkning: Har personen i fråga blivit förhindrad att utöva sitt intresse? Nej. Naturligtvis inte. Personen i fråga har kunnat utöva sitt intresse med generell legitimitet helt obehindrat. Därmed kan man inte säga att personen i fråga som fick kommentaren “det är en fjantig bild” har blivit kränkt.

Kritik

Bilden har däremot blivit kritiserad. Den har utsatts för granskning och blivit kallad fjantig med utgångspunkt i vad bilden signalerar i kombination med text i ett givet sammanhang (rätt eller fel, det kan vi strida om förstås). Men: Kritik är kritik, kränkning är kränkning. Det går inte friskriva sig från att få kritik av sämre kvalitet (icke-konstruktiv) genom att hävda att det är en kränkning. Det är naturligtvis möjligt att önska konstruktiv kritik, och det är också något att sträva mot att ge, men det är inte rimligt att stipulera villkoren för andras kritik annat än i mycket specifika situationer som exempelvis vid utbildning. Här är det väl också värt att nämna att man vid publicering av text och/eller bild bör kunna skilja på kritik mot sak och kritik mot person. Även om personen i fråga framträdde på bild är uttalandet “bilden är larvig” ett uttalande i sak, inte om person.

Är det fritt fram att säga vad som helst då?

Naturligtvis inte. Och här får vi knyta tillbaka till subjektiviteten. Det är naturligtvis upp till var och en att ta åt sig som person, vare sig det faller inom rimlighetens gränser eller ej. Men motparten kan inte ta fullt ansvar för det. Därför måste någon slags gränsdragning finnas som medför ett generellt ansvarstagande från den som uttalar sig så att personen i fråga inte blir bunden till den specifika motpartens subjektiva upplevelse och hålls ansvarig i fall där det är orimligt. För naturligtvis kan vi inte slänga ur oss vad som helst i skydd av att det är kritik och inte kränkningar. Nedlåtande uttalanden som är riktade mot personen torde vara onödiga. Jag skulle kalla dem förolämpningar för att inte utarma kränkningsbegreppet. Det hade varit således varit förolämpande att säga “du är larvig” men inte att säga “bilden är larvig”.

Häromdagen blev jag (i egenskap av person) kallad icke läskunnig, skämme, rövhatt och kötthuvud. Solklara förolämpningar, riktade till mig som person och inte som kritik av något jag gör. Det handlade om vem jag ÄR. Hade det effekt, blev jag provocerad? You bet! Jag blev tvärförbannad förstås (vilket ju var avsikten naturligtvis). Nå. Fortgår sådana över tid är det naturligtvis en slags trakasseri som skall hanteras som sådana. Men: jag kan faktiskt inte påstå att jag i det fallet var utsatt för en kränkning. Det är inte rimligt. Jag har inte blivit förhindrad att utöva mina intressen som äger generell legitimitet. Och jag tror verkligen att det är viktigt, det där med ord och begrepp. Jag tror det är bra att det verkligen är kränkningar vi pratar om när det väl gäller, och inte bara försök att undgå kritik.

Open access och skolforskningens tillgänglighet

Open access och skolforskningens tillgänglighet

Under första veckan i februari hade jag glädjen att sitta ned och samtala med en högt värderad kollega över ett glas öl på Åland. Vi hade båda föreläst på en större konferens och satt nu och diskuterade forskningens tillgänglighet för allmänheten. I samband med det här samtalet sa min vän något som dröjt sig kvar hos mig sedan dess. Han pekade på att alla forskare bara borde välja att publicera sig i så kallade open acess-tidskrifter, det vill säga tidskrifter som är gratis och som ligger publika på nätet. Artiklarna är fria att ladda ner för alla och envar. Så här definieras open access av Budapest Open Access Initiative

There are many degrees and kinds of wider and easier access to this literature. By ‘open access’ to this literature, we mean its free availability on the public internet, permitting any users to read, download, copy, distribute, print, search, or link to the full texts of these articles, crawl them for indexing, pass them as data to software, or use them for any other lawful purpose, without financial, legal, or technical barriers other than those inseparable from gaining access to the internet itself. The only constraint on reproduction and distribution, and the only role for copyright in this domain, should be to give authors control over the integrity of their work and the right to be properly acknowledged and cited.

Open access är en sympatisk tanke

Sedan samtalet har jag funderat. Jag tycker att tanken är sympatisk. Forskningens uppgift är i grund och botten att göra världen till ett bättre ställe och då måste dess resultat vara tillgängliga.

Traditionellt finns forskningen tillgänglig i de fysiska tidskrifterna och via forskningsdatabaser som är mycket dyra att prenumerera på. Det är i stort sett bara högskolor och universitet och ett och annat större bibliotek som har råd att prenumerera på dessa. Visst kan enskilda individer söka fram en artikel på en tidskrifts hemsida men måste då vara beredd att betala så mycket som upp till 400 kr för att läsa en enda artikel. För skolan innebär det i praktiken att den dag en lärarstudent examineras förlorar hen en stor del av sin möjlighet att ta del av den senaste forskningen över en natt.

Open access är då ett bra alternativ. Jag är själv publicerad i en sådan med min artikel Towards a Phenomenological Understanding of Web 2.0 and Knowledge Formation. De är gratis och lättillgängliga. Och visst finns det ett gäng tidskrifter att välja på och säkert mycket att förkovra sig i. Directory of Open Access Journals (DOAJ) listar i dagsläget drygt 9.000 tidskrifter i sin databas. Så vad är problemet? Det är väl bara att välja open access-tidskrifter att publicera sig i?

En skum marknad

Nej, det är inte så enkelt och problemet handlar om finansiering. Generellt kan man säga att det finns två kategorier av open access-tidskrifter. Den ena typen finansierar sin verksamhet via universitet som finner det värdefullt med en tidskrift som andas tillgänglighet. Drygt 65 procent av tidskrifterna i DOAJ är sådana. Dessa är gratis att publicera sig i för forskare.

Men den andra typen är tyvärr allt för vanlig. Här får forskaren betala för att publicera sig. Tidskriften har blivit en skum marknad och ett printing house snarare än en garant för vettigt producerad forskning. Så här går det till. Som forskare får man relativt ofta förfrågningar om publicering av manus i tidskrifter. I början blir man förstås smickrad, tills man läser att det kostar 500 dollar att publicera sig, naturligtvis för att täcka tidskriftens kostnader. Är detta då seriösa tidskrifter? Ja, en och annan finns säkert, men ett experiment genomfört av Harvardforskaren Mark Shrime visar upp en skrämmande bild:

Shrime decided to see how easy it would be to publish an article. So he made one up. Like, he literally made one up. He did it using www.randomtextgenerator.com. The article is entitled “Cuckoo for Cocoa Puffs?” and its authors are the venerable Pinkerton A. LeBrain and Orson Welles. The subtitle reads: “The surgical and neoplastic role of cacao extract in breakfast cereals.” Shrime submitted it to 37 journals over two weeks and, so far, 17 of them have accepted it. (They have not “published” it, but say they will as soon as Shrime pays the $500. This is often referred to as a “processing fee.” Shrime has no plans to pay them.) Several have already typeset it and given him reviews, as you can see at the end of this article. One publication says his methods are “novel and innovative”!. But when Shrime looked up the physical locations of these publications, he discovered that many had very suspicious addresses; one was actually inside a strip club.

Liknande experiment har gjorts av andra som kommit till samma slutsatser. Kort sagt, en artikelpublicering kan köpas för 500 dollar och prånglas ut tämligen snabbt. En självklar slutsats är att en artikel som består av nonsens som ändå blir publicerad inte alls är faktagranskad. Trots att det alltså finns ytterligen seriösa open access-tidskrifter bidrar de oseriösa till att totalt sänka kvaliteten på de artiklar som ser dagens ljus. Visst är det så att traditionella tidskrifter inte alltid är perfekta, men utgångspunkten får ändå vara att det ligger en seriös peer-reviewgranskning bakom publiceringen av deras alster (även om skandaler förekommer där det visar sig icke alls vara så).

När artiklar, vars innehåll det helt enkelt inte går att lita på, blir publicerade ställer det höga krav på forskningslitteracitet. Forskare som är välbekanta med sina akademiska fält väljer hellre att citera traditionella tidskrifter än open access-tidskrifter. Med det i bakhuvudet får vi förstå att det är en mycket svår uppgift för den som inte dagligen arbetar med vetenskap att detektera felaktigheterna i artiklar som kan se mycket trovärdiga ut men som innehåller nonsens. Open access kräver dessvärre alltför hög forskningslitteracitet för att göra någon nytta utanför forskningsfältets omedelbara domäner. Min prognos är att vi av denna anledning kommer att få se alltfler ”vetenskapliga studier” som visar ”effekten” av humbug som homeopati, elallergi eller chemtrails. Det är bara en tidsfråga innan motsvarande artiklar dyker upp inom det pedagogiska området. Den ”vetenskapliga” artikeln blir då tagen som ett mycket starkt argument för något som helt enkelt är en fantasiprodukt producerad av exempelvis en lobbyorganisation eller en konsultfirma (låt vara att en forskare måste tas som gisslan för att skriva artikeln).

Vad som händer med denna utveckling vet jag inte, men jag finner den oroande. Min egen strategi, som jag inte alls vet om den är vattentät, är att publicera i de tidskrifter jag finner mest lämpade för mitt fält och som naturligtvis är seriösa. Jag kommer aldrig betala för att publicera mig av ovan nämnda skäl.

Finns det alternativa sätt att nå ut?

Men hur ska vi då göra för att få ut forskningen i skolor om den inte är gratis och lättillgänglig? Ja, här har vi på högskolor och universitet ett ansvar för den så kallade tredje uppgiften, det vill säga att informera om och kommunicera vår forskning. Jag tror generellt att vi kan bli avsevärt mycket bättre på det. På den individuella nivån skulle jag gärna se fler bloggande forskare som inte bara berättar om sina egna publikationer (det kan gå långt mellan sådana), utan också om forskningsseminarier de bevistat och texter de läst. Somliga av oss är frekventa som föreläsare på konferenser men fler av oss behöver nå ut i det publika ljuset. Fler behöver skriva populärvetenskapliga och tillämpade böcker, författa debattartiklar och vara aktiva i det offentliga samtalet. Här är vi forskare som kollektiv litet lama.

Open accessPå ett mer allmänt plan skulle jag också gärna se ett utökat samarbete mellan högskolor/universitet och skola. Jag tänker att det inte behöver vara särdeles pretentiöst. Frukostseminarier och diskussionsstunder där forskare och lärare och skolledare kan mötas och verkligen ta intryck av varandra. Visst är det så att jag som forskare tycker att skolan ska ta till sig av senaste forskningen, men vi själva kan också bli så mycket bättre på att lyssna på skolans reella och vardagliga problem och generera nya forskningsidéer. En del sådana initiativ finns men många fler behövs.

Vi behöver också fler och nya sätt att organisera kunskapsproduktionen inom högskolor och universitet. Jag är själv inblandad i ett försök att skapa en verksamhet som för samman frågor om pedagogik med frågor om IT. Här handlar det alltså om att låta fakulteter och institutioner med skarpa gränser mot varandra mötas i fruktbara områden med starka influenser från de behov som finns ute i skolvärlden.

Vi behöver också en starkare styrning av den kompetensutveckling lärare får sig till livs. Nu sticker jag ut hakan: Det finns alltför många oseriösa konsulter som reser land och rike runt och tjänar stora pengar på skolan och lämnar efter sig falska förhoppningar om en förändrad skola byggd på modeller som ser spännande ut men som mest innehåller luft. Dessa konsulter kan liknas vid skolvärldens homeopater. Deras ”preparat” känns bra och en viss placeboeffekt infinner sig, men risken finns att behandling enligt ”skolmedicin” uteblir med ödesdigra konsekvenser.

Här behövs en styrning. Varför inte börja i löneänden? Det är inte rimligt att gå igenom ett helt yrkesliv som lärare utan någon vidare kompetensutveckling och samtidigt kräva en ständigt ökad lön, ja kanske till och med en utnämning till förstelärare. Det ska inte vara möjligt att lyfta 5.000 kr mer i månaden än sina kollegor och inte känna till vem John Hattie är (jodå, det förekommer). Jag skulle hellre se en styrning av löneutvecklingen med utgångspunkt i lärarens kompetensutveckling – och då en sådan som är verifierad som seriös, gärna av ett statligt skolkompetensinstitut (fast gärna med sexigare namn). Funktionen för ett sådant blir att samla och utvärdera erbjudanden om kompetensutveckling och att också genom ett godkännande ge en kvalitetsstämpel. Det kan handla om universitet och högskolor, men naturligtvis kan också andra seriösa aktörer finnas med i potten av vettig kompetensutveckling. På så vis slipper vi desperata försök att tjäna pengar på skolan på ovetenskaplig grund. Om åtminstone huvuddelen av kompetensutvecklingen sker via ett sådant instituts godkännande kommer forskning spridas avsevärt mycket effektivare till skolverksamheten. Och om den enskilda läraren vill höja sin lön – varsågod att kompetensutveckla dig med innehåll som stöds av vetenskapen. Och konsultfirmorna som säljer luft får på detta sätt försämrade intäkter. Det är sant. Nå. I sann entreprenöriell anda lär de hitta nya sätt att tjäna pengar. Jag är inte särdeles orolig för deras ekonomiska framtid.

Slutsats

Open access är i grunden en bra idé för spridning av forskning som tyvärr har annekterats av dunkla krafter. Vi behöver värna om kvalitativ och relevant skolforskning, och det gör vi genom publicering i seriösa tidskrifter med en rejäl fackgranskning av innehållet. På så sätt produceras också kunskap som läsaren faktiskt kan lita på. Därmed är open access en otillräcklig väg (eller ibland tom olämplig väg) att gå för att nå ut. Som väl är  kan vi nå ut med andra medel och åtgärder, från den enskilda forskarens publika kommunikation till styrningen av kompetensutveckling inom exempelvis läraryrket.

 

Foto: catherinecronin via Decorators Guru / CC BY-SA