Browsed by
Månad: maj 2016

Filterbubblan sluter sig

Filterbubblan sluter sig

I dagens SvD återfinns en artikel med titeln Filterbubblan sluter sig allt tätare om oss. Filterbubblan handlar i grunden om hur stora aktörer som Facebook, Google med flera kartlägger sökmönster och försöker räkna ut vad vi är intresserade av och presentar resultat utifrån det. Ur nämnda artikel:

Sedan december 2009 är alla Googlesökningar personanpassade, om man inte aktivt undviker det. Sökresultaten serveras efter att Google vägt in en stor mängd faktorer som ringar in användaren: webbläsare, sökhistorik, vilka sajter man besökt på sistone, geografisk position och så vidare.

”The filter bubble” blev en omdebatterad varningsklocka som illustrerade de oönskade effekter som kan uppstå när algoritmer manipulerar våra sökresultat. Exakt hur stor effekt Googles personanpassning har på sökresultaten är omtvistat och föränderligt över tid då Google ständigt justerar sina sökalgoritmer, men sedan Parisers bok först publicerades har konceptet filterbubbla aktualiserats i en rad sammanhang.

Filterbubblan som begrepp myntades vad jag vet av Pariser i boken The filter bubble – what the Internet is hiding from you. Samtidigt som algoritmerna “hjälper” dig att finna relevant information får företag som Google in mängder av värdefull information att använda sig av, exempelvis vid försäljning av annonsplatser. Ett rätt roligt sätt att testa filterbubblans effekt och hur Google kan ge helt olika resultat är att göra en sökning som vanligt i Google, för att därefter göra samma sökning i inkognito-läge, för att se hur skilda resultaten blir. Ibland häpnadsväckande.

filterbubblan

Filterbubblan och källkritiken

Ur ett pedagogiskt perspektiv är detta problematiskt. Min kollega Alastair Creelman påpekar detta på ett talande sätt i sin blogg:

Genom att vi matas av nyheter och åsikter som stämmer med vår egen världsbild kan vi inbilla oss att vi tänker rätt. Alternativa tolkningar och andra synpunkter filtreras automatiskt bort och få är medvetna om detta.

Här finns alltså en dimension till i källkritik att förhålla sig till. Inte nog med att eleverna behöver förhålla sig till sanningshalt och relevans i de texter de exponeras för, de bör också överväga varför de exponeras för just dessa texter. Problematiskt. Visst kan man i  ljuset av detta förstå argumentet att det är viktigt att våra elever förstår somliga av de algoritmer som utgör grunden för våra informerade (eller oinformerade) beslut. Jag köper det. För, som artikeln i Svd uttrycker det har vi litet att tänka på:

Läser du den här texten på nätet så har du säkert vid det här laget reflekterat över hur du hittade hit, vilken roll redaktörer, sociala medier-bekanta och eventuellt algoritmer hos Facebook eller Google spelade. Du ska också veta att du i så fall är iakttagen av de så kallade trackers som kartlägger dina rörelser på webben, allt för att kunna visa dig mer svåremotståndliga annonser. […] I värsta fall blir informationsbubblorna kuvöser för hat och okunnighet. För de flesta nätanvändare blir effekterna emellertid mer subtila. För den medvetne mediekonsumenten krävs det bara några knapptryckningar för att få tillgång till oöverskådliga mängder information från massor av olika källor, och det finns även tekniska hjälpmedel för att bryta sig ur sin filterbubbla.

Hur skall du då göra? Ja, artikeln in SvD ger några tips som faktiskt kan användas i skolverksamhet. Det handlar om enkla tekniska  hjälpmedel för att ta sig utanför filterbubblan. Exempelvis finns en nyhetsläsaren Random, som hjälper dig att hitta nyheter utanför din filterbubbla. Ett annat tips är att använda sökmotorn DuckDuckGo som inte spårar dig istället för Google. Men det viktigaste, när det gäller våra elever, är att lära dem att tänka kritiskt.

Foto: Soapy Trees via photopin (license)

Martin Ahlstedt är årets svensklärare. Grattis!

Martin Ahlstedt är årets svensklärare. Grattis!

Som ni vet är jag skeptisk till lärarpriser. Det finns priser som bara syftar till att generera publicitet åt den som delar ut priset, och/eller att driva en riktning i en skoldiskussion åt det håll som önskas för egna syften. Här sorterar trams som årets punkare exempelvis.

Martin Ahlstedt

Sedan finns det riktigt fina priser. Seriösa priser. Priser man verkligen skall vara stolt över att få. I år har Martin Ahlstedt fått priset som årets svensklärare av Svenska Akademien. Martin arbetar på Lindholmens tekniska gymnasium och brinner för att väcka elevernas lust att läsa, trots att de inte direkt har någon vana. Skolvärlden har idag publicerat en artikel om Martins arbete:

– Många elever kommer till oss och har inte läst eller öppnat en bok sedan de var små. Att få dem att läsa är en utmaning jag gillar. Men jag lyckas inte med att få alla intresserade av litteratur. Däremot lyckas jag få i stort sett alla att läsa, säger han.

Ett sätt att få eleverna intresserade är via teatern. Martin Ahlstedt tar med sina klasser, senast på Främlingen på Backateatern. Innan de bänkade sig hade de läst boken i klassen.

– Det är en berättelse som utspelar sig för länge sen och på en helt annan plats, vi tar reda på vad den har att säga en ung person i Göteborg idag. Att se den på teater är ett bra sätt att komma in i berättelsen.

Jag har inte haft förmånen att ha Martin Ahlstedt som lärare i svenska. Däremot har jag haft förmånen att ta en pilsner ihop med honom vid ett tillfälle efter förra årets bokmässa. Vi kom naturligtvis att prata om både litteratur och författarskap. Det som slog mig då med Martin var att han är otroligt kunnig och väldigt engagerad i frågor om språk och läsning. Tillsammans med en varm nyfiken ödmjukhet är det lätt att förstå att han lyckas få ungdomar nyfikna på litteratur och att han väcker en lust att förstå texter utifrån ungdomarnas tolkningsvillkor.

Ett varmt grattis, det här är ett pris du har all anledning att vara stolt över!

 

Rapport från riksdagen – Digitaliseringen i skolan

Rapport från riksdagen – Digitaliseringen i skolan

Idag släpptes en rapport från riksdagen med titeln Digitaliseringen i skolan. Denna rapport syftar till att bredda och fördjupa kunskapen om kvalitet, likvärdighet och resultat i utbildningen med avseende på digitaliseringen. Så här skriver riksdagen om rapporten:

Ökat engagemang och intresse för skolarbetet hos eleverna är positiva effekter av användningen av digitala verktyg. Digitala verktyg i sig ger dock ingen förändring, utan det är först när de används med en genomtänkt pedagogik som man får positiva resultat. Det visar en litteraturstudie av forskningsrön om digitalisering i skolan som utbildningsutskottet låtit göra.

I denna rapport från riksdagen pekar man bland annat på att datorn ökar motivationen men att digitaliseringen samtidigt innebär omfattande utmaningar för lärare. Jag citerar delar av dagens mail från riksdagen:

Flera studier har visat att användningen av digitala verktyg, till exempel bärbara datorer och läsplattor, ger positiva effekter på både undervisning och lärande. De vanligaste effekterna är ökad motivation, ökat engagemang och ökat intresse för studierna hos eleverna, vilket sannolikt kan leda till bättre studieresultat. Det finns dock endast ett fåtal undersökningar där mätbara positiva effekter har kunnat bevisas. Digitala verktyg i sig ger dock ingen förändring, utan det är först när de används med en genomtänkt pedagogik som man får positiva resultat. Det finns fortsatt behov av fler studier för att med säkerhet belysa effekterna.

[…]

Studier visar att ökad användning av digitala verktyg ger fler utmaningar för lärare när det gäller att hantera klassrum och disciplin. Användning av digitala verktyg kan innebära fler distraktioner och risk för ökat tempo och ökad stress för elever och lärare.

Den forskning och de utvärderingar som har studerats i denna översikt visar också att kompetensutveckling behövs på alla nivåer för elever, lärare och skolledare. Det är viktigt för att kunna skapa förutsättningar för bra användning av digitala verktyg i undervisningen.

En viktig slutsats från forskningen är att it-användningen i skolan alltmer blir en ledningsfråga. Förändrade arbetssätt ger resultat och digitala verktygs roll är att göra dessa nya arbetssätt möjliga. Nya arbetssätt ställer krav på organisation, resurser och kompetens.

Här läser du hela rapporten: 2015/16:RFR18 Digitaliseringen i skolan – dess påverkan på kvalitet, likvärdighet och resultat i utbildningen

Jag är stolt över att min och Helena Kvarnsells bok om Digitalisering som lyfter skolan är flitigt refererad och att också min avhandling En elev – en dator. Kunskapsbildningens kvalitet och villkor utgjort ett av underlagen för utbildningsutskottets rapport.

 

Foto med tillstånd av: Bilderwense via Foter.com / CC BY-NC-SA

Vi måste prata om IT och lärarutbildningen

Vi måste prata om IT och lärarutbildningen

Sitter just nu på tåg för att idag och imorgon diskutera frågorna om IT och lärarutbildningen. Det är ett spännande uppdrag men också svårt uppdrag.

Man kan naturligtvis ta olika utgångspunkter. Min utgångspunkt ligger en djup förvissning om att användning av IT är en icke-fråga i svensk skola. Skolverkets besked om att alla elever och lärare skall ha egen dator inom tre år är en naturlig följd av den samhällsutveckling vi idag ser. För låt oss titta en smula på hur Sveriges IT-användning ser ut.

92 procent av alla hushåll i Sverige har en dator och 57 procent har en surfplatta. Bland barnfamiljer är det 87 procent som har flera datorer eller surfplattor. 90 procent har en bredbandsuppkoppling, och 97 procent av den vuxna befolkningen har en mobiltelefon. De allra flesta, 77 procent, har en så kallad smartphone. Och visst använder vi nätet mycket. I genomsnitt ägnar vi 21 timmar per vecka åt nätet, varav 8 är användning via mobiltelefon. Betänk att moster Agda och farbror Bosse som bara använder nätet 10 minuter per månad för att betala räkningarna också ingår i denna statistik. Användningen kryper också långt ner i åldrarna. Drygt 67 procent av landets tvååringar använder internet emellanåt, och 32 procent gör det varje dag.

Ett nyvaket Skolverk

Man kan med viss fog kritisera Skolverket för att ha varit alltför passiva under alltför lång tid. Skolan har blivit en marknad för allehanda lycksökare och styrningen har varit låg. Nu händer det emellertid saker. Som nämnts är Skolverkets ambition att samtliga elever och lärare skall ha egen dator inom tre år. I förslagen till nationell IT-strategi lyfts begreppet digital kompetens fram tydligt och programmering kommer sannolikt bli en angelägenhet för kursplaner i matematik och teknik. Jag välkomnar att Skolverket nu agerar i frågor om IT i skolan. Frågan om IT och  lärarutbildningen får på detta sätt en förnyad aktualitet.

Allt är inte bra med IT

Det betyder inte att allt är bra med IT. Tvärtom, när det gäller frågor om kunskapsbildningens kvalitet finns betydligt mer indikationer på negativa resultat av användning av IT än positiva. Själv har jag rest varningssignaler för främst tre saker i samband med detta.

För det första att distraktionsmomenten blir alltför stora med en omedveten användning av IT i skolan. På senare tid har mobiltelefondiskussionen varit tongivande. Min utgångspunkt är att elever måste lära sig att hantera distraktionerna, de kommer också finnas senare i livet. Man måste dock förhålla sig ödmjukt och förstående till de som faktiskt menar att mobiltelefonförbud är enda lösningen – när andra lösningar faktiskt provats. Vad gäller IT och lärarutbildningen behöver vi förhålla oss till detta.

Den andra varningssignalen handlar om hastighetens lov. Det är inte bara IT som bidrar till att saker och ting skall gå med blixtens fart och svar på frågor i skolan skall inhämtas medelst klipp-och-klistra, det är en allmän samhällsutveckling. Dock kan användningen av IT späda på denna utveckling menar jag. Elever upplever sig ofta stressade och slänger sig ut för att hämta svar på frågor och skyndar sedan till nästa. Lösningen här är att använda IT på ett sätt som stimulerar reflektion och som får eleverna att stanna upp. Jag vill också säga att ibland är bästa sättet att använda datorn att stänga locket. Dessvärre har debatten om IT ibland spårat ur till att vara någon slags självändamål. Medvetna lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Även här behöver lärarutbildningen förhålla sig.

För det tredje visar forskningen också att IT kan bidra till ett ökat ensamarbete. Alltför många elever blir utelämnade till egen ”forskning” (jag ryser) och förväntas lära sig per automatik bara för att de har en dator. En medveten användning av datorn i skolan behöver aktivt arbeta mot dessa tendenser genom att se till att eleven använder datorn och nätet kollaborativt. Det här är en given fråga att problematisera när det gäller IT och lärarutbildningen.

IT och lärarutbildningen – hur agera?

Vi kan således se en samhällsutveckling där det finns ett starkt tryck att använda IT i skolan. Det kan motiveras av samhällsekonomiska skäl, av rättviseskäl och av effektivitetsskäl. Med medvetna strategier för att motverka ovan tecknade problem är en mycket försiktig förhoppning också att användning av IT inte nödvändigtvis behöver bidra till försämrade kunskaper hos eleven.

Nu har lärarutbildningen studenter som har gått i denna skola, med varsin dator. Dagens fråga är alltså: Hur skall lärarutbildningen möta dessa studenter? Vad behöver vi ge dem i form av kunskaper och förhållningssätt till IT så att de står sig bra när de kommer ut på sin VFU, och framför allt när de examineras som färdiga lärare? Och vad behöver vi på lärarutbildningen kunna? Idag är det alltså dags att ta första steget för att undersöka hur lärarutbildningen kan matcha den situation kring IT i skolan som nu råder. Vi skall undersöka vilka styrkor vi anser oss ha, och vilka svagheter vi kan identifiera – kanske i form av kompetensluckor, kanske i form av annat. Vi skall noga undersöka vilka möjligheter vi har att stå bättre rustade att möta IT-vana studenter, och vi skall undersöka vilka hot som tornar upp sig som moln på horisonten. Ett spännande arbete för utveckling av lärarutbildningen har påbörjats.

Blind kunskap och tom kunskap i digitaliserad skola

Blind kunskap och tom kunskap i digitaliserad skola

Här är en kort betraktelse över kopplingen mellan teori och praktik. Vi ser dem ofta som åtskilda, och vad gäller den renodlade praktiken och dess kunskapsform – techne för att tala med Aristoteles – blir den ofta något undervärderad i jämförelse med den teoretiska kunskapen, den som Aristoteles benämnde som episteme.

Men teori och praktik förutsätter varandra för att bilda solid kunskap. Gustavsson (2002) har en gång uttryckt att empiri utan teori är blind kunskap, och teori utan empiri är tom kunskap.

Blind kunskap

Låt oss börja med blind kunskap. Anta att du är en hejare på att sjuda fisk. Du sjuder alla sorters fiskar och du uppskattar att den blir fast i köttet och smaklig. Vi kan säga att du har kunskap om att sjuda. Men det är blind kunskap. Du har inga begrepp för eller teoretisk kunskap om vad det är du kan. När du sitter på restaurang och skall beställa mat till en romantisk middag avstår du från lätt sjuden sparris. Det låter konstigt. Vaddå sjuden? nej. Jag tar något annat tänker du. Kunskapen du har om sjudning är blind.

Vad innebär det då att förstå begrepp, att ha en teori? Ja, man kan säga att teorin är en karta över verkligheten. En karta ÄR aldrig verkligheten, men den pekar ut väsentliga drag i verkligheten så att du kan orientera dig i den. För att kunna göra det och tänka i en teori behöver du begrepp (motsvarande berg och hus på kartan). Att förstå ett begrepp innebär att du kan sätta det i rätt sammanhang, att du kan plocka isär det i sina beståndsdelar, att du förstår när begreppet är giltigt och inte. Dessa systematiserade begrepp med dess inbördes relationer formar en teoretisk förståelse av något. I fiskexemplet handlar förståelsen av ordet sjuda bland annat att skilja ur det från andra relaterade begrepp, såsom exempelvis att stormkoka. När teorin inte finns på plats ger empirin blind kunskap.

Tom kunskap

Tom kunskap är byggd tvärtom. Det handlar om att ha teorin på plats men ingen empiri att känna igen den mot. Vad hjälper det att ha alla alla facktermer på plats när det gäller matlagning, om du inte kan använda dem i praktiken eller åtminstone känna igen när någon använt dem?

Låt mig ta ett annat exempel. En gång i tiden läste jag in mig på allt om att bygga fritidshus. Fråga mig inte varför: jag bodde i lägenhet och drömde väl om en liten stuga i en skogsglänta vid en liten sjö. Jag lärde mig allt om vad de olika spikarna och skruvarna hette, om olika sätt att bygga botten på stugan, hur man ska konstruera takstolar och så vidare. I någon mening är detta kunskap – jag kan fortfarande svara på enklare quiz-frågor om byggnadskonst. Men kunskapen är tom. Den samspelar inte med någon verklighet – jag har tummen mitt i handen och jag är den siste på detta jordklot som kan bygga en sommarstuga. Jag har inte tränat på att se om spikförbanden på ett bygge är korrekt eller slarvigt utförda. Om jag drar en skruv med en skruvdragare förstår jag inte om det skall kännas sådär konstigt eller om det är så att jag har valt fel bits. Jag har inte solid och användbar kunskap i frågan, jag har bara tom kunskap som inte korrellerar med någon empiri.

Minskar digitaliseringen mängden solid kunskap?

Jag är lite rädd att vi i digitaliseringens tidevarv i högre utsträckning skapar blind kunskap respektive tom kunskap. Det har inte bara med digitaliseringen i sig att göra utan också med alla mål eleverna i skolan skall nå, en ständig känsla av tidsbrist, en alltför långt driven individualisering. Det är så lätt att konstatera att eleven har genomfört sin uppgift när en uppgift har lösts på datorn, men har solid och användbar kunskap bildats, eller har eleven bara simmat omkring i den digitala empirin? Och de fragment till teoretisk förståelse och begrepp som hämtats in, när uppgiften är av den karaktären, är den ordentligt kopplad till en empirisk verklighet eller är det tom kunskap?

Detta är funderingar som naturligtvis är relevanta oavsett om digitalisering av skolan ägt rum eller inte. Men jag har en känsla – och det är verkligen bara en känsla – av att digitalisering kan bidra till att öka mängden tom respektive blind kunskap.

Referenser

Gustavsson, B. (2002). Vad är kunskap? En diskussion om praktisk och teoretisk kunskap. Stockholm: Fritzes kundservice.

Foto med tillstånd av: Bernie Goldbach via Foter.com / CC BY-NC-ND

Våga Tala – jag släppte kontraktet på boken

Våga Tala – jag släppte kontraktet på boken

Jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag har släppt ett bokkontrakt. Beslutade mig för att inte ge ut texten eftersom min grundläggande idé inte är den förlaget önskar. Ni kanske tycker jag är knäpp, men det är ganska skönt. För ett år sedan lite drygt skrev jag ett synops till en bok som är en sammanfattning av mina 15 års erfarenhet av att leda Våga Tala-kurser och kurser i praktisk retorik i högskolemiljö. Det inleds så här:

Boken om att Våga Tala är en personligt hållen bok med utgångspunkt i mina 15 år som kursledare på Våga Tala samt Konsten att tala vid Högskolan i Jönköping.

Bokens ton är personlig med gott om egna erfarenheter och exempel från mina kurser. Jag vill skapa en avslappnad känsla kring talandet som är otroligt laddat. Tack vare den kan läsaren också förmå sig själv att våga lite mer, att faktiskt utvecklas. Jag vill i boken skapa känslan av förtroende mellan författare och läsare, och signalera att jag ”finns där”. Totalt har jag arbetat med cirka 300 studenter som alla önskat sig bättre mod och självförtroende i talad kommunikation. De allra flesta har lyckats – när de varit beredda att lägga ner arbete på sin talängslan.

Stilistiskt kommer den ligga nära min bok Studieteknik – så lyckas du med dina studier. Den innehåller redan ett avsnitt om att hålla presentationer. Avsnittet i den boken är mestadels fokuserade på hantverket. Denna bok expanderar och utvidgar detta innehåll och har mer fokus på att hantera talängslan och att verka starkt uppmuntrande.

Bokens texter varvas med en övningsruta i varje kapitel, där läsaren stegvis får bygga upp en presentation och tillämpa det hen lärt sig av boken bit för bit. I boken finns också faktarutor där fördjupande resonemang sker. Våga Tala är primärt tänkt att användas till elever och studenter men kan också användas för alla som vill utveckla sin förmåga och sitt mod att tala publikt.

Nu har jag och bokförlaget bestämt att inte ge ut Våga Tala. Jag känner att det skaver och min skrivprocess fungerar inte helt enkelt för att det inte är min text längre. Det har skavt väldigt länge. Jag vill ge ut boken till elever och studenter som är rädda för att tala inför publik men förlaget vill göra boken till en resurs för lärare. Det ligger i förlagets utgivningslinje, ingen skugga på deras önskan. Självklart måste de ha en konsekvent hållning. Men för mig blir det märkligt och jag måste värna min integritet. Jag hittar inte kroken riktigt, jag får ingen ingång i texten.

Så, nu sitter jag här med ett riktigt bra synops på Våga Tala som går väldigt bra ihop med Studieteknik – så lyckas du med dina studier. Frågan är om den blir verklighet? Den som lever får se. Jag är öppen för förslag, så hör av er.

Hjälp mig. Var finns Peter Lippmans forskning?

Hjälp mig. Var finns Peter Lippmans forskning?

Annorlunda blogginlägg idag med en fråga om hjälp. I vissa svenska skolor är Peter C Lippmans idéer om utformning av skolmiljöer tongivande. Säkerligen både spännande och bra. Jag ser också på olika ställen att det hänvisas till hans forskning inom området.

Jag har emellertid mycket svårt att finna hans forskning. Jag har sökt igenom sammanlagt 13.000 tidskrifters innehåll efter fackgranskad forskning av Lippman, men inte funnit något. Jag hittar böcker, som säkert är förträffliga, argumenterande artiklar och konferenspresentationer, men jag hittar alltså ingen fackgranskad forskning. Men – allt finns ju inte i forskningsdatabaserna. Därför frågar jag nu mina läsare: Känner någon till var denna forskning finns? Vad är denna man disputerad i (jag finner bara information om en kandidatuppsats och en magisteruppsats)? Var finner jag hans avhandling? Uppenbarligen är varken forskningsdatabaser eller Google min vän.

Jag är tacksam för läsarens input, antingen som kommentar eller via mail till mig.

 

P.S Jag har naturligtvis ställt frågan direkt till Lippman utan svar.

Digital läsning kräver kompensatoriska strategier

Digital läsning kräver kompensatoriska strategier

Vi spenderar mycket tid vid skärmen, och i svensk skola lär det bli allt mer. Jag har tidigare skrivit om vikten av bra digitala läromedel. Det finns onekligen en del fördelar. Jag skrev då bland annat följande:

Digitala läromedel ger också eleven större möjligheter. Dels får hen större autonomi i fråga om hur innehållet skall användas. Vill hen exempelvis se bilder innan läsning av text eller efteråt? Vidare ger digitala läromedel möjligheter till stöd via exempelvis dyslexi-anpassade typsnitt, större text eller uppläst text. En sådan individualisering av förutsättningar för lärande torde enbart betraktas som positiva.

Digitala läromedel samlar också allt stoff på ett och samma ställe. Med en enda inloggning kommer eleven åt sina läromedel från alla platser, och från alla typer av enheter hen vill, såväl dator som mobiltelefon. Naturligtvis är det rationellt även för läraren, som annars inte bara behöver handha läroboken, utan också stencilerat material, kartböcker, jordglober, prov med mera.

Digital läsning ger tunnelseende

Och visst är det sant. Men det finns ett stort men här. Nyligen genomförd forskning visar i upprepade studier att digital läsning får läsaren att gräva in sig i detaljer och förlora helhetsgreppet om innehållet. I upprepade tester  i studien High-Low Split: Divergent Cognitive Construal Levels Triggered by Digital and Non-digital Platforms med över 300 deltagare är resultaten tydliga: personer som läser text på papper presterar uppemot 30% bättre på test som ställer krav på läsaren att ha uppfattat abstrakta och övergripande resonemang i texterna. Digital läsning ger enligt forskningen ett slags tunnelseende i läsningen där informationen som just nu läses inte sätts i relation till den övriga texten. I fenomenografiska termer (se gärna min avhandling) kan man alltså säga att digital läsning inviterar till en atomistisk approach, vilket vi vet sedan tidigare forskning ofta leder till ytligare kunskaper.

Det innebär kanske inte nödvändigtvis att det är fel med digital läsning via exempelvis digitala läromedel. Det betyder snarare att digital läsning kräver kompensatoriska strategier för att säkra den övergripande förståelsen av en texts innebörd. Mentala stationer behövs för att skapa yta för reflektion där innehållet gör motstånd och tvingar läsaren upp från tunnelseendet i läsningen (vi pratar om reflektionens betydelse utförligt i Digitalisering som lyfter skolan). Antingen kan sådana stationer skapas i läromedlet – och här tror jag det digitala läromedlets framtid ligger – eller av läraren med en medveten pedagogik. Detta är en spännande men absolut görbar utmaning.

Foto med benäget tillstånd av: Ares Nguyen via Foter.com / CC BY-NC-ND

Rocketbook – sjukt coolt anteckningsblock för molnet

Rocketbook – sjukt coolt anteckningsblock för molnet

Japp. Det här med anteckningar igen. Jag har ju tidigare skrivit om forskning som visar att analoga anteckningar trumfar anteckningar gjorda med tangentbord här och här. En väg att hantera detta är att anteckna analogt och lagra digitalt. Nu har jag hittat ännu ett sätt att göra detta.

Rocketbook är ett anteckningsblock som jobbar tillsammans med en telefonapp. Med appen fotar du av sidan och väljer var du vill att den skall lagras. Så långt inte vidare mycket nytt, det är samma teknik som i Whitelines Link. Rocketbook är dock fiffigare än så. Längst ner på sidan finns sju symboler som alla kan kopplas ihop med olika tjänster. Låt säga att du låter den ena skicka anteckningar till anteckningsboken “Fiffiga idéer” i din privata Evernote, och en annan är kopplad till “mötesanteckningar” i din onenote, och en tredje till mappen “Fotbollsklubben” i din Google Drive. Du fattar. Sju separata inställningar. Med Rocketbook kryssar du i aktuell ruta, fota av sidan så rätar appen upp sidan, justerar kontrast med mera och skickar till rätt ställe. Coolt.

Men det är nu det riktigt coola börjar. När Rocketbook är fullt av anteckningar kanske man tänker sig att en ny behöver inköpas. Inte då. Stoppa in anteckningsblocket i mikrovågsugnen några minuter, och vips är blocket tomt igen och du kan påbörja anteckningsarbetet igen. Jag vet att det låter som ett aprilskämt, men vad jag kan förstå fungerar det verkligen på det sättet. Kostnadseffektivt och coolt så det förslår. Kanske ett alternativ för skolarbete? Backa projektet på Kickstarter!

Foto med tillstånd av: INPIVIC via Foter.com / CC BY

Tack till vännerna på Radio Houdi för tipset.

Glömstaskolan – experiment med barnen som insats?

Glömstaskolan – experiment med barnen som insats?

I höst slår Glömstaskolan upp portarna. En nybyggd skola utan klassrum som rönt viss uppmärksamhet. Det är i grunden bra. Vi behöver fler nybyggda och fräscha skolor, men inte på vilka villkor som helst. Jag citerar Stockholm Direkt:

Skolans hörnstenar är kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande. På Bergavägen byggs just nu det sista på den nya Glömstaskolan, där 200 elever ska börja till hösten. Södra Sidan har fått en rundvisning i lokalerna.

Glömstaskolans rektor Peter Bragner öppnar upp portarna till skolans enda entré.

– Här ska alla flöden ske. Det är viktigt ur ett demokratiskt perspektiv, säger han.

Idén med Glömstaskolan

Idén med Glömstaskolan tycks vara att bryta gränser. Dagarna organiseras på annat sätt än traditionellt med bara 2 längre lektioner per dag. Rasterna är flytande och läggs in vid behov. Skolan har heller inga klassrum utan olika typer av arbetsytor. Hur är det då med undervisningen? Ja, vi förstår av artikeln att en mångfald av undervisningsformer är att föredra. Föreläsningen som undervisningsform förstår man är mer av ett undantag då rektorn pekar på att föreläsningar “visst kan förekomma”. Man vill också anlägga ett holistiskt perspektiv på undervisningen:

Att minska stressen är också en del av skolans vision om att alla elever ska utvecklas och nå sin fulla potential genom ett holistiskt perspektiv på lärande och utveckling.

– Vi måste jobba med hela individen. Vi kan se att psykisk hälsa, BMI och självskadebeteende följer Pisa-resultaten.

Alldeles säkert är det fina intentioner som ligger till grund för arbetet. För mig ringer dock varningsklockor. Vad fyller Glömstaskolan de fyra ledorden kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande med? Om de fylls med gängse betydelse i skolsammanhang har jag mycket svårt att se att en total uppbrytning mot den traditionella skolan är nödvändig för att levandegöra nyckelorden. I en traditionell skola kan naturligtvis mycket god kommunikation äga rum, likaså ett gott samarbete. Eleverna kan där vara kreativa och träna sitt kritiska tänkande. Jag kan således inte se att intentionerna på Glömstaskolan motiverar en genomgripande förändring av skolmiljön. Jag undrar också vad dessa “flöden” som är viktiga ur ett demokratiskt perspektiv egentligen är? Den frågan svarar inte Glömstaskolan på i artikeln.

Det är också oroande att peka på detta holistiska perspektiv. Jag utgår här från att holism handlar om att “se hela människan”. Det är naturligtvis bra att skolan lär eleverna att hantera stress, men det är oroande att se rektorn göra en koppling mellan psykisk hälsa, BMI och självskadebeteende å ena sidan och PISA-resultat å andra sidan. Vad menas med denna koppling? Hur ser den ut? Vad menar rektorn vid Glömstaskolan är orsak och vad är verkan? I min tolkning känns uttalandet orimligt. Måhända blandar rektorn ihop korrelation (samband) med kausalitet (orsak – verkan).

Låt mig illustrera med ett övertydligt exempel. Antalet diagnoser inom Autismspektrum ökar i takt med att Brad Pitt gör fler filmer. En korrelation alltså, men knappast ett kausalt samband. Det rektorn säger är alltså sant – men är det över huvud taget relevant? Och apropå barn med särskilda behov, hur fungerar en sådan skola – en med avsevärt lägre rumslig struktur och dessutom med genomskinliga glasväggar in till rummen – för dem? Jag är mycket tveksam till detta.

Till detta skådespel hör också digitalisering som ett självklart inslag:

I höst börjar de första eleverna. Den största utmaningen som skolan står inför är att fortsätta utvecklas, för det går inte att fortsätta göra som man alltid har gjort, menar Peter Bragner.

– Hade banker haft samma utvecklingstakt som svensk skola så hade vi fortfarande skrivit checkar.

Varje skåp ska förses med laddare till elevernas lärplattor. För honom är digitalisering i skolan en självklarhet.

Sammantaget kan Glömstaskolan och dess satsning alltså sammanfattas i en holistisk idé med tillvaratagande av flöden, ökade frihetsgrader i såväl undervisningsform som minskade rumsliga begränsningar och en stark tro på IT. Det ger direkt genklanger till Färilaprojektet. Det var ett av landets första en-till-en satsningar som dessutom präglades just av ökade frihetsgrader. Jag skriver följande om projektet i min avhandling:

Projektet byggde också på en betydande frihet för eleverna, exempelvis fanns inga fasta raster (Lärarnas Tidning, 2004). Medan några positiva effekter identifierades var samtidigt också kritiken stark mot projektet. Förvisso blev eleverna skickligare på att använda datorer, och effekten att äldre elever agerade mentorer till såväl yngre elever som till lärarna uppfattades positivt och utvecklande för elevernas självkänsla (Kunskapsbolaget, 2010; Naeslund, 2001). I rapporteringen från projektet nämns också att dato- rerna medförde en ökad motivation för studier bland eleverna. Emeller- tid var de negativa effekterna av projektet omfattande. Elevernas skol- arbete blev snabbt ensidigt. Deras allmänkunskaper försämrades snabbt till följd av att det i undervisningen poängterades att de skulle utgå från sina egna intressen vid utformandet av ämnesövergripande projekt. Man rapporterade också om ökande klyftor mellan eleverna i skolan. De elever som hade svårigheter i skolan tenderade att hamna ännu längre efter i sina studier, medan de elever som tidigare utmärkt sig som starka elever, tack vare tydliga studiestrategier, tenderade att bli ännu starkare. Projektet tjänade således som en katalysator för ökade klyftor mellan eleverna (Naeslund, 2001). Projektet bidrog också till ökade skillnader mellan pojkar och flickor i klassrummet. Pojkarna föredrog – och fick ge utlopp för – en mer atomistisk approach till sina studieämnen, och antog enligt intervjuerna att det var mängden information och att den var felfri i sig som var det centrala, medan flickorna tog ett helhetsgrepp och premierade den inre kvaliteten och logiken i texterna som läraren bedömde. Totalt sjönk elevernas resultat drastiskt, och projektet lades ned redan år 2000 (ibid.).

Även om upplägget inte är exakt detsamma som i Färila finns tydliga likheter. Ansatsens styrning mot mer varierade undervisningsformer och därmed – per automatik – mindre av föreläsningsbaserad undervisning är problematisk. Vi vet att föreläsningen och de aktiviteter som kretsar kring den är den absolut mest effektiva för kunskapsbildning. Jag citerar en intervju med professor Jonas Linderoth:

Inget slår en lärare som visar och berättar […] Och då menar han verkligen inget. Inte grupparbete [som kollaboration troligen indikerar i Glömstaskolans nyckelord, min anm], inte eget arbete, inte pedagogiska appar och absolut inte datorspel.

Glömstaskolan skall ta emot sina första elever i höst och är dimensionerad för 720 elever i full drift. Grunden centreras kring nyckelord som inte närmare låter sig definieras. Den skall bygga på “flöden” och en holistisk idé. I utformningen, såväl rumslig som idémässig, skall den likna tidigare skolsatsningar som fått läggas ned i förtid på grund av de drastiskt försämrade resultaten. Glömstaskolan skall också anamma en pedagogik som pedagogikforskare pekar ut som ett dåligt alternativ om en så gedigen kunskapsbildning som möjligt skall äga rum. Om det hade varit fråga om ett frivilligt experiment på barnens fritid hade det varit en sak. Nu handlar det inte om det. Det handlar istället om en skola där barnen blir till labbråttor i ett vanskligt experiment.

Vad facit blir av detta vet vi förstås inte, kanske det kommer gå alldeles utmärkt för Glömstaskolan. Kanske är valen genomtänkta, kanske inte. Det återstår att se och jag är den första att gratulera om satsningen faller väl ut. Skall vi förstå såväl den beprövade erfarenheten som vetenskapen finns dock betydande anledning till oro.

I texten nämnda referenser, utöver länkar:

Naeslund, L. (2001). Att organisera pedagogisk frihet. Fallstudie av självständigt arbete med datorstöd vid grundskola. Linköping: Läspedagogiska institutet EMIR (Eve Malmquist Institute for Reading).

Kunskapsbolaget. (2010). IT och pedagogik, rapport 3, Läraren som handledare, coach etc. Stockholm.

 

Foto med benäget tillstånd avEleaf via Foter.com / CC BY