Mobiltelefoner, forskning och pedagogiska kappvändare

mobiltelefon i klassrummet

Karlstads Universitet skall börja bedriva forskning kring mobiltelefoner i klassrummet enligt ett pressmeddelande den 16 december. Projektet varar i tre år och är finansierat av vetenskapsrådet. Ur pressmeddelandet:

Nästan alla svenska gymnasieungdomar har en smart telefon. Att de används öppet i klassrummen är känt, men till vad och hur? Vid Karlstads universitet startar nu en ny studie som ska undersöka detta.

– En vanlig föreställning är att telefonerna stör undervisningen och att de skapar frustration bland lärare, men i vår förstudie har vi sett att problemen med disciplin kring telefonerna är ganska små och att aktiviteterna runt telefonerna ofta skapar lugn och ro, säger Christina Olin Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Det betyder inte att telefonernas närvaro i klassrummet alltid är positiv men vi behöver få mer kunskap om telefonernas roll, både hur de används pedagogiskt och för sociala syften.

Detta är välkommet. All forskning som sätter ljuset på den samtida tekniken, exempelvis mobiltelefoner, är viktig och Kau har ringat in ett viktigt område. Jag skall följa projektet med intresse.

Min invändning rör en annan sak. Jag blir bekymrad när det i den svenska skoldebatten bara är vissa forskningsrön som är värda att uppmärksamma, för att inte tala om att man bara ibland är positiv till forskning som verksamhet (dvs när inriktningen passar). Som forskare är jag stenhårt drillad i tänket att bästa argument vinner. Har jag en ståndpunkt måste jag alltid vara beredd att överge den om bättre argument (företrädesvis genom forskning) visar sig.

Jag blir oroad när personer uttalar sig positivt på grundval av citerat pressmeddelande (som anger en positiv ton i och med att man anser att telefonerna skapar lugn och ro) och i andra sammanhang kategoriskt avfärdar forskning som inte är opportun för deras egen verksamhet. Exempelvis forskning som säger att mobiltelefoner leder till minskat fokus (attention span), se Hadlingtons forskning i Computers in Human Behaviour. De avfärdar konsekvent forskningen som visar att samtal blir ytligare om mobiltelefoner över huvud taget är synliga i rummet (se mycket väl underbyggda Sherry Turkle’s sociologiska forskning exempelvis via hennes utmärkta böcker. De låtsas inte om forskning som visar att elever i mobilfria klassrum får bättre testresultat, främst för att de svagare eleverna har svårt att hantera telefonerna i klassrummet (se exempelvis Murphy & Belands undersökningar). När sådana forskningsresultat presenteras, då är det bättre att gå på maggropskänslan.

Vi som arbetar med skolsverige behöver kunna se alla forskningsresultat för vad de är. Alla argument skall vägas in. Att däremot avfärda forskning ibland för att i andra sammanhang hylla den, måhända för sina affärers skull, det är att vara en pedagogisk kappvändare. Sådana är inte behjälpliga i svensk skolutveckling.

Håkan Fleischer, fil dr i pedagogik

Gör din röst hörd! Kommentera gärna.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.