Browsed by
Månad: december 2015

10 lärdomar om twitterfrånvaro i halvtid

10 lärdomar om twitterfrånvaro i halvtid

Hej vänner.

Det är sannerligen ett socialt experiment att hålla sig ifrån Twitter under en månad. Nu har halva tiden gått. Men är det verkligen ett socialt experiment, eller är det ett osocialt experiment? Sedan jag plockade bort twitterappen och enbart skickat några viktiga direktmeddelanden har jag gjort några lärdomar:

  1. Twitter triggar. Jag har varit på väg att installera twitterappen hur många gånger som helst. Att skriva något och få omedelbar bekräftelse på det som sägs är en trigger. Inte bara för mig – det är allmänmänskligt (men hanteras naturligtvis olika). Det är i ärlighetens namn svårt att hålla sig borta, vilket i sig gör att viss reflektion är nödvändig. Men vad gör detta triggande för budskapen vi skickar ut? För mig är det uppenbart att det blir polariserade och onyanserade budskap (och formatet på 140 tecken hjälper sannerligen inte till).
  2. Det kollegiala samtalet på twitter är för mig en bluff. Visst har jag fått mycket input via twitter, inte tal om saken. Information om viktiga saker, dokument, händelser. Absolut. Men det är  också väldigt dålig kvalitet på kommunikation i förhållande till den tid det stjäl. Idén att twitter är ett öra mot lärarsverige håller helt enkelt inte för mig. Jag har under de här två veckorna istället ägnat ungefärligen samma tid åt mer systematisk omvärldsanalys, och den totala kvaliteten i den insamlade infon och slutsatserna är avsevärt högre.
  3. Den som ropar troll är det oftast själv – och den som ropar efter tondebatten gör det ofta för att undvika att diskutera sakfrågor med populistiska slagdängor. Seriösa diskussioner urartar nästan alltid till diskussioner om debatten istället. Och framhärdar man i sina synpunkter tar motparten till obehagliga metoder. Sedan jag började diskutera skolsverige på twitter har jag fått ta emot anonyma hot exempelvis. Inte okey.
  4. Batteriet på telefonen uppträder helt plötsligt normalt i min twitterbortavaro. Bara en sådan sak.
  5. Twitter representerar inte lärarkåren (eller någon annan kår) i Sverige särskilt väl. En uppfattning som sågas sönder på twitter kan mycket väl ha ett starkt värde i andra mer balanserade kontexter. Den allmänna uppfattning som förs fram på twitter har därmed ett begränsat värde.
  6. Det finns avsevärt många fler anonyma ägg på twitter än utanför twitter. Varför skulle jag välja att låta min röst bli hörd bland anonyma eggheads och reagera på vad de säger? Jag skulle aldrig acceptera det någon annanstans
  7. Twitter stimulerar en konsensuskultur. Vi följer och lyssnar på dem vi gillar, eller hur (jag känner dock till undantag). Att gå ut på twitter för att få en bild av vad som händer i världen är som att bo i ett gated community och kika ut genom dörren och bilda en uppfattning om världen. Eller som att bilda sin omfattning genom att bara läsa kvällspress. Det öppna twitter ger i själva verket en relativt stängd bubbla att röra sig inom. Visst kan den brytas. Men gör vi det, om vi ska vara riktigt ärliga? Hur många procent av ditt twitterflöde består av folk vars uppfattningar du starkt ogillar?
  8. De som vill nå mig utanför twitter gör det. Är ärendet tillräckligt viktigt mailar man mig – eller så låtar man bli. Att vara på twitter för att vara tillgänglig är ett svepskäl.
  9. Det är så gott som omöjligt att kommunicera en sanningsenlig bild av vem du är på twitter. Det är endimensionellt. Antingen blir du en ryggkliare som alla tycker om – men som egentligen mycket sällan ger luft åt någon åsikt av värde. Eller protesterar du mot dumheter – och får ta emot oproportioneligt mycket skit.
  10. Till sist, ovanstående till trots, finns en del sköna människor på twitter man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Jag har själv ett gäng sådana som jag är mycket glad för (exempelvis det gäng som träffades i samband med bokmässan i år). Ni gör det svårt att helt lägga ner kontot.

Well. Det var 10 osorterade tankar efter 14 veckor utan twitter. Den 15 januari är jag tillbaka, men det kan redan nu sägas vara mycket tveksamt om det blir mer än autouppdateringar från bloggen och kanske någon nyhet jag delar med mig av när jag ändå ser något intressant. Men att föra debatt och diskussion på twitter, när spelreglerna inte är vettiga? Nja… Jag anar att jag kommer passa det även efter experimentet. De polariserade debatterna har trots allt ett alltför ringa värde.

Botemedel mot lärares inlärda hjälplöshet

Botemedel mot lärares inlärda hjälplöshet

Jessica Shedvin har just släppt ett blogginlägg om 10 myter om skolan.

Inlägget är klarsynt. Bland annat skriver hon apropå arbetsvillkor:

Om jag vill stå i lärarrummet och metagnälla över att jag aldrig har tid att planera lektioner är det ett aktivt val från min sida. Att istället använda tiden till att planera lektioner är också ett aktivt val. Ett val som gör att arbetsvillkoren blir bättre. En av anledningarna till att jag har valt läraryrket är att jag har makt att bestämma mycket av mina arbetssätt själv. Det är en förmån.

Jag menar att lärare ibland landar i ett slags inlärd hjälplöshet – kring arbetsvillkor, löner, otacken i arbetet etcetera. När den väl är befäst kan den utnyttjas av mer eller mindre nogräknade som vill plocka billiga poäng hos lärarkåren, må det handla om tävlingar, priser och annat. Jessica visar på ett alternativ i sin bloggpost – ett alternativt och reflekterande tankesätt. Om alla lärare utgick från ett sådant skulle den inlärda hjälplösheten minska och därmed också behoven de billiga poängplockarna spelar på. Det skulle skolsverige må bra av.

Härlig avslutningsvecka inför jul

Härlig avslutningsvecka inför jul

Hej vänner,

Tänkte så här efter sista arbetsveckan summera året. Det här året har varit spännande, roligt och utmanande. Jag har arbetat med idel skrivarbeten. Två böcker har släppts, en om Studieteknik (ensamförfattare) och en om Digitalisering som lyfter skolan (med Helena Kvarnsell). Utöver det har jag också skrivit en hel del för Folkbildningsrådets räkning, samt för Pedagogiska Magasinet. Roligt!

Jag har också föreläst en hel del. Det har varit jämnt skägg mellan föreläsningar om kommunikation och föreläsningar om skola. Omväxlande och föreläsningar i många olika miljöer och sammanhang. Jag har varit iväg i Finland två gånger och pratat om skolutveckling vilket känns som extra hedrande uppdrag. Jag har haft längre kommunikationsutbildningar i kommunala bolag. Jag har träffat både kommuner och enskilda skolor och pratat skola och små lokala fantastiska handelsföreningar och pratat om kundservice i världsklass. Roligt. Jag har fått ta del av fantastiska miljöer och också fått verka på stora konferenser och mässor.

Kort sagt, ett framgångsrikt år där jag faktiskt nått alla mina mål, både i företaget och privat med råge och över förväntan. Arbetsåret avslutas idag söndag och jag kan konstatera att även sista veckan har varit väldigt bra med fina föreläsningar, bland annat på Viktor Rydbergsgymnasiet, och bra möten. Så som det ska vara.

Jag ser också fram mot nästa år. Troligen åker jag en sväng till BETT och kollar in läget där, om inte annat för att skriva på min tredje bok som ska vara klar till nästa vår (om retorik i klassrummet). Därefter blir det en rejäl nertrappning i företaget. Kommer arbeta med forskning om digitalisering av förskolan och räknar med att producera 2 artiklar under året, samt i övrigt verka i min hemmamiljö, dvs i akademin. Det blir dock en del publika föreläsningar framöver, bland annat på Åland och Framtidens läromedel till våren.

Tack alla härliga människor som diskuterat under året, ni som varit publik och som varit till hjälp och kommit med kloka inspel. Utan er hade det inte blivit så här bra. Nu tar jag ledigt med gott samvete.

God Jul.

Mobiltelefoner, forskning och pedagogiska kappvändare

Mobiltelefoner, forskning och pedagogiska kappvändare

mobiltelefon i klassrummet

Karlstads Universitet skall börja bedriva forskning kring mobiltelefoner i klassrummet enligt ett pressmeddelande den 16 december. Projektet varar i tre år och är finansierat av vetenskapsrådet. Ur pressmeddelandet:

Nästan alla svenska gymnasieungdomar har en smart telefon. Att de används öppet i klassrummen är känt, men till vad och hur? Vid Karlstads universitet startar nu en ny studie som ska undersöka detta.

– En vanlig föreställning är att telefonerna stör undervisningen och att de skapar frustration bland lärare, men i vår förstudie har vi sett att problemen med disciplin kring telefonerna är ganska små och att aktiviteterna runt telefonerna ofta skapar lugn och ro, säger Christina Olin Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Det betyder inte att telefonernas närvaro i klassrummet alltid är positiv men vi behöver få mer kunskap om telefonernas roll, både hur de används pedagogiskt och för sociala syften.

Detta är välkommet. All forskning som sätter ljuset på den samtida tekniken, exempelvis mobiltelefoner, är viktig och Kau har ringat in ett viktigt område. Jag skall följa projektet med intresse.

Min invändning rör en annan sak. Jag blir bekymrad när det i den svenska skoldebatten bara är vissa forskningsrön som är värda att uppmärksamma, för att inte tala om att man bara ibland är positiv till forskning som verksamhet (dvs när inriktningen passar). Som forskare är jag stenhårt drillad i tänket att bästa argument vinner. Har jag en ståndpunkt måste jag alltid vara beredd att överge den om bättre argument (företrädesvis genom forskning) visar sig.

Jag blir oroad när personer uttalar sig positivt på grundval av citerat pressmeddelande (som anger en positiv ton i och med att man anser att telefonerna skapar lugn och ro) och i andra sammanhang kategoriskt avfärdar forskning som inte är opportun för deras egen verksamhet. Exempelvis forskning som säger att mobiltelefoner leder till minskat fokus (attention span), se Hadlingtons forskning i Computers in Human Behaviour. De avfärdar konsekvent forskningen som visar att samtal blir ytligare om mobiltelefoner över huvud taget är synliga i rummet (se mycket väl underbyggda Sherry Turkle’s sociologiska forskning exempelvis via hennes utmärkta böcker. De låtsas inte om forskning som visar att elever i mobilfria klassrum får bättre testresultat, främst för att de svagare eleverna har svårt att hantera telefonerna i klassrummet (se exempelvis Murphy & Belands undersökningar). När sådana forskningsresultat presenteras, då är det bättre att gå på maggropskänslan.

Vi som arbetar med skolsverige behöver kunna se alla forskningsresultat för vad de är. Alla argument skall vägas in. Att däremot avfärda forskning ibland för att i andra sammanhang hylla den, måhända för sina affärers skull, det är att vara en pedagogisk kappvändare. Sådana är inte behjälpliga i svensk skolutveckling.

Håkan Fleischer, fil dr i pedagogik