Låt skola vara skola och lärare vara lärare

Sedan någon vecka är jag drabbad av en tanke som gnager. Den rör lärares behov av att höja statusen på sitt yrke. Den givna och ofta enda föreslagna vägen är höjd lön. Naturligtvis kan en ökad ersättning för sitt arbete bidra med en  högre status i yrket, men jag tror att orsakerna till lärarnas bristande status går avsevärt mycket djupare än så.

Lärare behöver återta sin profession. En rad olyckliga omständigheter har lett till att läraren, som Gert Biesta (som för övrigt starkt inspirerat detta inlägg) påpekar, har gått från “Being the sage on the stage to the wise at the side to the peer at the rear”. Det vill säga, lärarens arbete har förskjutits från förgrunden till bakgrunden. Några olika skäl finns till detta.

Ett första skäl kan sägas vara den postmoderna vändningen. Detta är något vi ser över hela västvärlden. Kort sagt innebär en sådan vändning en skepsis till samhällets stora berättelser och auktoriteter. Vi kan skönja hur skolan alltmer har förlorat sin auktoritet, och framför allt ifrågasätts de naturliga auktoriteterna inom skolans ramar på ett alltmer alarmerande sätt. Ett i raden av många utspel som talar om detta är det om föräldrar som anser sig ha rätt att sätta sig över lärarens betygsbedömningar, vilket varit på tapeten i veckan.

I Sverige råder också någon slags liberal hållning som urholkar skolan och lärarens profession. Den absoluta och totala friheten för varje elev skall värnas till varje pris. I rådande skolideologi är frihet detsamma som någon slags individuell suveränitet: att kunna göra exakt vad var och en vill helt utifrån egna preferenser. Personligen älskar jag naturligtvis frihet, men jag tror att begreppet tjänar på att betraktas på ett något annorlunda sätt, exempelvis som “min möjlighet att göra något som ingen annan kan göra”. En sådan syn på frihet – såsom en möjlighet att utöva handling – sätter individen i relation till andra individer, eftersom handling aldrig sker i ett vakuum (jmf Hanna Arendts tankar om frihet). I kölvattnen av denna liberala hållning till individens relation till skolan har ett helt nytt språkbruk – och därmed en ny verklighet – vuxit fram. Här talar vi  om lärande i termer av produktion: ett antal mål skall uppnås, den suveräna individen är i fokus, vi talar om livslångt lärande som en medborgerlig plikt. Ett sådant språkbruk accentuerar och accelererar en olycklig utveckling.

I takt med ovan nämnda utveckling har ett konstruktivistiskt perspektiv på utbildning (eller lärande som det då gärna kallas) vuxit sig allt starkare. Elevens individuella förmågor sätts i fokus och kunskap skall konstrueras genom att eleven utsätts för olika lärmiljöer som skall bidra med mentala byggklossar. Eleven skall forska och upptäcka själv, och det tycks som om att görandet i sig har en magisk effekt på förmågan att bilda kunskap. Eftersom världen är föränderlig blir också den föränderliga världen kunskapsobjektet. Eleven får då i allt högre utsträckning lära sig att hantera en miljö snarare än att bilda kunskap om ett objekt. Ett exempel på sådant tänkande är idéerna kring 21st century skills. Här är iden att (nät)miljön ständigt ändras och att vi måste lära eleverna att hantera den miljön.  Fokus förskjuts från att tänka och reflektera (vem hinner det när så många kunskapsmål skall nås?) till att hantera information och en given miljö på ett rationellt sätt.

Detta är några orsaker till att lärare i stor utsträckning har förlorat greppet om sin profession och därmed också förlorat i status. Jag tror inte en löneökning råder bot på det problemet. Däremot menar jag att läraren behöver återta sin profession. Det handlar inte om att ställa samtida undervisning mot traditionell: det är en alltför enkel retorik i ett komplext problem. Men för att återta sin profession behöver läraren gå tillbaka till frågan om vad en skola egentligen är.

Jag menar att skolan bör vara en plats där världen blir avklädd, där den blir synlig för eleven bortom det vardagliga livet. Det är alltså avtäckandet av världen som skall stå i centrum och inte eleven som sådan. Lärarens uppgift är att få denna värld att komma till liv, att ge den ord och att göra den intressant för eleven. Användning av IT är given i detta perspektiv, då nätet ger fantastiska möjligheter till sådant avtäckande. För att göra det krävs några olika saker. För det första är det skolans och lärarens uppgift att ta med eleverna in i ett “modus” av reflektion och tänkande. Att vända och vrida på saker och ting, att problematisera och att se världen från andra håll än det omedelbart givna. Dessutom är det skolans och lärarens uppgift att avhålla sig från känslan av att ständigt ha bråttom: att skapa uppmärksamhet och våga vara kvar i nuet istället för att hetsa framåt. Här har läraren en viktig uppgift. Det är också viktigt att skolan erbjuder en plats där världen är öppen, det vill säga,  det måste finnas en öppenhet i vart vi är på väg (vilket hets mot givna mål kan motverka). Lärarens givna roll är att ifrågasätta det som är taget för givet. För att åstadkomma detta är det lärarens uppgift att träda fram och inte att träda tillbaka som är så vanligt idag. Läraren skall använda sig av principer och regler (pedagogikens grammatik) som synliggör kunskapsstoffet för eleverna. Allt detta, och mer därtill, är skola. Pedagogik är konsten och tekniken att få skola som verksamhet att äga rum. Lärarens uppgift är att relatera till världen men också att hålla ett kritiskt avstånd. Genom att bortse från individualiseringens bojor kan eleverna också se utöver sina egna behov och önskemål, och lära något som inte enbart äger giltighet i deras smala verklighet. Det är bara läraren som kan bidra till sådana händelser, och faktum är att undervisning där klassen behandlas som ett kollektiv är ett effektivt sätt att skapa förutsättningar för kunskapsbildning på ett sätt som bortser från de individuella preferenserna.

Det låter som att jag är för en total tillbakagång till en traditionell katederundervisning. Så är det definitivt inte – upptäckarlust och eget arbete kan vara nog så stimulerande. Min utgångspunkt är emellertid att läraren inte får drabbas av en rädsla att undervisa (föreläsa) och att skapa skola enligt ovan nämnda resonemang. Det går helt enkelt inte att hänvisa till att det är en undervisning som präglas av passivitet. Tänkande och bearbetning av föreläsningsstoff är också en aktivitet så god som någon, och det är centralt att spränga frihetsideologins individualiserade bojor i kunskapsbildningens namn. Om lärares status skall kunna höjas måste man på riktigt börja reflektera över vad skola egentligen är och återta sin profession. 

 

3 svar på ”Låt skola vara skola och lärare vara lärare

  1. Jättebra.
    Jag tror att skolan är ordentligt illa ute i nuläge Det finns ingen som försvarar skola o lärare i nutid tex Skolverket facken. Det har till och med gått så långt att en härdsmälta kan vara på gång. Idag får lärare höra hur fel de jobbar och hur de ska göra av krinpersomal tex kurator elevstödjare skolpsykolog mfl. Att journalister vet hur man undervisar bäst det vet vi. Lärarna klarar inte ens att bestämma om läxor. Vart är vi på väg?

  2. Pingback: Seymor Papert och skolans misstag | Håkan Fleischer

Gör din röst hörd! Kommentera gärna.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.