Browsed by
Månad: maj 2015

Låt skola vara skola och lärare vara lärare

Låt skola vara skola och lärare vara lärare

Sedan någon vecka är jag drabbad av en tanke som gnager. Den rör lärares behov av att höja statusen på sitt yrke. Den givna och ofta enda föreslagna vägen är höjd lön. Naturligtvis kan en ökad ersättning för sitt arbete bidra med en  högre status i yrket, men jag tror att orsakerna till lärarnas bristande status går avsevärt mycket djupare än så.

Lärare behöver återta sin profession. En rad olyckliga omständigheter har lett till att läraren, som Gert Biesta (som för övrigt starkt inspirerat detta inlägg) påpekar, har gått från “Being the sage on the stage to the wise at the side to the peer at the rear”. Det vill säga, lärarens arbete har förskjutits från förgrunden till bakgrunden. Några olika skäl finns till detta.

Ett första skäl kan sägas vara den postmoderna vändningen. Detta är något vi ser över hela västvärlden. Kort sagt innebär en sådan vändning en skepsis till samhällets stora berättelser och auktoriteter. Vi kan skönja hur skolan alltmer har förlorat sin auktoritet, och framför allt ifrågasätts de naturliga auktoriteterna inom skolans ramar på ett alltmer alarmerande sätt. Ett i raden av många utspel som talar om detta är det om föräldrar som anser sig ha rätt att sätta sig över lärarens betygsbedömningar, vilket varit på tapeten i veckan.

I Sverige råder också någon slags liberal hållning som urholkar skolan och lärarens profession. Den absoluta och totala friheten för varje elev skall värnas till varje pris. I rådande skolideologi är frihet detsamma som någon slags individuell suveränitet: att kunna göra exakt vad var och en vill helt utifrån egna preferenser. Personligen älskar jag naturligtvis frihet, men jag tror att begreppet tjänar på att betraktas på ett något annorlunda sätt, exempelvis som “min möjlighet att göra något som ingen annan kan göra”. En sådan syn på frihet – såsom en möjlighet att utöva handling – sätter individen i relation till andra individer, eftersom handling aldrig sker i ett vakuum (jmf Hanna Arendts tankar om frihet). I kölvattnen av denna liberala hållning till individens relation till skolan har ett helt nytt språkbruk – och därmed en ny verklighet – vuxit fram. Här talar vi  om lärande i termer av produktion: ett antal mål skall uppnås, den suveräna individen är i fokus, vi talar om livslångt lärande som en medborgerlig plikt. Ett sådant språkbruk accentuerar och accelererar en olycklig utveckling.

I takt med ovan nämnda utveckling har ett konstruktivistiskt perspektiv på utbildning (eller lärande som det då gärna kallas) vuxit sig allt starkare. Elevens individuella förmågor sätts i fokus och kunskap skall konstrueras genom att eleven utsätts för olika lärmiljöer som skall bidra med mentala byggklossar. Eleven skall forska och upptäcka själv, och det tycks som om att görandet i sig har en magisk effekt på förmågan att bilda kunskap. Eftersom världen är föränderlig blir också den föränderliga världen kunskapsobjektet. Eleven får då i allt högre utsträckning lära sig att hantera en miljö snarare än att bilda kunskap om ett objekt. Ett exempel på sådant tänkande är idéerna kring 21st century skills. Här är iden att (nät)miljön ständigt ändras och att vi måste lära eleverna att hantera den miljön.  Fokus förskjuts från att tänka och reflektera (vem hinner det när så många kunskapsmål skall nås?) till att hantera information och en given miljö på ett rationellt sätt.

Detta är några orsaker till att lärare i stor utsträckning har förlorat greppet om sin profession och därmed också förlorat i status. Jag tror inte en löneökning råder bot på det problemet. Däremot menar jag att läraren behöver återta sin profession. Det handlar inte om att ställa samtida undervisning mot traditionell: det är en alltför enkel retorik i ett komplext problem. Men för att återta sin profession behöver läraren gå tillbaka till frågan om vad en skola egentligen är.

Jag menar att skolan bör vara en plats där världen blir avklädd, där den blir synlig för eleven bortom det vardagliga livet. Det är alltså avtäckandet av världen som skall stå i centrum och inte eleven som sådan. Lärarens uppgift är att få denna värld att komma till liv, att ge den ord och att göra den intressant för eleven. Användning av IT är given i detta perspektiv, då nätet ger fantastiska möjligheter till sådant avtäckande. För att göra det krävs några olika saker. För det första är det skolans och lärarens uppgift att ta med eleverna in i ett “modus” av reflektion och tänkande. Att vända och vrida på saker och ting, att problematisera och att se världen från andra håll än det omedelbart givna. Dessutom är det skolans och lärarens uppgift att avhålla sig från känslan av att ständigt ha bråttom: att skapa uppmärksamhet och våga vara kvar i nuet istället för att hetsa framåt. Här har läraren en viktig uppgift. Det är också viktigt att skolan erbjuder en plats där världen är öppen, det vill säga,  det måste finnas en öppenhet i vart vi är på väg (vilket hets mot givna mål kan motverka). Lärarens givna roll är att ifrågasätta det som är taget för givet. För att åstadkomma detta är det lärarens uppgift att träda fram och inte att träda tillbaka som är så vanligt idag. Läraren skall använda sig av principer och regler (pedagogikens grammatik) som synliggör kunskapsstoffet för eleverna. Allt detta, och mer därtill, är skola. Pedagogik är konsten och tekniken att få skola som verksamhet att äga rum. Lärarens uppgift är att relatera till världen men också att hålla ett kritiskt avstånd. Genom att bortse från individualiseringens bojor kan eleverna också se utöver sina egna behov och önskemål, och lära något som inte enbart äger giltighet i deras smala verklighet. Det är bara läraren som kan bidra till sådana händelser, och faktum är att undervisning där klassen behandlas som ett kollektiv är ett effektivt sätt att skapa förutsättningar för kunskapsbildning på ett sätt som bortser från de individuella preferenserna.

Det låter som att jag är för en total tillbakagång till en traditionell katederundervisning. Så är det definitivt inte – upptäckarlust och eget arbete kan vara nog så stimulerande. Min utgångspunkt är emellertid att läraren inte får drabbas av en rädsla att undervisa (föreläsa) och att skapa skola enligt ovan nämnda resonemang. Det går helt enkelt inte att hänvisa till att det är en undervisning som präglas av passivitet. Tänkande och bearbetning av föreläsningsstoff är också en aktivitet så god som någon, och det är centralt att spränga frihetsideologins individualiserade bojor i kunskapsbildningens namn. Om lärares status skall kunna höjas måste man på riktigt börja reflektera över vad skola egentligen är och återta sin profession. 

 

Att komma över sin rädsla för att prata inför publik

Att komma över sin rädsla för att prata inför publik

I 15 år har jag undervisat i presentationsteknik och retorik, både på högskolan, gymnasiet och i näringslivet. I lika många år har jag också tränat personer som är rädda för att stå på scen. Det kan vara allt ifrån att vara lite för pirrigt till att uppleva en renodlad skräck. Under de här 15 åren har jag uppskattningsvis tränat omkring 300 personer.

Jag vågar säga att samtliga som har ägnat sig åt träningen på det sätt vi har kommit överens om har gjort stora framsteg. Jag säger det inte för att skryta, utan snarare för att peka på vikten av att träna några olika saker, oavsett om det är i skolan med elever eller om det är i näringslivet. Min modell är rätt enkel:

För det lär sig deltagarna hantverket. Framför allt behöver manushantering och struktur i anföranden diskuteras, men också hur man går till väga för att hitta material till sitt anförande och hur man använder språket på ett kontaktskapande sätt. Ibland använder vi litteratur för att studera ämnet, ibland är jag själv läromedlet.

Vi tränar också på själva framförandetekniken med allt vad det innebär: att använda sin personlighet, att använda kroppsspråket på rätt sätt och att tala med stadig röst. Det går inte lära sig köra bil genom att läsa en bok. Tillsammans får deltagarna träna föredrag i ökande svårighetsgrad.

För det tredje tränar vi tanken. Vid rädsla blir vi inte särdeles konstruktiva i vår självkritik. Vi tränar därför på att se på våra prestationer på ett nytt och mer konstruktivt sätt.

För det fjärde tränar vi på att hantera våra emotioner. Att hantera rädslan, och veta hur man kan agera för att bättre styra sin känsla.

Som tränare/coach/pedagog i det här sammanhanget finns det emellertid en komponent som är helt avgörande: Jag. Det är inte så att jag i sig är något under som får människor att förändra sig. Tvärtom, jag är nog en rätt vanlig kille. Jag är bra på att föreläsa och dålig på att städa. Men jag lägger tyngdpunkten vid att skapa en trygg och tillåtande stämning. Jag bjuder på mig själv och visar hur jag hanterat mina egna rädslor i andra sammanhang. Jag ger gruppen energi och en känsla av att våga ta steg ut i det okända. Kanske är det så enkelt att det handlar om två saker i grund och botten: att skapa en positiv utvecklande känsla och att träna gemensamt.

I 15 år har jag alltså tränat personer som är livrädda för att tala inför  publik. Drygt 300 har blivit avsevärt mycket lugnare och tryggare och sover gott kvällen innan ett anförande. Ikväll avslutar jag ännu en grupp, jag tror det är grupp nummer 33 i ordningen. Det här är det mest meningsfulla uppdrag jag har, och jag tänker fortsätta med det minst 15 år till, både i skolan och i näringslivet.

P.S Är du intresserad av en inspirerande föreläsning om talad kommunikation? Kanske till sommaravslutningen eller inför höstens kickoff? Kika gärna in på min sida Tala med kraft och karisma!

Dator i klassrummet kräver medvetenhet om studieteknik

Dator i klassrummet kräver medvetenhet om studieteknik

Som ni ju känner till har jag skrivit en bok om studieteknik: Studieteknik – så lyckas du med dina studier. Den handlar om traditionell studieteknik men tar också upp lite datoriserade hjälpmedel. Men visst är frågorna om datorer tämligen intressanta när det gäller studieteknik också. Nedan är bokens innehållsföreteckning:

Skärmavbild 2015-05-08 kl. 13.44.18

Jag skulle vilja påstå att datorn i klassrummet, med de ökade distraktioner den innebär, kräver en ökad medvetenhet om studieteknik. Mitt sätt att tänka på studieteknik utgår från SITRA-modellen. Den pekar på att Syna materialet, Intervjua det, Ta in (anteckna) Repetera och sist Anpassa.

Kan datorn i klassrummet användas för att syna material och få en överblick? Jag är helt säker på det. Samla alla anteckningar och allt material som skall gås igenom i exempelvis OneNote. Skaffa en överblick över vad som behöver göras i ett projekt med hjälp av en Mindmap. Gör en wiki gemensamt om ni sysslar med ett klassprojekt. Låt eleverna få överblick över processen.

Materialet bör intervjuas, det vill säga, för att stimulera reflektion bör eleven ställa sig frågan vad man redan vet och vad man vill ha reda på. Det innebär att det finns ett behov att dokumentera och skriva ned, anteckna, rita och fotografera det man redan vet. Materialet kan diskuteras mellan klasskamraterna med hjälp av datorn, varför inte genom att projicera klassens gemensamma associationer till ett ämne på väggen för att få en startpunkt?

När det gäller att ta in och läsa finns det mängder med forskning som visar att läsning på dator och padda är annorlunda än läsning i vanlig bok. Om vi antar att läsningen äger rum på dator, exempelvis i digitalt läromedel eller med sökningar på nätet, blir det en studieteknisk fråga att lära eleverna att läsa i lagom doser, och att designa undervisningen så att tätare kontrollstationer finns än vanligt. Det kan handla om att läsa en delmängd text och göra ett quiz eller att helt enkelt läsa och sedan samtala med sin klasskamrat. Till att Ta in hör också att anteckna. Hur sker detta på bästa sätt? I den bästa av världar finns möjligheter att föra digitalt handskrivna anteckningar, exempelvis genom att använda en Surface Pro. I andra fall finns kanske möjligheter att använda tangentbord – se då till att eleven repeterar innehållet och också problematiserar vad innehållet verkligen betyder, eftersom anteckningar på tangentbord visat sig begränsa elevens förmåga att tänka runt ett ämne. I boken föreslår jag ett antal olika anteckningsmodeller, som inte bara stimulerar faktaåtergivning utan också elevens förmåga till reflektion. Dessa kan och bör prövas av elever även i digitala miljöer.

När det gäller repetitionen tar boken upp ett schema som är baserat på forskning om hur snabbt och under vilka betingelser vi glömmer. Med hjälp av datorn kan program som exempelvis Anki användas för att optimera repetitionen för bästa möjliga förutsättningar att minnas.

Anpassningen handlar om att reflektera över hur studierna går och att anpassa metoden. Även här är datorn ett givet verktyg naturligtvis – antingen kan eleven reflektera över detta helt privat, eller så sker det i kontinuerliga noteringar i en digital portfolio.

Utöver denna bas, SITRA, tas en del andra saker upp som också är intressanta ur perspektivet med datoriserade klassrum. Ett givet sådant område är naturligtvis informationssökning. I boken utgår jag från att bli skickligare på Google-sökningar. Det tror jag lärare och elever kan behöva träna på tillsammans, gärna i samspel med skolbibliotekarie. Men till en bra studieteknik hör ju också att samla informationen på ett bra sätt och strukturera så att man kommer åt den lätt och smidigt när den behövs och skall bearbetas. Här kan man naturligtvis diskutera olika tekniker och förhållningssätt, exempelvis beroende på vilken typ av information som samlas och om den skall delas med andra. Till elevernas studieteknik hör alltså att lära sig lägga in texter som samlas i ett program för detta, exempelvis Evernote, eller att använda tjänster som exempelvis Pocket eller Instapaper för att samla texter för senare läsning. Det är också en studieteknisk fråga att hålla sig uppdaterad med nyhetsflöden inom givna ämnesområden, särskilt om större projekt genomförs. Därför är det relevant att diskutera rss-läsare och andra typer av prenumerationstjänster.

Området presentationsteknik har ju också givna kopplingar till användning av IT. Hur gör man en snygg presentation med tillhörande visuellt stöd med hjälp av datorn? Att presentera är ju inte bara att stå framför en publik: det kan också handla om hur en podcast görs eller hur man sätter ihop en Youtube-film eller en screencast.

Miljö och rutiner blir alltmer viktigt ju mer datoriserad skolmiljön blir. Vi vet från forskning att distraktionsmomenten är många och de avtar inte heller ju mer vana eleverna blir vid sin dator. De finns där, och därför behöver vi i det datoriserade klassrummet diskutera hur en bra studiemiljö ser ut, hur notiser skall hanteras och hur eleven skall kunna hållas på spåret hela tiden. Här gäller det för lärare och elver att komma överens om staket runt hinder för en bra undervisning, gärna på individuell nivå. I en tid där undervisningen kan individualiseras blir det också en studieteknisk fråga att undersöka hur elevens egna intressen och värderingar kan tas tillvara i arbetet. På så vis förbättras den inre studiemiljön och förmågan att skydda sig från distraktioner ökar.

Ja, jag skrev alltså en bok om studieteknik. Den riktade sig främst till högskolestudenter men kan också vara till nytta för elever på grundskola och gymnasie till stora delar. När jag tänker på innehållet i relation till det datoriserade klassrummet ser jag att här finns en hel del att säga. Det datoriserade klassrummet kräver uppenbarligen att vi tänker mer och djupare kring studieteknik än tidigare.

 

Måste alla lärare använda IT i sin undervisning?

Måste alla lärare använda IT i sin undervisning?

Ungefärligen så lät startfrågan i en debatt jag överhörde igår. Utgångspunkten var att Görel, 58 år, är en alldeles fenomenal lärare med mycket goda resultat och vitsord, men hon behärskar ingen IT. Måste hon då använda IT och göra sin undervisning sämre, eller kan hon slippa? Grovt förenklat var utgångspunkten i debatten sådan.

Här kan man inta två olika positioner. Den ena positionen säger att Görel (som inte alls behöver vara kvinna och 58 för att vara motsträvig mot IT, utan kan också heta Magnus och vara 27) har ett undervisningsuppdrag. Det finns också någon slags solidaritetsuppdrag och medmänskligt uppdrag – att ge den allra bästa undervisningen som bara är möjlig att ge. Det är vi skyldiga våra ungdomar. Om detta sker utan IT, skall det ske utan IT enligt denna position.

Å andra sidan kan man också inta en annan position. Ponera att Görel arbetar på gymnasiet och undervisar i historia. Hon är då faktiskt skyldig att använda informationsteknik i undervisningen. Att inte göra det är alltså direkt att missköta sitt arbete. Om vi tittar på hur ämnet historia exempelvis ser ut i GY 11 kan vi se följande:

Skärmavbild 2015-05-07 kl. 15.40.45

De sista raderna är intressanta. Eleven har rätt, och därmed har läraren skyldighet, att använda modern informationsteknik, i detta fall för att presentera resultatet av sitt arbete. Det ingår helt enkelt i uppdraget. Jag har svårt att se den läkare som fortsätter söva med eter får behålla jobbet i det långa loppet. Eller att en telefonutvecklare på Eriksson får fortsätta tillverka telefoner men vägrar låta dem kunna skicka sms.

Om vi lyfter frågan en nivå upp kan man säga att den handlar om en konflikt mellan paradigm i skolan. Vi kan med gott samvete peka på att skolan gått från att spegla ett industrisamhälle till att spegla ett kunskapssamhälle. Detta är ett samhälle med allt snabbare växlingar. Det ger en större flexibilitet åt individen att forma sina liv med multipla livsberättelser (en identitet på den anonyma chatten, en på facebook och en i klassrummet exempelvis) och därmed också en större rörighet och rörlighet. Att använda IT i detta samhälle är den naturliga drivkraften. Tänkare som exempelvis Hargreaves har problematiserat detta, och ställer frågan om skolan skall verka som en trygg motvikt till detta samhälle eller som en katalysator, det vill säga förbereda eleven på bästa möjliga sätt för det.

Mitt svar på den frågan är att skolan har dubbla uppgifter och att det därmed krävs en balanserad syn på saken. Positionering i endera skyttegraven är kontraproduktivt för skolan. Det är alldeles självklart att skolan skall förbereda eleverna för det framtida samhället. Samtidigt är det OCKSÅ skolans ansvar att verka för bildning, djup kunskapsbildning och förmåga till reflektion. Det är lätt att tänka att lärare som ivrar (alltför) hårt för IT i skolan är katalysatorvänliga, emedan de som är mer (eller helt) avigt inställda vill vara en motvikt. Jag tror inte att de lärare som är fullständigt förblindade av omdefinierat lärande (hu!), kodning på svenskalektioner och så vidare utan tanke på kunskaps- och bildningsideal i det långa loppet faktiskt bidrar till en bättre skola. Jag har en känsla av att renodlade katalysatorlärare springer lite för fort ibland. Å andra sidan är det förödande med en alltför stor andel konservativa och skeptiska lärare som faktiskt inte gör sitt jobb.

Så åter till Görel. Jag menar att hon har absolut fantastiska möjligheter att bibehålla sin undervisningskvalitet OCH införa IT i sin undervisning, i enlighet med sitt uppdrag. Problemet är att Görel hela tiden blir presenterad för de coolaste häftigaste lärarnas praktik där saker flippas, det spelas in screencasts, det används Minecraft och annat som känns väldigt främmande. Avståndet blir helt enkelt för stort, och Görel förmår inte ens snöra på sig skorna för att försöka komma ifatt IT-löparna längst fram i loppet. IT måste med andra ord framstå som något enkelt att använda för Görel, och skolledningen har ett ansvar att också med mycket varsam hand lyfta lägsta-nivån och inte bara lyfta fram eldsjälarna (de träffas på pedagogisk pubb, Framtidens Lärande och SETT så det räcker ändå och får sina ryggar kliade där).

Görel har inte väldigt mycket tid till kompetensutveckling, därför måste stegen vara mycket små för att smyga in IT. Här är några sätt:

Görel bör exempelvis lära sig informationssökning. Det råkar vara så att jag har ett avsnitt om detta i min senaste bok om studieteknik som fungerar alldeles utmärkt även för lärare. Men det finns naturligtvis också otroliga mängder information på nätet. När Görel behärskar Googles alla möjligheter att söka, blir det lättare för henne att låta eleverna söka, och också hjälpa till på ett konstruktivt sätt där hela lärarerfarenheten får komma till spel.

Görel kan också utan vidare lära sig att lägga in inlägg på en blogg. Det är motiverande för eleverna att få skriva för en riktig publik. Det kan vara socialt stimulerande, och dessutom stimuleras elevernas reflektion när de får skriva och tänka till lite. Jag vågar påstå att vilken lärare som helst kan ha en blogg uppe inom en timme och fullt ut förstå hur den fungerar och kunna redigera i den.

Jag är också helt säker på att Görel kan lära sig använda powerpoint och en digitalkamera för att låta eleverna göra bildspel. Eller att förstå hur ett forum på nätet fungerar och låta eleverna agera där. Med ytterligare lite kraft och hjälp från en IT-pedagog är jag helt säker på att alla kan lära sig spela in ljud och göra en podcast, eller en enkel film att publicera på Youtube.

Min poäng är denna: Ja, Görel är skyldig att använda datorn. Hon kan lära sig i små små steg och hela tiden säkra att hennes alldeles utmärkta utbildningsideal är bibehållna. Och det är absolut möjligt utan förlorad undervisningskvalitet. Tvärtom är IT en utmärkt väg för Görel att stimulera reflektion och bildning, om hon bara vet hur hon skall göra. Frågan om användning av IT får aldrig bli till en fråga om teknik som självändamål (vilket vi tyvärr ser alltför ofta idag, inte minst på de stjärnbeströdda IT-pedagogiska konferenserna), utan måste alltid vara en fråga om pedagogiskt förverkligande och fördjupad kunskapsbildning. Det innebär att rätt användning av laptopen ibland också är att stänga locket. Förstås.

Om det finns en som är tämligen skeptisk på en skola kan det säkerligen hanteras. Men om det finns ett helt gäng: Kim 29, Görel 58, Sara 36, Magnus 27, Otto 45… och så vidare, som inte kommer till ruta ett, ja då har vi faktiskt ett problem i svensk skola som alla måste hjälpa till att lösa. Jag tror att vägen är med de små stegens pedagogik präglad av en ömsint förståelse av de farhågor och rädslor som ofta ligger bakom att backa från datorn.

Ett sådant problem bör hanteras på flera nivåer förstås. Jag har skrivit om det i inlägget Jag begär inte att du skall älska datorn, men du måste vara villig att utvecklas. För dina elevers skull. 

Framtida forskning om digitala läromedel

Framtida forskning om digitala läromedel

Den framtida forskningsbanan för mig blir alltmer tydlig. Det har nu gått ett tag sedan disputation och det börjar bli dags att fortsätta den akademiska meriteringen. Just nu arbetar jag parallellt med tre forskningsprojekt som berör digitala läromedel på olika sätt. Ett spännande och viktigt område då jag är helt övertygad om att skolor måste investera i digitala läromedel, inte minst då det ger en gemensam bas för alla lärare att utgå från. Det är inte rimligt att tänka sig att varje lärare skall vara sin egen läromedelsproducent (även om jag vet att den idén förekommer på vissa skolor). Till syvende och sist blir det till en fråga om rättvisa: alla elever skall ha samma bas att stå på oavsett om läraren sitter hemma i källaren och flippar klassrummet eller inte).  Jag menar att det då är bättre med en bra digital bas, professionellt producerad, som sedan används och “fylls på” av lärarens egenproducerade material (som gärna delas med andra lärare vilket ett bra digitalt läromedel medger).

I dagsläget kan jag alltså inte berätta om de enskilda projekten i detalj då inget av dem ännu är helt klart utan fortfarande på förhandlingsbordet. Men spännande saker är på gång alltså, och en tydlig riktning på den framtida forskningen finns.