Browsed by
Månad: januari 2015

Bebells senaste forskningsstudie visar positiva effekter av 1-1

Bebells senaste forskningsstudie visar positiva effekter av 1-1

Den så produktive Bebell har släppt en ny studie kring användning av 1-1 datorer i 6th grade (USA). Studien visar att eleverna som använder datorerna, jämfört med andra elever, ökar mängden interaktion i klassrummet och dessutom också kvaliteten i densamma. Engagemanget i studierna var större bland elever med egen dator, och man uppmätte också positiva effekter på standardiserade tester i Engelska (ELA) bland eleverna med egen dator.

Studien publicerades 2014 i tredje numret av Journal of Information Technology Education: Innovations in Practice.

Replik till Fredrik Karlssons blogg angående analoga anteckningar

Replik till Fredrik Karlssons blogg angående analoga anteckningar

Det är ytterst sällan jag känner mig manad att skriva en replik på ett blogginlägg här på min egen blogg. Nu uppstod det kanske enda undantaget i bloggens historia. Detta är en replik på När digitala eldsjälar blev digitala slagpåsar och Replik om analoga anteckningar

Under måndagen publicerade jag ett blogginlägg med titeln Därför ger analoga anteckningar bättre provresultat . Inlägget refererar en forskningsstudie som kom i min väg, där jag helt kort beskriver resultaten. De visar att analoga nteckningar när studenter lyssnar på föredrag ger bättre provresultat på konceptuella frågor än om anteckningar skett vid anteckning på tangentbord. Studien handlar om denna specifika situation och inget annat. Det är för övrigt så forskning fungerar, den tar mycket sällan hela världen i sin famn utan genererar kunskap om en fraktion av verkligenheten. Då et det också den och inget annat jag har att förhålla mig till.

Min uppfattning är att det är min uppgift som forskare att redogöra för den forskning som kommer i min väg. Det innebär att jag redogör för såväl positiva som negativa resultat kring IT i skolan. Själv är jag positiv i grunden och menar att en kritisk hållning alltid är nödvändigt (oavsett om det handlar om IT eller annat), och skriver just nu på en bok om Digitalisering som lyfter skolan. Inlägget blev också mycket uppskattat – det diskuterades runt om i Sverige på lärarlagsmöten och i kollegier, vilket är roligt. Det är bra om jag kan bidra till en diskussion för en sund användning av IT.

Men.

Därefter skriver någon på Twitter att det finns kognitiva fördelar med att använda tangentbord istället för analoga anteckningar. Som forskare tycker jag detta är intressant, och efterfrågar då var jag kan läsa mer om detta. Jag får inget svar. Däremot kopplas flera andra personer på diskussionen, som ropar ut att jag är teknikfientlig. En av dessa har skrivit blogginläggen jag nu replikerar. Låt mig svara dig Fredrik bit för bit nedan genom att citera dig i dina två blogginlägg:

Under dagen har vi haft en intensiv diskussion som började med en artikel från Håkan Fleischer som i praktiken förespråkade att elever inte skulle anteckna digitalt utan övergå till att anteckna analogt med papper och penna.

samt

Under dagen har vi haft en intensiv diskussion som började med en artikel från Håkan Fleischer som i praktiken förespråkade att elever inte skulle anteckna digitalt utan övergå till att anteckna analogt med papper och penna. En artikel som replikerades senare av mig här på Skola och omvärld. Tonläget i den här debatten har varit mycket högt. Kanske för högt. Jag vill egentligen inte ha det här tonläget i debatten, men när vi som brinner för IKT nästan dagligen får höra hur fel det är att vi arbetar med digitala medier och att det här med till exempel E-böcker inte är något värt i förhållande till att läsa analoga böcker så blir tonläget högt uppskruvat.

Det är riktigt Fredrik att jag skrev att det är mitt tips att skriva analogt och lagra digitalt. Den underförstådda texten här är alltså i de situationer som motsvarar forskningsstudiens, det vill säga vid föreläsningar. I denna utläggning länkar jag också till ett blogginlägg där jag beskriver mina sätt att göra det på, bland annat en variant som skickar texten rakt in i Evernote från den digitaliserade pennan. DET om något, som teknikfreak, borde du tycka vara spännande. Pennan heter för övrigt Livescribe, och jag kan verkligen rekommendera dig den. Den spelar dessutom in föreläsningen. Eleven kan med tekniken gå tillbaka till den elektroniska och fullt delbara anteckningen klicka på vilket antecknat ord som helst, och få uppspelat för sig vad föreläsaren sade vid exakt det givna tillfället. Håll med om att det är rätt häftigt och långt ifrån att “fotografera av sina anteckningar” som ni gång på gång återkom till i debatten. I mitt inlägg står också (ett tillägg gjort någon timma senare) att jag inte har några forskningsunderlag eller andra erfarenheter än mina egna knapphändiga av det jag  –  kanske felaktigt – kallar hybridtekniker, det vill säga att med en penna och en touchskärm skriva direkt på exempelvis en Ipad. Själv använder jag Evernotes utmärkta stylus till detta men kan som sagt inte uttala mig om dylikt då studien jag refererade helt enkelt inte handlar om det. Frågan är naturligtvis intressant och kan mycket väl vara värd att undersöka vidare i forskningstermer, men en fråga får lov att hanteras i taget. Noteras skall också att jag inte har nämnt något om E-böcker i mitt blogginlägg (för övrigt älskar jag min Kindle läsplatta). Vi går vidare:

Artikeln som Håkan Fleischer har skrivit kan i bästa fall anses vara direkt negativ till att eleverna ska få anteckna digitalt och i värsta fall ses som direkt fientlig till teknik.

Här blir det tämligen intressant. Ingenstans står att jag är negativ till att eleverna skall få anteckna digitalt. Jag menar att det finns vissa givna situationer – nämligen den som beskrivs i forskningsrapporten – som kan kräva att stänga av den digitala artefakten. Men det står faktiskt ingenting om anteckningar i ALLA situationer. Det är väl alldeles uppenbart att det finns många tillfällen som faller utanför det specifika fall som forskningsrapporten talar om (nämligen föreläsning). Klart som korvspad är att elever mycket väl kan och skall anteckna på datorn i andra situationer. Det kan handla om sammanställning av information vid informationssökning, anteckningar vid gruppdiskussioner och annat. Jag har väldigt svårt att se hur denna generella slutsats dras ur det specifika fallet jag beskriver. I värsta fall kan jag betraktas som direkt fientlig till teknik. Nja. Min utgångspunkt är att teknik är fantastiskt, och måste därför användas för att förverkliga pedagogiska mål. Jag tror att vi i grund och botten har samma inställning där Fredrik, för visst är det väl en skola som förbereder eleverna för framtidens samhälle vi vill skapa, och som SAMTIDIGT skapar bästa möjliga sätt för bästa möjliga lärande? Jag har väldigt svårt att se det som teknikfientligt, men det är möjligt att jag inte ser hela bilden. Om så är fallet får du gärna utveckla resonemanget för mig.

Att hävda att man har vetenskaplig grund genom uttryck som ”Forskning säger” när man presenterar en rapport som stöd för sin slutsats håller inte.

Mitt svar här Fredrik är att den grundläggande regeln i forskning är att det bästa argumentet vinner.  En forskare måste alltid vara beredd att vika ner sin ståndpunkt om bevis om motsats presenteras. Jag försöker verkligen leva efter det. Jag tycker nog att man kan säga att Forskning säger, när utgångspunkt tas i en specifik artikel, och att det också framgår mycket tydligt att det är en specifik och enskild artikel som refereras (artikeln är länkad och  kan bedömas av var och en för högsta transparens). För tydlighets skull har jag nu också skrivit “En forskningsstudie” istället för forskning visar. Den som är insatt i forskningens väsen behöver inte en sådan skrivning, men jag inser att den kan tydliggöra för andra publiker, exempelvis lärare. Jag gjorde förändringen efter synpunkt från en debattdeltagare.

Håkan Fleischer hänvisar på Twitter till att man ska utgå från kunskap. Problemet är att han inte själv utgår från någon större kunskap när han argumenterar mot digitala anteckningar. Vi vet och har kunskap om att barn och unga är mycket aktiva i digitala miljöer. Se till exempel Medierådets forskning och kunskapsbank för referenser här.

Det är riktigt. Vi skall alltid utgå från de bästa argumenten och vara beredda att vika ner oss för bättre argument. Det är sant att barn och unga är mycket aktiva i digitala miljöer, om det berättar jag exempelvis i min egen avhandling. Personligen tycker jag det är bra med aktivitet i digitala miljöer, även om vi skall vara medvetna om att ALLA ungdomar faktiskt inte är intresserade (se exempelvis avhandling av Ulli Samuelsson, 2014 om digital ojämlikhet). Vad jag emellertid efterfrågade var forskningen som pekar på kognitiva fördelar med digitala anteckningar vid föreläsningssituationer. Debattörerna är fortfarande svaret skyldig. I det lite större perspektivet är det helt sant att jag inte besitter all världens kunskap. Det vore förmätet att påstå det, och har du fått den uppfattningen ber jag om ursäkt. Jag försöker vara noga med, precis som i den här artikeln, att peka på vikten att ändra ståndpunkt vid presentation av giltiga argument.

Men i skolan är det en del som anser att så fort barnen kommer in genom skolans dörrar ska de sluta använda de digitala hjälpmedel de tar som lika självklara som vi tog boken under vår uppväxt. Vad hade vuxenvärlden sagt om vi hade begränsat deras användning och konsumtion av böcker? Om vi tror att vi kan undervisa en generation som växer upp med digitala hjälpmedel och som har mellan fem och tio års erfarenhet av kollaborativt, stimulerande, globalt digitalt lärande i ryggsäcken när de kommer till oss på högstadiet, ja då är vi ute på mycket, mycket hal is.

Det är är mycket stora växlar du drar när du pekar mot mig. Återigen, jag är för IT i skolan, jag skriver just bok om saken. Men vi måste se nyktert på situationen, det är allt jag begär: Teknik bör inte användas för sin egen skull, utan för att åstadkomma bästa möjliga resultat.

Fundera över hur du skulle reagera om du dagligen under längre tid fick höra hur dåligt ditt intresse var. För det är min situation just nu. Jag kan inte tolerera att mitt största intresse blir behandlat som något katten har släpat in och kommer inte stillasittande se på när en del som deltar i skoldebatten försöker begränsa barn och ungdomars intresse och användning av digitala hjälpmedel. Jag har gärna en konstruktiv diskussion kring de digitala frågorna. Men inte så länge man fortsätter med dagliga nedvärderingar av mitt största intresse (IKT). Så länge vi digitala eldsjälar blir behandlade som digitala slagpåsar kommer tonläget vara uppskruvat.

Jag tror vi har kärnan till problemet här Fredrik. Det är just det att jag inte kritiserar ditt intresse! Du får tycka om IKT hur mycket du vill! Förmodligen tycker vi lika mycket om prylarna. Om vi tog en öl tillsammans kunde vi diskutera alla märkliga och roliga tillämpningar och IT-projekt som finns. Själv är jag Apple-människa, och det finns nog inte en pryl ur deras sortiment jag inte har. Jag är kass på programmering men har skaffat mig en liten Rasperry Pi att experimentera med. Jag har ett alldeles för stort konto för appar till min ipad. Jag har köpt pennor (apropå debatten) för att automatiskt lagra text till datorn och molnet för hyfsat många tusen kronor under 2014. Min bok, som jag skriver med en kollega, bor i molnet och kommer till i en mängd  olika applikationer, där evernote, dropbox, onenote, word och fler därtill samverkar. Kort sagt: Jag älskar’t! Men ett privat intresse FÅR inte färga av på diskussionen om skolan på ett sätt så att vi blir okritiska. Vi måste hålla isär det. För tusan, vi ska inte begränsa barn och ungdomars intresse – vi ska stimulera det. På rätt sätt. Vi ska också ge dem möjligheter att bilda så djupa kunskaper som möjligt. Det är ditt uppdrag som lärare, och det står faktiskt före ditt privata intresse.

Till sist Fredrik, jag är ledsen att du uppfattade tonläget som uppskruvat. Och du har rätt, det var det nog allt. Från båda håll. Jag värnar din rätt att tycka som du gör, men jag värnar också min rätt att inte bli utmålad som teknikfientlig.

med vänlig hälsning

Håkan

Gästinlägg: A Short Essay on Kids and Smart Phones by Osterlind

Gästinlägg: A Short Essay on Kids and Smart Phones by Osterlind

Nedanstående inlägg anknyter till tematiken om barn och smarta telefoner. En del försöker skydda sina barn ifrån telefonerna, andra promotar tekniken. Min kollega och vän i underhållningsbranschen, Richard Osterlind, skrev idag en essä med ett innehåll jag sympatiserar med. Jag frågade om jag fick använda hans text, och svaret var positivt. Här kommer alltså Richard Osterlinds kloka ord med benäget tillstånd: 

A Short Essay on Kids and Smart Phones by Osterlind

How many of you have a younger child, maybe 7 or 8 or thereabouts, wanting a smart phone? Maybe even more than wanting, they are almost demanding one? They have to have it because everybody else has one. How many of you just look at the child and say, “You’re too young to have your own phone! How could you possibly think that would be OK? You’re just a kid!”

Think about this, parents. Kids aren’t stupid. They don’t ask to drive the car, do they? They don’t demand to use the power saw to cut down trees or cook fried chicken on the stove. They are smart enough to know those are “adult things.” But what do they see you doing with your Smartphone? Do you spend hours sending texts to your friends about every small incident in life? Do you watch videos of people doing absurd things like falling off tables while singing or idiots wearing PJ’s in Walmart? Do you get caught up with video games that trap you into playing endlessly or constantly take pictures and Selfies to send to your friends every chance you get? Do you check in to your Facebook account 2 or 3 times an hour to see what’s going on? In short, do you use your Smartphone to fill in every second that you are bored? Not let me ask you; are these really “adult things” or are they “Kid things?”

Why wouldn’t your children want to have the same kind of fun as you? You lead by example, so what kind of example are you sending here? You show them Smartphones are fun and occupy every spare second of your time and then turn around and tell them they can’t have one! I was recently in a doctor’s office. Small kids were running around going nuts tearing up the joint with nothing to do. Meanwhile, every single adult in the room, even the senior citizens, were oblivious to the action and had their head buried in their phones!

Am I saying go out and buy your kids Smartphones? No, not at all. That’s the kind of choice you have to make as a parent. But what I am just saying is don’t act like them wanting one is the most ridiculous thing you have ever heard! If you were a kid again, you’d want one, too!

Storytelling i undervisningen (med eller utan IT-stöd)

Storytelling i undervisningen (med eller utan IT-stöd)

Det finns ett antal skäl till varför berättande är så effektivt i i undervisningen. Det hjälper eleverna att motivera sig och skapar en engagerande upplevelse. Dessutom blir de mer känslomässigt kopplade till ämnet, vilket är ett bra sätt att skapa förutsättningar för ett djupare lärande. Problemet är att omvandlingen av ditt innehåll och ämne till en berättelse kan vara en utmaning. Detta särskilt om du vill få maximalt resultat. Det är ju också möjligt att använda berättandet som en del av flippad undervisning. Via E-learning Industry har jag hämtat dessa tips. De stämmer också väl överrens med vad jag föreläser om när det gäller retorik och lärande.

Gör handlingen och karaktärer möjliga att relatera till och relevant
Varje karaktär i din berättelse ska vara möjlig att relatera till och relevant för eleverna. Dialogerna bör vara realistiska och karaktärernas personligheter bör vara bekanta för de studerande.  Tänk på att din berättelsens karaktärer är det fordon som driver eleverna mot kunskapsmålen. Det kan vara lockande att väva in humor och lättsam konversation mellan personerna i din berättelse, men tänk på att det är lätt att glida ifrån ämnets kärna.

Glöm inte att ta med de viktigaste delarna av berättelsen
Varje bra historia har en grundläggande dramaturgisk ordning, där du först introducerar rollpersonerna, därefter uppstår problemet eller konflikten, vilket senare leder till en avslutande lösning av situationen. Se till att nyckelkomponenterna kommer med. Var gärna kreativ, men glöm aldrig strukturen på din berättelse.

Använd kompletterande bilder
Använd bilder av hög kvalitet för att representera centrala inslag i berättelsen. Det är naturligtvis bra att eleverna blir stimulerade på olika sätt. Leta gärna gratisbilder på nätet. På exempelvis Google kan du välja att bara söka efter bilder som är licensierade med creative commons. Försök gärna vara kreativ och tänk utanför boxen, men håll hela tiden elevernas känslovärld i åtanke. Du kan använda symboliska och inspirerande bilder för att förstärka, men var försiktig så att berättelsen inte blir tvetydig istället.

Använd en bra berättarröst
Berättarrösten fungerar som en guide åt eleverna. Tänk på att det är just en guide, och inte att du är stjärnan i föreställningen. Det är lite som när man agerar konferencier: uppgiften är att se till att det flyter bra framåt, inte att ta över showen. Du förstärker berättelsen med rösten och kan gärna också illustrera olika personer med hjälp av olika röstlägen, men bli som sagt inte alltför wild and crazy, så att du istället distraherar eleverna.

Håll berättelsen kort
Försök hålla berättelsen så kort som möjligt för att undvika att eleverna blir kognitivt överbelastade. Undvik förvirring och kognitiv överbelastning genom att begränsa antalet personer eller konflikter som du presenterar i historien, men se ändå till att alla dina berättande element är väl utvecklade och spännande för eleverna.

Om du kan – gör din berättelse interaktiv
Varför inte göra berättelsen interaktiv? Kanske du kan bygga den med hjälp av ett bildspel eller en powerpointpresentation. Eleverna kan exempelvis få klicka sig fram till nästa del av historien. Kanske kan de få vara med och fatta beslut längs vägen genom att göra val som påverkar utfallet av historien. På så sätt hjälper berättelsen eleverna att se konsekvenserna av sina val, vilket i sin tur stimulerar deras förmåga till problemlösning. Naturligtvis tar det här längre tid än att fixa till en vanlig traditionell berättelse, men å andra sidan kan nyttan vara stor. Som bekant är det ju så att ju mer engagerande ett lärmoment är, desto mer minnesvärt är det.

 

Därför ger analoga anteckningar bättre provresultat

Därför ger analoga anteckningar bättre provresultat

Den eviga frågan om analoga eller digitala anteckningar plågar många i skolan. Det finns fördelar med att anteckna digitalt – allt kan samlas på ett ställe och eleverna har alltid tillgång till alla anteckningar om logistiken sköts vettigt. Å andra sidan är det förenat med störningsmoment att eleverna har skärmen uppe vid exempelvis genomgångar. Min rekommendation är att hålla anteckningarna analoga. De kan ju ändå alltid samlas digitalt, exempelvis genom att fotograferas av in i Evernote eller genom att använda en penna som automatiskt läser in materialet. Jag har skrivit om att anteckna analogt och lagra digitalt här.

Det finns ett gott skäl till att anteckna analogt nämligen. Forskning edit: en forskningsrapport visar att elever som antecknar analogt presterar bättre på prov där de skall redogöra själva för kunskaperna (exempelvis i form av öppna svar) än om de skrivit sina anteckningar digitalt. Teorin forskningen lägger fram har att göra med att eleverna som antecknar analogt tvingar att processa anteckningarna, att göra något av dem direkt på pappret. De som antecknar digitalt gör det mer som en avskrift av vad som sägs, ord för ord. Därmed sker inte ett mentalt processande, och kvaliteten i kunskaperna blir helt enkelt lägre. Forskningsartikeln från Princeton och University of California är presenterad i Psychology Science.

Mitt tips är alltså – låt eleverna anteckna analogt för att sedan lagra dem digitalt. (i det här läget talar jag inte om hybridvarianter, exempelvis att med stylus skriva på ipad eller annan surfplatta. Jag har bara min egen erfarenhet att utgå från här. På tid och längd ska jag naturligtvis läsa in forskning om detta).

 

 

IT i skolan kan aldrig bli ett projekt (delvis återpostat)

IT i skolan kan aldrig bli ett projekt (delvis återpostat)

Min ståndpunkt (för den som missat det): En-till-en är helt nödvändig i svensk skola och i grunden en välkommen företeelse.

Dock, det finns några problem som Sverige måste lösa. En-till-en är nu en realitet i en stor del av skolorna i Sverige, och fler lär komma till. Nu är det dags att ta nästa steg, och några åtgärder är nödvändiga:

Framgångar hänger i mångt och mycket på ledarskap

Detta är inte på något sätt en slutsats som är unik för mig, utan snarare något som starkt accentueras i Unos Unos rapporter. Huruvida kommuner lyckas eller inte har till stor del att göra med rektorernas beredvillighet. Relationerna mellan lärare, rektor och huvudman behöver vårdas.

Alla i skolan måste tas om hand

Jag har tjatat om det innan, men det tål att upprepas. Eldsjälarna i skolorna är superviktiga, och de gör ett fantastiskt arbete. Jag säger det igen: Ett fantastiskt arbete. Problemet är dock att deras idéer, precis som mina provokationer, kan vara kontraproduktiva om avståndet mellan verklighet och önskat tillstånd är för stort. Därför är det viktigt att lärarkårens samlade erfarenheter, rädslor, farhågor och förhoppningar tas tillvara. Skolorna måste driva en-till-en med erkännandet att det faktiskt finns lärare som knappt kan logga in på sina datorer. Dessa måste tas om hand. Att höja lägstanivån är av vikt.

En nationell IT-strategi skolan

Det behövs också en nationell IT-strategi för skolan. Idag råder stor ojämlikhet mellan skolors praktik och värdering av en-till-en. En nationell IT-strategi kan bidra till större likvärdighet och bättre utvecklingspotential.

En sund kritisk hållning hos IKT-strateger

Det är inte ovanligt att kommuner tillsätter en IKT-strateg för att hantera frågor centralt, som ett slags “ställföreträdande” nationell IKT-strategi. Inte sällan är detta personer som varit ute i skolverksamheterna och brunnit för sin sak. Inte ett ont ord om dessa personer, de betyder väldigt mycket. Men speglar de hela lärarkåren? Har de förmågan att tänka sig in i de situationer som även de rädda och tveksamma lärarna känner? Jag tänker mig att rekryteringsunderlaget i lärarkåren till IKT-strateger ser ut ungefärligen som nedan:

Underlag för rekrytering av IKT-strateg. Vem söker tjänsten?

Man behöver inte vara nobelpristagare för att inse att det naturligtvis är de som är frälsta som söker tjänsterna som IKT-strateger. Det är naturligt, men våra kommuner behöver fundera en smula över detta. Jag säger inte att dessa personer är fel på positionen, men positionen behöver måhända balanseras. Och vore det inte spännande att rekrytera mer åt vänster i modellen, åtminstone bland mittgruppen? För frågan om IT i skolan är ju faktiskt inte bara en fråga om teknik. Det är sant att det är en fråga om att skapa en framåtsyftande skola och förbereda elever att använda datorn. Men, det är inte det primära. Det primära är att forma individer redo för kunskapssamhället. Individer med en stark målorientering som är kreativa och motiverade. Individer som förmår att bilda kunskap och också reflektera över den på djupet. Det vill säga, IKT-strategen har mycket att göra med sådant som IKT som sådant inte är involverat i. Något att tänka på!

IT i skolan kan aldrig vara ett projekt

Till sist blir jag mörkrädd när jag förstår att satsningar på IT i skolan i mångt och mycket drivs i projektform. Jag finner det mycket olyckligt. Kanske är det en bidragande orsak till att min provokation ibland blivit felriktad? Med tanken “Det är bara ett projekt, snart blir allt som vanligt igen” är inte beredvilligheten att gå framåt särdeles stor och även små provokatoner kan bli kontraproduktiva. IT är en naturlig del av skolan, som behandlar frågor som är avsevärt mycket större än frågan om teknik! Det är att göra skolan en björntjänst att göra projekt av sådan verksamhet.

/Håkan Fleischer, fil Dr i pedagogik

“Ursäkta, kan du sluta vara så rolig?” – Undvik störningar i undervisningen

“Ursäkta, kan du sluta vara så rolig?” – Undvik störningar i undervisningen

Jodå. Jag har haft en student som räckte upp handen och fällde just den repliken. “Ursäkta, kan du sluta vara så rolig?”. Med ens sjönk stämningen i klassrummet som en sten och det kändes som att jag fick en kalldusch. Jag ÄR rolig. Det är mitt signum på något vis. Jag menar att man skall kunna ha roligt OCH lära sig samtidigt. Men. Det fanns ett stort men i just det här läget.

Jag undervisade i statistik på högskolan (kursen alla lärare undviker), och många av studenterna tyckte att det både var väldigt svårt och tråkigt. Att ersätta siffror med bokstäver var helt enkelt inte deras grej. Med tanke på att det både var svårt och tråkigt tänkte jag liva upp läget lite och hade helt enkelt roliga exempel. Om det ska vara tråkigt kan det väl åtminstone vara kul, tänkte jag. Nå. Tråkigt och svårt är inte samma sak. Studenten som räckte upp handen förklarade sedan att hen låg på den yttersta gränsen för sin koncentration och behövde varenda uns av den för att kunna förstå beräkningarna vi gjorde. Humorn skapade ett brus som gjorde att hen tappade koncentrationen och därmed inte kunde tillgodogöra sig lektionsinnehållet. Jag lärde mig skillnaden mellan svårt och tråkigt i undervisningen en gång för alla.

Som proffsig utbildare behöver du ha koll på de brus – störningar – som finns i rummet och arbeta bort dem. Du behöver tänka igenom vilka fysiska brus som finns. Det är de som är i rummet. Lampan som blinkar, projektorn som skapar blänk på whiteboardtavlan, den dåliga pennan som gör det svårt att läsa vad du skriver på tavlan. Etcetera. Förhoppningsvis går det på rutin att tänka igenom de här sakerna för en erfaren lärare.

Det andra sortens brus är det mentala. Det var det min student var drabbad av. Hur mår dina elever? är de pigga? trötta? är de mentalt upptagen av något annat? hur mycket adrenalinpåslag har de i kroppen? hur roligt tycker de att det är? Hur svåra är uppgifterna? Fundera över de mentala brus som finns och sätt upp strategier för att runda dem.

I undervisningen är du också drabbad av kulturellt och subkulturellt brus. Se till att ni pratar om samma saker. Försök som lärare att närma sig dina elevers kulturyttringar, utan att göra avkall på din roll som lärare förstås. Skapa en yta av acceptans, förståelse och respekt som är ömsesidig.

Jodå, det kan vara för roligt i undervisningen. Tänk igenom vilka mentala brus dina elever har, så slipper du få en kalldusch när du är rolig.

Ett djur i bur – hur står det till med normerna på din skola?

Ett djur i bur – hur står det till med normerna på din skola?

Igår hade jag ett intressant samtal med en kund.  Vi kom att prata om visioner, värdegrunder, strategier för att nå målen och beteenden i organisationen inför ett mindre uppdrag jag ska genomföra. Jag kom då att tänka på ett mycket spännande experiment, apropå det här med normer som vi följer utan att riktigt veta varför.

I ett experiment sattes 7 apor i en bur. Under dagen släpptes det ner läckra frukter från taket. Alla aporna slängde sig fram mot frukten. När de kom fram utlöstes en kalldusch. Aporna blev förskräckta och drog sig tillbaka. Dagen därpå upprepades experimentet – en apa avstod då från att springa fram till frukten, men eftersom resten av aporna nådde frukten blev alla kallduschade. Tredje dagen avstod ytterligare några apor, och nu började ett beteende forma sig: När frukten kom och några av aporna var på väg fram till frukten, protesterade de som hade lärt sin läxa och försökte hindra de andra för att slippa kallduschen. Till slut nådde man det resultatet man kan tänka sig: när frukten kom från taket slängde sig ingen fram, och därmed blev det heller ingen kalldusch. De apor som eventuellt var sugen på frukt hindrades effektivt av de andra, eftersom de visste vad som annars väntade.

Men nu till det intressanta: från och med nu, bytte man ut en apa. När frukten kom, hindrades denna effektivt av resten av aporna. Ingen dusch uppstod. Apan förstod bara att den inte skulle ta frukten, men inte varför. Ytterligare en dag senare byttes en apa ut ytterligare, sedan en till, och en till. Mönstret upprepade sig: Den nya apan hindrades i sin framfart och ingen dusch framkallades. Till slut nådde man den intressanta situationen att buren var fylld med 7 “nya” apor eftersom de bytts ut en i taget. Ingen av aporna hade därmed varit med om någon kalldusch. Ingen hade kunskap om vad som skulle hända om man gick fram till frukten. Ändå avstod de från frukten och straffade den apa som eventuellt kände sig sugen. Ingen visste alltså varför.

När man tänker på skolan blir det spännande att reflektera över att vissa normer och rollbeteenden sitter i väggarna. Skolan har haft en och samma form länge, och normer om hur man bedriver verksamheten har satt sig, utan att man egentligen vet varför. Det bara är så. Lite som aporna. “Vi ska inte ta frukten, men vi vet inte varför”. Nu befinner sig skolan emellertid i en tid av förändring. Det torde därmed vara dags att ifrågasätta de där normerna. Att närma sig frukten och se vad som faktiskt händer? Kanske är det så att saker har förändrats med tid så att andra handlingsmönster faktiskt är möjliga? Det kan till exempelvis röra möbleringen i skolan. Det kan handla om möjligheterna till ämnesövergripande samarbeten. Det kan handla om frågan om vad datorer bör användas till och inte.

Jag tror att en framgångsrik skola byggs på att ständigt hålla visioner och strategier aktuella i lärarkårens medvetande. Det kräver arbete. Lärarkåren måste få vara med i skolans styrgrupp och ha ett reellt inflytande. I ett sådant arbete ingår också att varsamt ifrågasätta – utan att göra revolution – de normer och värdesystem som tas för givna. I en förändrad skolstruktur, med exempelvis en dator per elev och lärare, kan det vara nog så aktuellt att tillägna sig nya normer och värdesystem. Och, kanske framför allt, att också veta VARFÖR de är viktiga att följa.

 

EDIT: Det visar sig att experimentet som jag läst om i en bok i själva verket aldrig har ägt rum om jag förstår min närmare granskning rätt. Emellertid tycker jag, förmodligen lixom konstruktören av berättelsen om experimentet, att det ändå säger en del om hur normer “sitter i väggarna”.

Alla barn vill helst av allt ha fred på jorden – om att utvärdera sin datorsatsning

Alla barn vill helst av allt ha fred på jorden – om att utvärdera sin datorsatsning

Det är bra att många kommuner är intresserade av att nu mäta, ta krafttag och gå in i “rond 2” när det gäller digitaliseringsprojekt i skolan. Att man vill hålla ånga uppe är bra och göra rätt saker inför framtiden.

Jag ser också att många kommuner väljer att själva genomföra utvärderingar. Som forskare tänker jag då på giltigheten i de svar man får. Det är ju exempelvis så, vilket Tomas Karlsohn visat i sin lysande analys av digitaliseringen av skolsverige i boken Teknik Retorik Kritik att lärarkåren gärna uttrycker sig mer positiva än vad de egentligen är, inte sällan för att en positiv inställning är förenat med fördelar gentemot arbetsgivaren.

Det är bra att anlita externa utvärderare för genomlysningar av all verksamhet. Som man frågar får man nämligen svar. Jag låter Sven Melander illustrera saken på ett förtjusande sätt.