Browsed by
Månad: maj 2014

Kort & kärnfull? Ta hissen!

Kort & kärnfull? Ta hissen!

Det är egentligen ingen konst att prata länge. Det är desto svårare att vara kärnfull på kort tid. Att bli stringent och få med alla fakta är en konst. Ibland använder jag mig av den berömda Elevator Pitch. Termen kommer från säljsvängen, men funkar också bra som ram i presentationer. Så här går det till.

Bakgrund
Elevator Pitch utgår från att en säljare snabbt och kärnfullt skall kunna presentera en produkt eller en idé under den korta tid det tar för en hiss att gå från en hotellobby till översta våningen. Det vill säga – snabbt. En pitch utgår alltid från att lösa en kunds problem och aldrig från att visa produktens förträffligheter. Elevator Pitch har traditionellt fyra komponenter eller fyra grundfrågor som bygger på varandra.

Vad är problemet?
Vilket problem har kunden? Om du tänker i termer av en presentation av en produkt – vilka problem kommer din produkt lösa?

Varför är det ett problem? 
Varför är problemet ett problem? Vad kommer det leda till i förlängningen? Genom att ta upp detta i din nästa del i presentationen blir situationen än mer påtaglig, vilket gör att behovet av din produkt ökar.

Vilken är lösningen på problemet? 
Det är först här du egentligen presenterar din produkt. Hur löser din produkt, tjänst eller idé kundens svåra situation (som du liksom gnuggade in i förra fasen).

Vad kommer det leda till? 
Låt publiken se hur din idé eller produkt förändrar situationen till det bättre.

Bonus
Jag tycker att Elevator Pitch är en utmärkt hjälp också när texter skall skrivas. Ibland använder jag det också när jag handleder studenter och de skall berätta om vad deras forskningsidé är. Således ett bra ramverk också för kreativt arbete, och oslagbart för presentationer. Tillsammans med grundläggande kunskaper i övertalningens generella principer och storytelling som metod, kommer du långt.

P.S Vi kör en heldagsutbildning i professionell produktpresentation i Jönköping 2 september och i Stockholm den 4 september till löjligt lågt introduktionspris. Klicka för mer information.

Texten kommemr från veckobrevet Spirande Yrkesliv. Läs i arkivet och prenumerera du också!

Varsågod. Du får en föreläsning

Varsågod. Du får en föreläsning

Verkligen full fart i Fleischer Kompetensutveckling just nu. Arbetar på med processtöd och utvärdering i en mindre kommun som satsar på en dator till varje elev och lärare. Föreläser om forskning i Norrtälje imorgon tisdag och i Västerås om personligt ledarskap och kommunikation på torsdag. Ljuvligt att få leva på att inspirera andra!

Idag tänkte jag därför att jag istället för att skriva till dig skulle ge dig/påminna dig om min inspirationsföreläsning “Klick – kommunikation som gör skillnad”. En lunchföreläsning som gavs under 2013. Den ligger på Youtube, är 45 minuter lång och lättsam till sin karaktär. Dela med dig om du gillar den! Här är klippet:

P.S det här var den 19 artikeln om kommunikation från mitt veckobrev. Kika i arkivet och prenumerera du också!

Uppdatering: Livescribepenna med automatisk koppling till Evernote

Uppdatering: Livescribepenna med automatisk koppling till Evernote

evernoteFör en tid sedan skrev jag om mina tre sätt att skriva analog och spara digitalt. Glädjande nog meddelar Livescribe att pennan Livescribe 3 nu automatiskt synkar med Evernote och skapar såväl sökbar handskriven text som att den omvandlar handskriven text till vanlig “tangentbordstext”. Se gärna deras info. Grymt!

IT i skolan? Glöm inte lärarna!

IT i skolan? Glöm inte lärarna!

ForgetLäser som hastigast ett referat av undersökning genomförd av Lärarnas Riksförbund gällande lärares upplevelser av användning av IT i skolan. Finner glädjande nog att deras syn harmonierar med min. Jag citerar förbundsordförande Bo Jansson:

Många har trott att lärarnas betydelse minskar när skolan digitaliseras. Men min bestämda uppfattning är att lärarnas betydelse ökar. En elev som tillåts surfa runt på egen hand fastnar ofta på första bästa träff och risken är att eleven sedan bara skriver av det.

Och exakt så är det. Att införa IT är ett första och viktigt steg. Att förvänta sig att våra barn och ungdomar tillhör en digital generation som per automatik hanterar tekniken är naivt och skadligt för kunskapsutvecklingen i svensk skola menar jag. En användning av IT där lärarkåren inte hänger med kan bidra till ökad digital ojämlikhet. Det är ett välkänt faktum att det finns en klick elever i varje klass som klarar sig bara alldeles oavsett miljöförutsättningar. Sedan finns också en klick som är extra sårbara. Läraren måste aktivt kunna  hantera den sistnämnda biten. De som alltid klarar sig har ofta en förmåga att se datorn som ett utmärkt verktyg, medan andra elever upplever ökade distraktioner. Därför måste vi också se till att vidareutveckla lärarkåren, från den position den står i, precis som i processutvecklingsverktyget IPAK. I min värld handlar det om att utveckla tre saker: Dels behövs utvecklade kunskaper hos lärarna om teknikanvändning (det finns fortfarande lärare i en-till-en skolor som inte kan logga in på sin dator. Det är ett faktum.), ämneskunskaper och didaktiska förhållningssätt. För det andra behövs utökade kunskaper om de mer mjuka värdena i samband med införande av IT, som exempelvis etik och moral på nätet, identitetsbildning och juridik. Det tredje området jag ser omedelbara behov i rör betyg och bedömning i en tid där datorn åtminstone potentiellt sett bidrar till bredare genreproduktion och därmed mindre mallstyrda examinationer att bedöma. Jag finner stöd  för detta resonemang hos Bo Jansson:

Ibland möts man av synsättet att det vi kan slå oss till ro – att nu har skiftet skett och den moderna skolan är här. Framtiden är här. Det tror jag är en farlig syn. Det krävs ett mycket mer öppet sinne och en förståelse för att de stora förändringarna ligger framför oss. Man får aldrig tro att det är klart, säger han. Och vi lärare är vana att hela tiden utveckla vårt sätt att undervisa. Men det går inte att tvinga fram med beslut i utbildningsnämnden – ”nu när ni fått datorer vill vi att ni arbetar på ett nytt sätt imorgon”. Lärarna måste få tid på sig att själva utvecklas hela tiden.

Bo Jansson och Lärarnas Riksförbund slår också fast att en likvärdighet mellan kommuner måste komma tillstånd, och att lärarkårens kompetensutveckling måste vara kontinuerlig och inte bestå av punktinsatser. Jag håller med till fullo.

 

 

 

Så minns du ditt manus utantill

Så minns du ditt manus utantill

I helgen besökte jag lokala tävlingar i minne i Göteborg. I höst tävlar jag själv i SM. När man tävlar i minne handlar det om att trycka in så mycket information på så kort tid som möjligt mest för att visa på kapacitet. Men visste du att minnestekniken som används egentligen utvecklades för att talare skulle slippa manustrassel? Lär dig grunderna här. 
Nyckelord
Oavsett vilken typ av manus du använder – eller om du alltså memorerar ditt manus – skall du använda dig av nyckelord. Ett nyckelord är ett ord som låser upp sjok av associationer. Som ett banalt exempel: Om jag skall tala om de viktigaste möblerna i mitt vardagsrum, skulle följande kunna vara nyckelord: soffa, läslampa, kaffemaskin. Varje ord låser upp berättelser. När jag blir påmind om soffan, kan jag ledigt berätta hur den ser ut, vad den är i för material, hur den känns att sitta i exempelvis. Sedan går jag vidare till nästa nyckelord, och samma princip gäller där. Om du kan ditt ämne dåligt krävs naturligtvis fler nyckelord.Konkreta nyckelbilder
Om vi skall använda minnesteknik måste orden vara konkreta, eller visualiserbara. soffan, läslampan och kaffemaskinen är alla saker som vi kan ta på och som vi i vår fantasi kan se om vi koncentrerar oss. Jag döper här om nyckelorden till nyckelbilder. Men hur är det med nyckelord som jordbruk eller kärlek? Om vi skall använda sådana gäller det att göra om dem till konkreta symboler. Om du tänker efter dyker det ofta upp sådana. När jag tänker på jordbruk ser jag automatiskt en traktor framför mig. När jag tänker kärlek ser jag ett hjärta. Fred? enkelt: en duva. Vad du använder för symboler är upp till dig, men ta det som först dyker upp i huvudet. Ju naturligare nyckelbilder desto bättre.

Hitta en rutt
Här kommer minnestekniken såsom den undervisades om i det antika Rom in. Tänk nu ut en rutt, en slinga att gå, som du väldigt väl känner. Du skall inte behöva tveka på den, utan kunna den som din egen ficka. Det bästa är att börja i ditt eget hem. Börja precis innanför dörren. Vad kommer sen? Ett skoställ? och efter det? En byrå? Sedan en spegel? Du behöver lika många platser som nyckelord. När du börjar träna kan tio vara lagom. Se till att du kan rutten utantill.

Placera ut nyckelbilderna längs rutten
Sedan är det bara att placera ut nyckelbilderna längs rutten och försöka se dem framför dig. Om det hjälper kan du blunda. Men föreställ dig att du ser nyckelorden. Jag ger ett exempel på ett föredrag jag höll om kontaktskapande kommunikation för ett tag sedan. Mina nyckelbilder var då: (1) kateder (nyckelbild för att undervisa), (2) fotbollsmål (att ha ett mål med sin kommunikation), (3) en mycket tjock bok med sidor som ramlar ut (nyckelbild för att akta sig för att ge för mycket information), (4) fjäder (att behaga sin motpart) (5) en person som sträcker upp sina händer i luften (att visa sin personlighet), (6) ett plåster (att visa sårbarhet) (7) Gummifigur med konstigt böjda armar (nyckelbild för kroppsspråk) (8) spegel (att härma sin motpart) (9) mun (att ge feedback) och slutligen (10) två personer som kramas (att älska det man gör).

Jag har en rutt genom mitt hem som jag kan om någon väcker mig klockan tre på natten, och placerar ut bilderna där:

  1. Entredörr – Där står en kateder (1). Jag får klättra över den när jag kliver in.
  2. Skoställ – Jag ser ett fotbollsmål (2) stå ovanpå skostället.
  3. Kattmöbel – på vilhyllan ligger en överfylld tjock bok (3).
  4. Vilfåtöljer – Där ligger en hög med gåsfjädrar (4).
  5. Bord – På bordet står en person och sträcker upp sina händer (5)
  6. Barstol – Där sitter ett plåster fastklistrat (ett stort, 6)
  7. Barhylla – Där är gummifiguren med koknstiga armar (Rosa pantern-figur som fanns när jag var liten, 7)
  8. Spis – På spisen ligger en stor spegel (8)
  9. Diskhon – När jag tittar ner ligger där en mun och pratar till mgi (9)
  10. Diskmaskin – När jag öppnar maskinen står där två människor och kramas. Jag stänger för att inte störa (10)

Repetera
Slutligen, när du placerat ut alla föremålen, dvs nyckelbilder, repeterar du genom att gå rutten som du kan som din egen ficka och i din fantasi se sakerna som ligger utplacerade. Prova med exemplet ovan (men byt ut rutten till ditt hem då förstås), så ska du se vad enkelt det är att komma ihåg ordningen på 10 nyckelbilder till ditt föredrag. Så här gjorde antikens romare vilket bland annat beskrivs utförligt av Cicero. Nu kan du göra likadant.

Det var allt för denna gång!

Håkan Fleischer
Filosofie doktor, forskare och föreläsare
P.S den här artikeln sändes idag ut i mitt veckobrev som kommer varje måndag. Läs tidigare artiklar och prenumerera här.
11 åtgärder för bättre kunskapskvaliteter i en-till-en

11 åtgärder för bättre kunskapskvaliteter i en-till-en

En dator per elev och lärare (en-till-en) ger löften om högre motivation och bättre resultat för eleverna. Ändå visar forskning att så inte är fallet (Fleischer 2013: Fleischer 2012; Penuel 2006; Grönlund, 2011). Personligen ser jag en-till-en som en helt nödvändig skolutveckling. Vi kan alla vara överrens om att datorn medför oändliga möjligheter för ett utvecklat lärande. Skillnaden mellan vad som kan åstadkommas med datorn och vad som faktiskt sker är en smula besvärande, eftersom en-till-en i grunden är något bra. När jag satt och tänkte på denna skillnad gjorde jag följande anteckningar om hur glappet mellan vad som är möjligt och vad som åstadkoms kan minskas. 

Rätt och fel i en-till-en

En betydande del i ungdomarnas skolarbete med en-till-en dator består i att producera presentationsmaterial och/eller skriva worddokument (Fleischer 2013; Warschauer 2006). Att kunna göra en bra Powerpoint är naturligtvis rimligt då det speglar yrkeslivet. Jag ser emellertid tecken på att kunskapens innehåll Powerpointifieras, det vill säga elevernas tankevärld kring ett ämnesstoff är sönderhackad och disparat, precis som Powerpoints punktlistor. Jag menar att skolan behöver lära eleverna att istället bygga berättelser kring sitt ämnesinnehåll, så att kunskapen sätts i ett tydligare sammanhang och delarna relateras till en helhet.

För det andra är jag kritisk till att omdefiniera lärandet som jag skrivit om tidigare. Ett omdefinierat lärande kan innebära att använda tekniken på nytt sätt för att nå kunskaper, men ibland syftar det också till att omdefiniera själva kunskapsinnehållet. Jag menar att denna sammanblandning är ytterligen olycklig. Istället för att fokusera på att omdefiniera lärandet bör man sikta mot att stretcha kunskapen. En stretchad kunskap (Fleischer 2013) låter eleverna använda tekniken för att få syn på aspekter av ämnesinnehållet på ett nytt och mer nyanserat sätt. En stretchad kunskap innebär också en medvetenhet om vad mediets egenskaper betyder för kunskapen och dess relation till individen som bär densamma.

Mitt tredje antagande för att lyckas bättre med en-till-en handlar om att minska mängden uppgifter av karaktären söka info och hämta svar på nätet. Denna typ av uppgifter tycks vara vanlig. Resonemang av typen “all världens kunskap finns på tre musklickars avstånd” späder på en sådan utveckling, vilket jag alltså menar är olyckligt. Min poäng är inte att utrota informationssökningen ifrån en-till-en klassrummet utan snarare att det idag råder en obalans mellan informationssökning å ena sidan och reflektion kring och analys av inhämtat stoff. Detta skapar en stress i lärandet som riskerar att förytliga kunskaperna hos eleverna. Detta visas också i min avhandling.

Den fjärde utvecklingslinjen jag ser har med källvärdering att göra. Traditionell källvärdering hålls högt av lärarkåren och av eleverna själva (Fleischer, 2013; Warschauer, 2007). Dock är lärarkåren inte den yrkeskår som är mest lämplig att arbeta med detta. Lämpligast är tveklöst skolbibliotekarierna. Men även om rätt kompetens finns räcker alltså inte traditionell källvärdering. Om möjligheterna skall tas tillvara bör elever också lära sig social källvärdering, det vill säga att värdera utsagor och trovärdighet i andra människors uttryckta synpunkter på nätet. Den expanderade källvärderingen består då i traditionell+social källvärdering.

Den femte utvecklingen som behöver ske är att eleverna inte bör kontextualisera sin kunskapsinhämtning efter hand. I min forskning där eleverna ägnade sig åt privatekonomi fick de ett antal frågor att svara på efter hand som arbetet fortskred. Lejonparten av eleverna gick utan vidare analys och eftertanke ut på nätet för att söka svar på frågorna. De skapade då en mental bild av kontexten allt eftersom arbetet med uppgiften fortskred, vilket gjorde den bräcklig och icke sammanhållen. I årskullen tidigare hade eleverna däremot fått möjlighet att diskutera uppgiften i förväg och kontextualisera. De såg då frågorna i ett större sammanhang, vilket gjorde det lättare för dem att finna en mångfald av aspekter av sitt ämne, vilket potentiellt leder till djupare kunskaper. I den IT-didaktiska gärningen bör alltså lärare se till att noga grundlägga och kontextualisera frågan innan datorerna körs igång.

Den sjätte invändningen har med den performativitet skolarbetet av idag bygger på. Om detta har jag skrivit i min avhandling, likaså har Säljö (2010) ägnat uppmärksamhet åt detta. Kunskapen blir alltmer performativ i skolan, det vill säga den skall vara omedelbart systemeffektiv (Segolsson, 2011)  och direkt till nytta för eleven. Min farhåga är att oförmågan att höja sig över sina egna omedelbara behov och istället blicka ut över kunskapens konsekvenser för andra än sig själv är skadligt för den bildning skolan måste stå för (för utförliga resonemang om bildningens betydelse för människan, se exempelvis Liedman 2002). Skolan behöver alltså balansera den just-in-time diskurs som råder med en mer återhållsam diskurs som manar till bildningsideal.

Den sjunde invändningen har att göra med produktion av material för offentlig visning som sker i skolan, inte sällan med bloggar som verktyg. Jag tycker att den har sitt värde och är inte fel som sådan. Emellertid blir det en grupp – nämligen skolans elever – som i hög grad kommunicerar med varandra. Åter igen, inget direkt fel i detta, men det bör kunna balanseras med att på nätet också kommunicera med sådana människor som eleven inte känner. Exempelvis kan detta ske genom debatt på forum, genom att ställa frågor till ledande experter på nätet eller att ägna sig åt fanfiction i samspel med andra. På så vis minskas risken att påfallande ofta ägna kraften åt sådana publiceringar som enbart betraktas av någorlunda likatänkande.

Den åttånde invändningen har också med detta att göra. Vi vet via exempelvis min avhandling (Fleischer, 2013) att eleverna använder sociala medier för att kommunicera med varandra. I mina studier tycktes det vara en ointressant fråga vilket medium som användes: om de skickade filer till varandra med e-post eller om de utbytte textstycken via meddelanden på Facebook var i deras värld ointressant. Gott är naturligtvis att eleverna lärt sig detta. Jag tänker emellertid att eleverna behöver stimuleras att också kommunicera med andra på nätet som inte nödvändigtvis funderar och tänker på samma sätt som de själva. På så vis kan nätets oändliga möjligheter till utbyten också komma till ett praktiskt uttryck. Kunskaper fördjupas och utvecklas när eleven möter motstånd och tvingas se saker i nytt ljus, vilket är mer sannolikt i kommunikation med oliktänkande än med sina klasskamrater.

Den nionde funderingen på varför glappet mellan möjligheterna i en-till-en och verkligheten står så långt ifrån varandra har med lärarens roll som (självutnämnd?) expert att göra. Lärare i en-till-en klassrum måste vara beredda att släppa sin roll som expert och istället agera mentor eller lärcoach. De måste erkänna att andra vet avsevärt mycket mer och uppmuntra eleverna till kontakt med dessa andra ämnesexperter. Lärare kan vara lugna, deras arbete med att LEDA lärandet spelar alltjämt en nyckelroll i skolan. Utan lärare inget lärande.

Min tionde fundering handlar om presentationer. Det är vanligt och viktigt att elever lär sig presentera material, men de bör också, för att stimulera bildning och dialog, öva sig i att diskutera innehåll och relatera ämnesinnehåll till skilda livsvärldar. Min farhåga är alltså en obalans mellan dessa olika förhållningssätt då tekniktjusning gärna gör att presentationer, den ena mer häftig än den andre, tar överhanden.

Den elfte och slutliga funderingen har med uppdelningen mellan analogt och digitalt att göra, vilket jag skrivit om i Towards a phenomenological understanding of web 2.0 and knowledge formation (Fleischer, 2011). Att skilja mellan analog värld och digital dito är meningslös. Det är bättre att tala om en stretchad värld med nya egenskaper och ta tillvara de möjligheter till att stretcha kunskap som ges. En stretchad värld innebär alltså att erkänna att datorn och nätet är en källa till information, det vill säga ett verktyg för lärande, likaväl som ett rum att kliva in i, vilket skapar specifika förutsättningar för lärande genom exempelvis förändrade premisser för medvaro med varandra. Ovanstående tio punkter leder egentligen fram till denna elfte punkt.

Referenser

Fleischer, H. (2011). Towards a phenomenological understanding  of  web  2.0  and  knowledge  formation. Education Inquiry, 2(3), 535-549.

Fleischer, H. (2012). What is our current understanding of one-to-one computer projects. A systematic narrative research review. Educational Research Review, 7(2). doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.edurev.2011.11.004

Fleischer, H. (2013). En elev – en dator. Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Jönköping University, Jönköping.

Liedman, S.-E. (2002). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier.

Penuel, W.R. (2006). Implementation and Effects of One-to-One Computing Initiatives: A Research Synthesis. Journal of Research on Technology in Education, 38(3), 329-348.

Segolsson, M. (2011). Lärandets hermeneutik: Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt. Jönköping: Högskolan i Jönköping.

Säljö, R. (2010). Digital tools and challenges to institutional traditions of learning: technologies, social memory and the performative nature of learning. Journal of Computer Assisted Learning, 26(1), 53-64. doi: 10.1111/j.1365-2729.2009.00341.x

Grönlund, Å., Englund, T., Andersson, A., Wiklund, M., Norén, I. & Hatakka, M. (2011). Årsrapport Unos Uno 2011. Örebro: Örebro Universitet.

Warschauer, M. (2006). Laptops and literacy: learning in the wireless classroom. New York: Teachers College Press.

Warschauer, M. (2007). Information Literacy in the Laptop Classroom. Teachers College Record, 109(11), 2511-2540.

 

Bättre Powerpoint med storyboard

Bättre Powerpoint med storyboard

Storyboarding
Termen storyboard är hämtad från filmbranschen. Det är ett sätt för regissören att planera scener och kameravinklar. Tänk dig att du har en sida med rutor, där du i varje rutar ritar in huvudhändelserna som driver en historia framåt. Ett sätt att visualisera en historia innan det blir film helt enkelt. Genom att ta över storyboarding till din muntliga presentation är det lätt att planera för just en sammanhängande historia med hjälp av Powerpoint. Du får också lite balans mellan att jobba analogt och digitalt vilket är skönt och välgörande för antalet slides (vilket lätt blir för många annars).

Steg 1: storyboard-mall
Det första du behöver är en mall for din storyboard. Du kan googla och hitta färdiga, eller helt enkelt rita på ett a4-ark. Jag gillar att lägga pappret ned och göra 9 eller 12 rutor. Längst upp skriver du namnet på ditt projekt. Du kan också göra 12 tomma bilder i powerpoint och skriva ut åhörarkopior och använda som mall.

Steg 2: Huvudstoryn
Vilken är huvudstoryn i din Powerpoint? vilka “nyckelscener” behöver finnas med? börja skissa i rutorna så du ser en logisk följd. Använd blyerts. Teckna upp vilka foton och bilder du vill använda översiktligt.

Steg 3: Typografi
När du har en känsla för storyn och för vilka bildelement som skall vara med kan du också skissa in ett typsnitt och en stil som skall gå som en röd tråd genom din presentation. Den måste naturligtvis stämma väl överrens med din presentationsstil, ämnet och bildernas inriktning. Det finns en poäng att du gör detta analogt – det ger dig en större frihet att arbeta kreativt

Steg 4: Till datorn
Först nu sätter du dig vid datorn. Köp in bilder (själv använder jag istockphoto.com) till din presentation eller leta fram egna (naturligtvis skall du undvika fula clipartbilder), och sedan sätter du texten med typsnitt som är så lika dina önskemål som möjligt. Om du inte har något bra typsnitt i datorn, googla på free fonts. Det finns mängder av bra gratis typsnitt i alla möjliga stilar.

Steg 5: Testkör
Om möjligt, försök testköra på en tv eller en projektor så du får en bättre känsla för slutresultatet. Ta gärna hjälp av en kollega eller en vän och förklara i förväg vilken känsla du vill berätta med din bildstory. Gå tillbaka i processen och täpp till de svagheter som finns och upprepa tills du är nöjd.

Det var allt för denna gång!

P.S Texten är publicerad i mitt veckobrev Spirande Yrkesliv. En artikel i veckan, rakt ner i din mailbox. Prenumerera du också!

Håkan Fleischer
Fil Dr, föreläsare och inspiratör