I dagens upplaga av SvD ställer Daniel Sandin frågan om hur  det är möjligt att ge ett heltäckande svar på frågan om ledarskap i klassrummet utan att låta lärarröster höras. Jag finner frågan relevant, och kan ur mitt perspektiv – som forskare om datorer i skolan – åtminstone till viss del hålla med i argumentationen. Det är viktigt att lärarkåren kommer till tals och till uttryck i debatten om skolan. Jag citerar Sandin:

För ett par veckor sedan släpptes en forskningsrapport, Att förändra skolan med teknik, författad av professor Åke Grönlund (Örebro universitet). Detta är en läsvärd bok, full av vetenskapligt underbyggda iakttagelser av hur skolor använder sig av den nya digitala tekniken. Här får läsaren, till skillnad från i krönikan ovan, bland annat en nyanserad bild av mobiltelefonanvändning i skolan. Men boken innehåller också ett belysande exempel på hur lärare inte kommer till tals när de borde. I boken finns utöver presentationen av studien ett avsnitt där åtta personer med koppling till skolan ger sin personliga bild av hur teknik används i svensk skola. Underfrågan till kapitlet är: ”Hur leder man utvecklingen av it i skolan – i kommunen, på den enskilda skolan och i klassrummet?” Behövs det påpekas att ingen av författarna är verksam lärare? En är elev, någon är rektor, någon forskare, och några är politiker. Hur är det möjligt att ge ett heltäckande svar på frågan om ledarskap i klassrummet utan att låta lärarröster höras?

Detta är naturligtvis olyckligt. När jag är ute och föreläser för lärare i just de sammanhang som rör datorisering i skolan möter jag en brinnande yrkeskår, men som också behöver lugn och ro att arbeta och att få möjligheter att göra det där är bäst på: att vara lärare och inte administratörer. Ljus på en yrkeskår är bra, men ständig exponering, ständiga förändringar och ständig stress leder till slut till en motvilja att publicera sig, att driva debatt, att göra sin röst hörd. Sedan skall också sägas att lärare faktiskt gör sina röster hörda, men kanske inte i publika böcker av ovan nämnda snitt. Framför allt finner jag att debatten MELLAN lärare är mycket god och levande.

Generellt finns dock, som jag ser det, två problem med lärarkårens mediautrymme. Dels är det för litet – det kunde vara mer balanserat än det idag är. Det är, som Sandin påpekar, många människor som som tycker, varav få är förankrade i den lokala praktiken.

Det andra problemet bekymrar mig än mer. Det finns gott om eldsjälar inom mitt forskningsområde, nämligen en-till-en (en dator per elev och lärare). De hörs relativt mycket och anammar en positiv (ibland romantisk, någon enstaka gång naiv) diskurs om vad som är möjligt att åstadkomma med hjälp av datorer i skolan. Det är bra – de är en motiverande kraft. Men så länge den relativt stora delen av lärarkåren som känner en skepsis, oro och återhållsamhet kring datorer i skolan inte OCKSÅ kommer till uttryck och framförallt blir lyssnade på, bidrar inte debatten till att minska spänningarna i svensk skola. Tvärtom. Glappet mellan vad som är möjligt att åstadkomma med datorerna i skolan i termer av kunskapsbildningskvalitet och vad som faktiskt görs riskerar att öka.

Min utgångspunkt, precis som i mitt utvärderingsarbete av datoriseringsprojekt i skolan, pekar på att datoriseringsutvecklingen i skolan måste ske med lärarkårens upplevelser av sin yrkespraktik som utgångspunkt. Här finns mängder av glädjeämnen, solskenshistorier och goda exempel. Det finns också rädslor och farhågor och negativa erfarenheter. Det är alltjämt lärarkåren, men alla dessa erfarenheter, som driver utvecklingen framåt. Unos Uno och ovan nämnda forskningsrapport pekar på ledarskapets betydelse för att lyckas med sina datoriseringssatsningar. Detta skriver jag under på, och det självklara instrumentet för ett sådant ledarskap är en lyhördhet mot personalens kompetensutvecklingsbehov, och ett tillvaratagande på den utvecklingspotential som finns även hos den personal som inte utgörs av eldsjälar.

//Håkan Fleischer, Fil Dr i pedagogik